.
Det är en del av eftersvallet till den långvariga förföljelsen av mig, min familj och mina företag, som sosseriet ägnat sig åt i ungefär åtta år på högintensiv nivå.
Skattemyndighetens roll
Skattemyndigheten har skönat Ekfors Mark- o Linje. Bakgrunden är dels skattemyndighetens legitima anspråk på att få ordning på Ekforsbolagen ur beskattarens synpunkt. Det finns även ett behov av att täcka upp den politiserade klappjakt som bedrivits och rättfärdiga att det, åtminstone hittills, inte blivit något rättsligt efterspel mot de politruker som utförde jobbet, vare sig de fanns på EMI, Skattemyndigheten, Åklagarmyndigheten eller hos Polisen. Samtidigt kan skattemyndigheten inte blunda för de bitvis absurda konsekvenser som blivit, och fortsätter att vara, konsekvenserna av klappjakten ur det enskilda skattesubjektets synvinkel. Skattemyndigheten ska även väga in vikten av att återuppbygga bilden av skattemyndigheten som en opartisk och saklig taxerare som inte missgynnar och inte heller gynnar någon part på andras bekostnad. En grannlaga balansgång således.
Skattemyndigheten har enligt min uppfattning i samband med taxeringen i huvudsak beaktat sina fordringar på mitt/mina bolag men inte varit lika nogräknad med våra motfordringar på skatteverket.
Min roll är bland annat
att fortsätta att lotsa mina företag förbi politiserade tjuvnyp och skamgrepp
att lyckas finansiera den långsiktiga och samhällsviktiga verksamhet vi bedriver, trots att vårt bankväsende, på grund av politisk/ekonomisk korruption, upphört att finansiera sådan samhällsnyttig verksamhet
att utverka skadestånd för den, av det allmänna och från mig, stulna skogen i Falun, för vilken jag orättfärdigt åtalades av sosseriets hejdukar
att organisera företagens administration och drift, så att såväl företag som kunder klarar av min vistelse i den svenska motsvarigheten till Gulagarkipelagen, som snart ska inledas.
Jag tror, att jag och skattemyndigheten, båda eftersträvar någon sorts väpnad fred. Vi är bara inte överens om tidsplanen. Skattemyndigheten, å sin sida, vill att det ske genom att de slår om kurs och knäpper med fingrarna. Vips, ska ett mindre berg med taxeringsbeslut, vinklade såväl som ovinklade, bli tillfredsställande besvarade. Vips, ska de mänskliga och sociala skadeverkningarna av år av terror vara utsuddade.
Jag, å min sida, har nästan uttömt min arbetskapacitet. Tider av buggning, anhållanden, husrannsakningar, obefogade massiva borgenärsattacker, konfiskation av avverkningsrätter och mark, utmätning av alla tillgångar i åratal för begränsade reella skulder, mörklagd belysning, organiserad processkampanj, systematisk förtalskampanj och så vidare har krävt sin tribut.
Min far gick, i en något liknande situation över gränsen och fick en klassisk burn-out innan termen var etablerad. Det tog honom 13 år att något så när återvinna sin arbetsförmåga. Jag har också varit nära att trilla dit men till skillnad från honom har jag även hans erfarenheter att lära av.
Hälsan är den viktigaste gåva människan äger. Jag kan inte påverka att sosseriet, efter sjuttio år av mödosamt uppbyggd rättsröta och mygel, kan skicka mig till Gulag. Men jag är skyldig att försöka se till att komma dit med hälsan i behåll och att komma därifrån med arbetslusten återställd. Det är min uppgift att se till att lyckas med övergången till provisorisk bolagsledning inför Gulagvistelsen och att inte äventyra det genom att låta mig drivas att försöka klara ett orealistiskt hundrameterslopp när det egentligen är ett maratonlopp som pågår.
Hade jag bara skatteärendena att ägna mig åt skulle det väl inte vara så mycket att orda om. Emellertid har jag ju även tjogtals med rättsärenden med bland annat EMI som anser sig av Gud Fader utsedda att på ett bättre sätt driva såväl elnät som elhandel. Vid sidan av allt detta, från vilket jag bara nämnt exempel, ska jag sköta vårt elnät och svara för att människor kan bo och verka i vårt förhållandevis karga klimat. De ska inte tvingas till evakuering vid otjänligt väder, som förhållandena föranleder i trakter där sosseriet fått bestämma, hur elnäten ska drivas.
Jag har begränsad egen kapacitet återstående. Kunderna är redan prövade efter att ha finansierat EMI:s politiserade stollerier. Jag har åtminstone dussinet fullt med pågående ärenden från EMI, vilka samtliga kräver kostnadskrävande handläggning. Därtill ska skatterna kunna hanteras precis som vanligt. Som om vi vore ett bolag över vilket ströddes bidrag och papegojmärken. Vi kan nog betala våra skatter men vi kan inte ensidigt leverera in skatter, välgrundade såväl som fiktiva, utan få tillbaka våra motsvarande fordringar på skatteverket.
Det kan jag naturligtvis inte klara av. Om jag försöker kommer jag att ödelägga min hälsa. Jag kan med ett klokt användande av tillgängliga resurser klara av övergången inför Gulagvistelsen, men där går sannolikt gränsen. Om detta inte är acceptabelt för skatteverket, då måste Ekfors Mark- och Linje sättas i konkurs imorgon för jag kan inte sätta min hälsa på spel för att dölja den klappjakt som fört oss hit. Samtidigt fortsätter jag att förbereda min vistelse i Gulagarkipelagen där jag ska vara ett år, för ett påstått skattebrott, som endast består i att korrekta handlingar lämnats något försenat under den pågående klappjakten, vilket inte är straffbart enligt svensk lag.
.
söndag 14 december 2008
tisdag 2 december 2008
Motoriserade TV-apparater.
.
(Svar till anonym kommentar till bloggen ”Hur ska bilindustrin komma igång igen”.)
Ja, höjd beskattning av äldre bilar och höjd skrotningspremie kan väl bidra lite till att få igång nybilsförsäljningen. Samtidigt slår det mig att återställd nyproduktion i kombination med snabbare skrotningstakt nog leder till ökad miljöbelastning.
Dagens miljöbilar en bluff.
Ännu bättre vore om man fick bilindustrin att göra resurssnåla bilar med lång livstid. Dagens miljöbilar är ju ren bluff. Att förse bilar, som drivs med fossila bränslen med batterier som väger flera hundra kilo, skapar mer problem än det löser. Det ökar bränsleförbrukningen i onödan, utan att ge någon miljövinst. En miljöbil bör vara lätt och bränslesnål oavsett vilken bränslesort som driver den.
Dagens bilar otillförlitliga.
Kunde man även dämpa datorhysterin skulle bilarna fungera även när de blir äldre. Dagens dator- och elektronikstinna bilar blir snart tämligen odugliga slit- och slängbilar när de svårlokaliserade intermittenta och kostsamma elfelen börjar uppträda efter 10-12.000 mil.
Dagens bilar har ofta 10-15 högtalare och är utrustade som digitaliserade flipperspel på hjul. Till vilken nytta kan man fråga sig? Våra avlagda bilar, tillverkade fram till mitten av 1990-talet, har exporterats till andra marknader: bland annat Afrika och Sydamerika. De uppskattas på dessa marknader för att de är okomplicerade och alltid går att reparera. Dagens motoriserade TV-apparater till bilar vill de däremot inte ha. När det blir fel på dagens bilar klarar man sig inte med en bilmekaniker. Man behöver en TV-reparatör – en duktig TV-reparatör!
Billigare bilar minskar bankberoendet.
