.
Utan att vara insatt i den s.k. Sefastssonaffären i detalj tror jag mig kunna hjälpa till med att bringa visst ljus i frågan eller sätta in det som hänt i ett lite vidare sammanhang.
Katt på hett plåttak
Genom åren har jag haft anledning att ha kontakt med Dagens Nyheter, Dagens Industri Expressen och TV4 ett betydande antal gånger. Det har alltid förvånat mig vilken försiktighet – eller kanske är det rättare att kalla det rädsla – som präglat dessa stora mediaföretag när fråga varit om att uttrycka någon form av kritik mot den svenska nationalsocialdemokratin eller större annonsörer.
Låt mig bara kort redogöra för några av det senaste årets erfarenheter:
Självcensur
När vi skulle höja tarifferna för att täcka de oönskade och opåkallade tvångsförvaltningskostnader till Vattenfall och Ackordcentralen i Norrland som vi drabbats av, och vi i annonsen skulle förklara bakgrunden vågade DN inte införa annonsen. Vi mildrade – censurerade – innehållet i flera omgångar, men trots det vågade DN aldrig publicera den. DN är Sveriges största dagstidning, som gärna slår sig för bröstet och vill framställa sig själv som det fria ordet och den fria debattens försvarare. Inte med ett ord har DN nämnt de bitvis mycket grova rättsövergrepp som skett mot mig, min familj och mitt företag. De är väl ändå inte vardagsmat i Sverige, eller?
Selektiv bevakning
När debatten rasat många månader i Norrbotten om rättsövergreppet mot Ekfors skickar DN en flicksnärta att skriva, strikt avgränsat, bara om vägbelysningen – det ”Albanska kriget”. Hon ges en tidsgräns så knapp, att jag utan någon avisering i förväg bara fick en halv timme reserverad, för att ha möjlighet att alls komma till tals i artikeln. D.v.s. DN ville inte ha någon kommentar men man ville att det skulle se ut som att jag hade haft möjlighet att komma till tals.
Sålt reportage?
Bo Holmström, besökte oss med fotograf för programmet Reportrarnas räkning. En lång intervju om den svenska elmarknaden, avregleringen och amerikanarnas hantering och uppstyckning av Standard Oil gjordes. När programmet sändes, hade endast ett montage använts och på ett missvisande och misskrediterande sätt, i anknytning till vägbelysningen. Allt annat hade bytts ut mot upprepande och substanslöst pladder. Vem köpte det inslaget kan man fråga sig? Och vem sålde? Var det Bo Holmström som var säljare? Var det TV4? Var det TV4:s ägare? Eller vad det någon mellanchef på TV4?
Fejkade annonskampanjer
Jag har tidigare iakttagit, att när jag kontaktat dessa tidningar och velat att de skulle skriva om olika missförhållanden, har det inte lyckats. Däremot har det lett till, att en stor berörd motpart kort därefter genomfört stora annonskampanjer. Det har även förekommit att tidigare genomförda och föråldrade eller inaktuella annonskampanjer har dammats av och upprepats.
Det betyder med största sannolikhet, att tidningen tog min information och gick till min stora motpart. Motparten upplystes om att ”krafter inom tidningen” önskar publicera materialet, varefter tidningen lät sig mutas, att avstå från publicering i utbyte mot en ompublicering av en tidigare genomförd, men numera inaktuell, annonskampanj.
Återkommande förtäckta hot
Genom åren har jag noterat hur framför allt Marita Ulvskog återkommande offentligt framför hot mot familjen Bonnier. Uppenbarligen är dessa hot ägnade att hålla Bonnierägda media i, om inte Herrens, så i alla fall NationalSocialdemokratins tukt och förmaning.
Tydligen fungerar det här ganska bra. Det leder uppenbart till att Bonnierägda mediaföretag belägger sig själva med en betydande självcensur innebärande att det fria ordet begränsas när nationalsocialdemokratiska intressen utmanas. Med viss nödvändighet leder det i sin tur till att medarbetarna uppfattar att sanningen är handelsvara.
Pyramidpsykologi
Man behöver inte veta särskilt mycket om psykologi och företagsledning, för att veta att en pyramidformad organisation måste vara helt hederlig i toppen, för att vara hyggligt hederlig i den breda basen. Ju fler steg och ju fler medarbetare desto tydligare blir det. Det är mycket begärt av medarbetarna och torde vara väldigt naivt att hoppas på, att man kan göra sanningen till handelsvara i toppen av organisationen, men att denna mentalitet inte ska fortplanta sig nedåt i organisationen. Själklart blir inte alla smittade av denna mentalitet. Sannolikt är dock ett inte oansenligt antal medarbetare mottagliga för denna möjlighet att göra egna affärer. Med tanke på organisationernas storlek och den långa tid som detta pågått görs det nog en hel del fria och kreativa affärer i de olika Bonnierägda media vi har i landet. Kanske finns detta fenomen även på annat håll?
Guldkant på tillvaron
En del, kanske många, medarbetare tycker säkert att det här är ett bra sätt att sätta guldkant på tillvaron och har kanske rutat in ett eget revir. Med tiden leder det till att inte bara annonssidorna utan även den redaktionella texten kommer att utgöras av betalda annonser.
Jag hoppas att familjen Bonnier har förståndet och ambitionen att ta itu med det här. I så fall önskar jag dem all lycka med det mödosamma arbetet att få ordning på deras numera ganska korrumperade mediaorganisationer. För det första krävs det, att man ska kunna stå emot maktens korrumperande propåer, trots att man inte kunnat göra det tidigare. För det andra, ska man få medarbetarna att göra detsamma och dessutom, åtminstone för en del av medarbetarna, göra det under övergående till mer asketiska levnadsförhållanden.
Gudarna ska veta, att det är betydligt lättare för den som aldrig krökt rygg att fortsätta att stå rak, än det är för den som vant sig att kräla i stoftet att åter räta på ryggen.
Övertorneå den 29 september 2007
Mikael Styrman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar