.
Det blir allt tydligare att de som släppt lös den invandringskopplade grova kriminaliteten över landet försöker missbruka lagstiftningen i syfte att kväva debatt och kritik. Den som dristar sig att påtala det alla vet, att grov kriminalitet följer i kölvattnet efter den omfattande och slappt hanterade invandringen, blir utsatt för trakasserier från delar av våra politiserade polis-, åklagar- och domarkårer samt inte minst vår dysfunktionella journalistkår.
Många av dem har sosseriet att tacka för att de har ett jobb som de inte klarar av att sköta. De nyss nämnda kategorierna intresserar sig inte nämnvärt för, och har ringa framgång i kampen mot, den grova brottslighet som invandringen för med sig.
Polis, åklagare och domstolar tycks nu i allt högre grad användas för att trakassera den som dristar sig att påtala detta allt större samhällsproblem. På annat sätt är det väl svårt att förstå det pro-islamistiska korståg som nu riktar sig mot Riksdagens Justitieutskotts ordförande Richard Jomshof, SD.
Det är lindrigt uttryckt absurt att missbruka rättsväsendets resurser till att trakassera Jomshof för att han som politiker deltar i samhällsdebatten och uttrycker förvåning och bestörtning över olika av vårt korrupta rättsväsendes ofta återkommande fiaskon.
Det vore ju mycket märkligare om Jomshof var politiker och inte vare sig ville eller fick kritisera eller bilda opinion mot rättsväsendets pajaserier.
De här debattörerna - och politrukerna - som nu jagar Jomshof gör det sannolikt mot bättre vetande. Det är inte rimligt att tänka sig att de kan vara i god tro när de påstår sig vara av uppfattningen att Jomshof inte får debattera rättsväsendets pajaserier eller framföra kritik mot vad de åstadkommer. Vad skulle det rimligen vara för mening med att rösta in människor i riksdagen och utse dem till att sitta i Justitieutskottet om de där inte inte får uttrycka våra åsikter? I så fall vore ju demokratin satt ur spel och väljarna berövade sitt inflytande över byråkratin.
Det ska inte jämföras med det som brukar kallas för ministerstyre och innebär att en regeringsledamot beordrar exempelvis en domare att komma fram till ett visst beslut. Sådant förekommer visserligen hela tiden, men alltid i förtäckta ordalag och som regel via ombud, så att ministern inte kan beslås med att ha ägnat sig åt ministerstyre.
Men att inte få offentligt kritisera vimsiga eller direkt korrupta domslut i en demokrati skulle ju innebära att demokratin satts ur spel. Då råder något annat, exempelvis den typ av pampvälde som sosseriets styre kännetecknades av i många decennier.
Att en riksdagsledamot - dessutom ordförande i Justitieutskottet - inte fick kritisera befängda beslut som byråkratin åstadkommer vore ju lika knäppt som om bonden inte fick kritisera drängens arbete.
Det som pågår nu och riktar sig mot Jomshof ger närmast intrycket att handla om någon sorts politiskt rättsövergrepp, dåligt kamouflerat till någon sorts rättsvårdande aktivitet.
Vad sedan gäller ministerstyre känns det angeläget att påminna om att hela fenomenet egentligen har en något bakvänd historik. Begreppet har tillämpats för att skydda politiker mot mer eller mindre berättigade krav från väljarna på att de ska åstadkomma något. Det har varit bekvämt för politiker att slippa ta ansvar genom att kunna skylla på att de inte får lägga sig i, att det vore ministerstyre. Men det är skillnad på att uttrycka åsikter - som riksdagsmän är lika berättigade att göra som alla andra - och att gå in och toppstyra och tvinga domstolar att ändra sina beslut.
Riksdagsmän och regeringsledamöter får inte ändra domstolars beslut, men de kan agera för att avsätta korrupta, eljest ohederliga eller odugliga domare. En lyx som man nog allt för sällan ägnar sig åt. Men det är inte helt lätt. Det räcker nog inte med att domaren är dum i huvudet och allmänt inkompetent för att avsätta honom. Han måste vara ett sådant stolpskott att ingen vill äventyra sin egen karriär genom att skydda honom.
Falun tisdagen den 24 september 2024
Mikael Styrman
.