Om tillverkarna istället gjorde små, eller åtminstone lätta och bränslesnåla, bilar med minst 30 färre elmotorer, skulle kunderna kanske ha råd att köpa bilarna, utan att bli slavar hos banken. Då skulle kanske försäljningen kunna pågå även när bankerna fallerar, vilket de ju gör ganska frekvent, när inte marknadsekonomin tillåts städa ur på bankerna.
Börja om från början.
En bil bör vara lättskött, driftsäker, tyst, bekväm, krocksäker och ha goda vägegenskaper. För att få sådana bilar kanske man måste fimpa grabbarna på konstruktionsavdelningen och ersätta dem med tjejer.
Sen kan man naturligtvis diskutera om det är ett är ett samhällsintresse och en hållbar överlevnadsstrategi att hålla uppe bilproduktionen på hittillsvarande nivåer? Den nuvarande skräpbankskrisen kanske är ett utmärkt tillfälle att låta vår bilindustri, lika otidsenlig som dinosaurier med sina slit-och-slängbilar, gå i putten, så att något nytt kan växa fram ur askan?
.
(Svar till anonym kommentar till bloggen ”Hur ska bilindustrin komma igång igen”.)
Ja, höjd beskattning av äldre bilar och höjd skrotningspremie kan väl bidra lite till att få igång nybilsförsäljningen. Samtidigt slår det mig att återställd nyproduktion i kombination med snabbare skrotningstakt nog leder till ökad miljöbelastning.
Dagens miljöbilar en bluff.
Ännu bättre vore om man fick bilindustrin att göra resurssnåla bilar med lång livstid. Dagens miljöbilar är ju ren bluff. Att förse bilar, som drivs med fossila bränslen med batterier som väger flera hundra kilo, skapar mer problem än det löser. Det ökar bränsleförbrukningen i onödan, utan att ge någon miljövinst. En miljöbil bör vara lätt och bränslesnål oavsett vilken bränslesort som driver den.
Dagens bilar otillförlitliga.
Kunde man även dämpa datorhysterin skulle bilarna fungera även när de blir äldre. Dagens dator- och elektronikstinna bilar blir snart tämligen odugliga slit- och slängbilar när de svårlokaliserade intermittenta och kostsamma elfelen börjar uppträda efter 10-12.000 mil.
Dagens bilar har ofta 10-15 högtalare och är utrustade som digitaliserade flipperspel på hjul. Till vilken nytta kan man fråga sig? Våra avlagda bilar, tillverkade fram till mitten av 1990-talet, har exporterats till andra marknader: bland annat Afrika och Sydamerika. De uppskattas på dessa marknader för att de är okomplicerade och alltid går att reparera. Dagens motoriserade TV-apparater till bilar vill de däremot inte ha. När det blir fel på dagens bilar klarar man sig inte med en bilmekaniker. Man behöver en TV-reparatör – en duktig TV-reparatör!
Billigare bilar minskar bankberoendet.
Om tillverkarna istället gjorde små, eller åtminstone lätta och bränslesnåla, bilar med minst 30 färre elmotorer, skulle kunderna kanske ha råd att köpa bilarna, utan att bli slavar hos banken. Då skulle kanske försäljningen kunna pågå även när bankerna fallerar, vilket de ju gör ganska frekvent, när inte marknadsekonomin tillåts städa ur på bankerna.
Börja om från början.
En bil bör vara lättskött, driftsäker, tyst, bekväm, krocksäker och ha goda vägegenskaper. För att få sådana bilar kanske man måste fimpa grabbarna på konstruktionsavdelningen och ersätta dem med tjejer.
Sen kan man naturligtvis diskutera om det är ett är ett samhällsintresse och en hållbar överlevnadsstrategi att hålla uppe bilproduktionen på hittillsvarande nivåer? Den nuvarande skräpbankskrisen kanske är ett utmärkt tillfälle att låta vår bilindustri, lika otidsenlig som dinosaurier med sina slit-och-slängbilar, gå i putten, så att något nytt kan växa fram ur askan?
.