Bättre stämma i bäcken...

.

Rosengård i det socialistiskt styrda Malmö är en del av socialdemokratins stolta miljonprogram. I Rosengård samsas dussintals nationaliteter. Området är mångkulturellt med många olika religioner representerade. Endast ca 20% av invånarna har arbete.


Rosengård brinner

Enligt uppgift från människor som är bosatta i området sker det dagligen. Brandkåren blir utsatt för stenkastning och sabotage. Brandkåren vill inte längre åka in i Rosengårdsområdet. Polisen blir allt mer ovillig att åka in i området. I detta område som samhällets representanter inte kan, inte vill eller inte törs ta itu med, eller vistas i, bor det människor, familjer. En mindre del av dem är bråkstakar. En förkrossande majoritet är människor som flyttat från osäkra förhållanden eller förföljelse i sina gamla hemländer, för att söka finna ett bättre liv och en tryggare miljö att fostra sina barn i. Dessa människor vill inget hellre än att leva i fred och arbeta för sin och sin familjs försörjning.


Folkhemmet.

De har kommit till ”folkhemmet” Sverige, till det av nationalsocialdemokraterna uppbyggda Rosengård. Namnet Rosengård antas säga något om vilken idyll de flyttat till. Men istället brinner där sopcontainrar, bilar och tvättstugor med mera. De har kommit till vad vi icke-socialister i dagligt tal kallar för ett getto. Hur länge tar det innan det även brinner hus med människor, med barn i? Vilka blir de politiska konsekvenserna av en sådan utveckling?


Polisens roll i en rättsstat.

Det är inte ovanligt att polisen och/eller polisledningen är ovillig att ta itu med obehagliga arbetsuppgifter genom vilka man kan bli skadad eller få kritik. Självklart är det behagligare att jaga trafiksyndare eller att tjuvlyssna på företagare eller människor med potentiellt avvikande politisk uppfattning. Det är mänskligt, fast föga förenligt med polisrollen i en stat som vill göra anspråk på att vara en rättsstat.


När samhället kapitulerar

lämnas fältet fritt för gängbildning. Redan slåss olika ligist- och gangstergäng om makten i Rosengård och senare om andra områden. Det ligger i farans riktning att religiös extremism kan finna god jordmån i området. När de väl har kontrollen över de invandrartäta områdena - vilken taktik har Justitieministern, Högsta Domstolens President, Rikspolischefen och Riksåklagaren tänkt använda sig av, för att komma till rätta med de kriminella gängen, sedan man låtit dem organisera sig och bita sig fast?


Religioner som kräver underkastelse beundras bäst på avstånd.

När samhället drar sig ur Rosengård ges mörkare krafter fritt spelrum. De flesta svenskar är positiva till religionsfrihet. Spåren av religiös extremism i andra delar av världen förskräcker. Den totala underkastelse som olika varianter av islam kräver av sina utövare må vara pittoresk att beskåda när man kortvarigt besöker andra delar av världen. Om samhället retirerar från Rosengård kan det leda till att det ska tutas i luren och skränas natt som dag. Får religiösa extremistgrupper kontrollen får kanske befolkningen, vare sig den vill det eller ej, finna sig i att ligga med pempan i vädret riktade mot Mekka fyra gånger per dag. Då kommer kraven på separat lagstiftning och lagtolkning för än den ena och än den andra religiösa minoritetsgruppen. Då är inte burkorna, legaliserat kvinnoförtryck och syrakastandet långt borta. För vad hjälper det den kvinna som bor i Rosengård, att hon inte behöver ha burka i Sverige om hon och hennes familj måste bo i Rosengård och måste ta sig genom området, för alla sina ärenden, utan att få något beskydd från samhället? Vilka krafter släpps då lös i det svenska samhället?


Hotet kommer inifrån.

Det var uppenbart efter valet 2006 att den tillträdande alliansregeringen hade gjort hemläxan och analyserat varför det gick åt skogen för tidigare borgerliga regeringar. Det tog regeringen Bildt två år att bli lika korrumperad som nationalsocialdemokratin hade blivit på mer än 50 år. Nu när nationalsocialdemokraterna har flyttat in på ålderdomshemmet och deras sammanbrott blir uppenbart för allt fler, sker strömhopp av ”karriärsossar” till andra partier. Det handlar ofta om människor som saknar samvetsbetänkligheter och är beredda att gå mycket långt för att främja sina karriärer. Det blir en svår och viktig uppgift för allianspartierna att hålla rent mot de skenbart välvilliga psykopatämnen som anmäler sig för tjänstgöring och är beredda att låta ändamålen gagna medlen, som de tidigare gjort när de tjänat nationalsocialdemokratin.


TV4:s censur mot Sverigedemokraterna (SD) en Pyrrhusseger.

Vad hjälper det att TV4 i gammal sann nationalsocialdemokratisk, och därmed odemokratisk, anda hindrar SD att göra reklam i TV4? Det hjälper föga, att på annat sätt försöka hindra SD:s framväxt, om den förda politiken gynnar dem. Tvärtom kan de uppenbara försöken att förfölja dem i media, med vinklade reportage, och begränsning av deras möjligheter att i demokratisk ordning framföra sina åsikter, istället komma att gynna dem. Alliansregeringen bör betacka sig för ”stöd” i den form som TV4 erbjuder till allianspartierna och nationalsocialdemokraterna genom censuren som riktar sig mot SD. Undersök gärna om inte censuren som TV4 utsätter SD för är straffbar. Ur demokratisk och moralisk synpunkt kan åtminstone argumenteras för att straffbarhet är önskvärd. Om TV4 vidhåller sin censur mot SD är indragning av TV4:as sändningstillstånd en lämplig påföljd. Att bekämpa SD genom censur genererar absolut en Pyrrhusseger. Det går säkert för ett korrumperat etablissemang att hålla SD:s reklam borta från TV-rutan. Det går däremot inte att förhindra, att SD vinner sympatierna av en sådan åtgärd.


SD bekämpas bäst med klok politik.

SD kan bara hållas på mattan genom att föra en klok invandringspolitik. En sådan är att människor som invandrar dels får möjlighet, och avkrävs, att arbeta för sin försörjning. Likaså att de får tillgång till bostäder, rättssäkerhet, polis och brandkår. Det är inte klok politik att de samlas i av nationalsocialdemokraterna, ironiskt nog inte utan stolthet, uppförda getton. Dessa getton kan i stor utsträckning istället helt eller delvis rivas och ersättas av mänskliga bostadsområden. Detta skulle våra stora statsunderstödda bygg- och fastighetsbolag ha lagt pengarna på, istället för att bygga bort varenda återstående grön fläck i våra innerstäder. Det har skett under parollen ”förtätning”, vilket är nysvenska och egentligen betyder gettoisering av stadsbilden.


Inköpning i fängelse.

Kan det tänkas att åklagarna också kan spela en annan roll än att underlåta att åtala sådana som begår brott i statens tjänst, lasta alla ouppklarade mord i landet på Tomas Quick, stjäla beslagtaget gods och väcka låtsasåtal mot korrumperade politiker? Kan domstolarna användas även till andra uppgifter än inköpning i fängelse av människor som propagerat för införande av personval, för att folket ska kunna avsätta odugliga och korrumperade politiker? Fängelsedömda kan som bekant inte utan svårighet väljas in i riksdagen och kan därmed inte med framgång driva personvalsfrågan. Inköpning i fängelse är en metod som med viss systematik tillämpas av, eller åtminstone accepteras av, ledande politiker i Sverige. Åtminstone om metoden säkrar den egna taburetten.


Hyckleri och dubbelmoral i den offentliga debatten.

Det väcker stor upprördhet när några stressade poliser, i en kravallsituation, under stark stress, uttrycker sig nedsättande om vandaler. Det väcker inte samma upprördhet att svenskarna och deras fina samhälle överger alla dessa människor, som inte vandaliserar i Rosengård men som dagligen tvingas att bo i och fostra sina barn i området.


Självcensur i media.

Riksmedia rapporterar pliktskyldigast – då och då – under iakttagande av betydande självcensur. Media vacklar mellan viljan, behovet och skyldigheten av att rapportera å den ena sidan och rädslan för att synliggöra och sprida Rosengårdsproblemen till andra bostadsområden i landet å den andra sidan. Sannolikt påverkas medias prioritering även av politiska hänsynstaganden. Det saknas inte områden som kan följa Rosengårds exempel. I Göteborg har vi Rannebergen, Angered och Hammarkullen. I Södertälje har vi Ronna. I Stockholm finns Rinkeby och Tensta. Listan kan säkert göras mycket längre. Det som pågår kan liknas vid att det offentliga Sverige gömmer huvudet i sanden och låtsas som att problemet inte finns, att detta onda ska försvinna om man väljer att inte se det.


Rasister leker invandring och svenska för invandrare.

Så här går det till dagligen i Rosengård i april 2009. Alla vet hur det brukar gå till i Stockholms city på sensommarkvällarna. Vi är på väg mot tider av massarbetslöshet och de allt starkare sociala motsättningar som sådana alltid brukar föra med sig. Vi har stora mängder människor som av egoistiska och protektionistiska LO-grupperingar hindrats från att komma in på arbetsmarknaden. Det har bland annat skett för att hålla uppe lönenivåerna för okvalificerat arbete. Denna mission har varit så framgångsrik att stora mängder arbetstillfällen har emigrerat från Sverige och lämnat arbetslöshet efter sig. Statens tjänstemän leker invandring och svenska för invandare på ett utomordentligt rasistiskt sätt istället för att slussa invandrarna till arbeten. Det har beskrivits på ett förtjänstfullt och avslöjande sätt i Dagens Nyheter av Maciej Zaremba.


Pigor och drängar leker förvaltare.

Alla våra invandrare skulle kunna få arbete om inte vårt socialförsäkringssystem omöjliggjorde för människor att betala andra en lön, före skatt och arbetsgivaravgifter, från en inkomst efter skatt och arbetsgivaravgifter. Systemet är utformat för att ingen ska kunna hålla sig med vare sig piga eller dräng, för det var, och är, enligt nationalsocialdemokratiskt synsätt, inte fint att tjäna andra eller jobba med service. Ingen ska vara piga eller dräng. Alla ska vara chefer eller åtminstone mellanchefer. Några av dessa sannolikt goda pig- och drängämnen har istället lekt fondförvaltare, bankchefer och riskkapitalister. Det har de gjort så framgångsrikt, att våra banker åter håller på att rasa samman och vårt pensionsförsäkringssystem håller på att förbruka de pengar som är avsatta för våra nuvarande och framtida pensioner. Goda pengar – inte deras utan våra - kastas efter dåliga, för att dölja att de låtit lura sig. Miljarderna rullar besinningslöst. De pengar som fanns kvar vill säga. Sveriges Regering har ju inte mindre än fyra gånger brandskattat AP-fonderna, på ett sätt som till och med den erkänt tjuvaktigt lagde finansministern Gunnar Sträng med sina Pomperiposssaskatter, skulle ha kunnat skämmas över. Den rådande politiken synes vara att skydda banker, fondförvaltare och riskkapitalister och låta dem fortsätta med sin vanskötsel när de istället borde få gå i konkurs och ett betydande antal förvaltarattrapper rimligen borde åtalas.


Idag Rosengård – imorgon vad?

Mot bakgrund av hur invandringspolitiken håller våra invandrare borta, både från arbeten och drägliga bostäder, är det kanske inte så mycket att förundras över att Rosengård brinner. Kanske finns det istället anledning att förundras över att fenomenet ännu inte spritt sig till andra invandrartäta områden. Exemplets makt är stor. Man behöver inte vara särskilt förvånad om vi ganska snart tvingas se det hända. Den svenska regeringen och rättsväsendet har sannolikt möjlighet att förhindra att så sker. Om det ska kunna förhindras måste samhället ingripa till försvar för de människor som försöker leva sina liv i Rosengård utan att bränna sopcontainrar, bilar, tvättstugor, polisbilar och Gud vet vad som kan komma att brinna i händelse av fortsatt passivitet från samhällets sida.


Bättre stämma i bäcken än i ån!

Jag är ganska övertygad om att inte det svenska rättsväsendet och våra politiker hade suttit lika nöjt tillbakalutade om det som utspelas i Rosengård istället hade utspelats i Djursholm och/eller Östermalm. Med fortsatt passivitet från samhällets sida kan det inte uteslutas att även dessa områden kommer att smittas. Det känns väl inte troligt att det blir i form av brinnande sopcontainrar i dessa områden. Fortsatt etablering av ligist- och gangstergäng, för att inte tala om religiös sekterism, i våra invandrartäta getton, riskerar äventyra livskvaliteten även i Djursholm och Östermalm likaväl som andra välmående bostadsområden i landet, på ett påtagligt sätt.

Så mycket resurser som vårt samhälle avsätter till att avlyssna, bugga och smygfilma oliktänkande är det verkligen skräp om man inte kan sätta upp synliga och osynliga kameror i Rosengård för att skydda befolkningen där. Den tekniken är så billig numera att den skulle ha mycket kort återbetalningstid. Även i Rosengård ska svenska lagar gälla och befolkningen ska kunna känna att rättsväsendet står på deras sida och inte på ligisternas, gängkriminalitetens och den framväxande religiösa extremismens sida. Därmed är inte problemen i Rosengård lösta men ett viktigt första steg är taget för att människor ska kunna bo där utan fruktan.


Gulag-Kolmården fredagen den 1 maj 2009

Mikael Styrman