.
Det verkar, föga förvånande, som att debatten kring avregleringen av våra transportmedel är lite onödigt ideologiskt förgiftad.
Låt det inte råda någon oklarhet om att jag anser att avreglering i princip är att föredra framför ett reglerat system. Däremot tror jag inte på avreglering till förbannelse eller till varje pris.
Vem ska bestämma?
Diskussionen leder lätt till övertoner. Regleringskramarna tycker sig alltid veta bättre än andra hur de ska resa. Avregleringsivrarna å sin sida tycker att resenärerna, som det får förstås - så långt möjligt ska bestämma allt själva. Nu är det ju på de flesta resmål och flygplan inte möjligt för resenärerna att bestämma allt själv. Om man studerar flyget efter avregleringen kan man göra vissa iakttagelser om avregleringens konsekvenser och därav möjligen dra slutsatser om hur det kommer att gå med den avreglerade järnvägen.
Luleå - Stockholm
Av för mig naturliga skäl har jag tittat på sträckan Luleå-Stockholm. Före avregleringen kunde vi flyga ungefär en gång i timman från kl 06 på morgonen till ca kl 23 på kvällen.
Vi har, efter avregleringen, fått en slags majoritetens diktatur som vanligtvis brukar tillskrivas socialistiska system. Alla vill/måste flyga när flest människor reser. Inte så konstigt kanske. Baksidan av den medaljen är att flygets service har försämrats och Stockholmifierats ytterligare. Låt mig ge några exempel:
1.
Norwegian har lagt sig kloss på SAS tider under mest trafikerad tid - inte heller så konstigt kanske?
2.
Under loppet av 55 minuter, efter 6 på morgonen går det tre plan till Stockholm, vilket också går att förstå. Men det går inget plan vid 8-9-tiden. När man ska till Stockholm leder det allt som oftast till att man måste åka för tidigt och får sitta och slå dank i stan åtminstone ett par timmar tills Fjollträskarna vaknar. Planen som går vid 10-tiden är i senaste laget för ett lunchmöte. Resulterar ofta i för sen ankomst och förstört lunchmöte.
3.
Staten ger sina anställda översittare så goda villkor att de inte behöver åka förrän tidigast 08:20 när de ska ut i provinserna och trakassera befolkningen. De kan inte heller flyga hem senare än 19:35. Med hänsyn till tid för att vänta på eventuell väska, ta ur hyrbil och resa med bil fram och åter, reservtid för mitträckesväg, samt incheckningstid innebär det att ett besök på någon annan ort än en residensort inte kan vara mer än max 4 timmar exklusive eventuell lunch. Men det är väl ungefär vad en statsanställd jobbar på hemorten också - i bästa fall?
4.
Det går inget plan sent på kvällen från Luleå till Stockholm. Den som ska med ett tidigt plan från Arlanda på morgonen måste vanligtvis ”låna” av föregående arbetsdag för att hinna resa och övernatta på Arlanda.
5.
Eftersom det inte heller går något tidigt plan från Stockholm kan inte heller den Stockholmare som vill arbeta en hel dag i provinserna göra det utan tvingas övernatta.
6.
Avsaknaden av ett sent plan från Stockholm till Luleå gör att det inte är möjligt för en norrbottnisk affärsman att åka på ett möte i Europa och komma hem samma dag. Mot det kan man kanske invända att inte så många skulle ta ett sådant plan och inte heller av det skälet. Mot det kan jag invända att när vi någon gång blivit kvar ute i Europa för att vi missat det allt för tidiga sista planet från Stockholm till Luleå har vi kunnat komma hem via Helsingfors - Oulu/Rovaniemi. Detta trots att den finska klockan är en timma före den svenska. Så i Finland tycks synen på den service flyget ska tillhandahålla vara annorlunda än den svenska synen på motsvarande service. Men medan svenska borgerliga politiker i strid med sin officiella ideologi hängett, och hänger, sig åt att konfiskera andras egendom för att gynna partivänner, har Finland hela tiden varit kapitalistiskt.
7.
Avsaknaden av sena flyg gör att man som norrbottning inte heller kan åka på veckoslutsresor. Det blir istället 5-6 dygns resor med två övernattningar i Stockholm. Med ett senare flyg Stockholm-Luleå, kvällstid, skulle förutsättningarna förbättras.
Avregleringen av flyget mindre lyckad
Jag är som sagt ingen regleringsivrare, men jag tycker att avregleringen delvis har misslyckats när den har fått till konsekvens att flygen har klumpat ihop sig på peaktider och vi har förlorat de sena flygen till både Stockholm och Luleå och inte heller har några tidiga flyg norrut.
Järnvägsavregleringen på väg att bli ett fiasko?
Av detta kan man dra vissa slutsatser om vad avregleringen av tågen kommer att leda till. Vi kan även luta oss mot engelsmännens erfarenheter. I England, som har 377 inv/km² i jämförelse med Sveriges 23 inv/km², har kostnaderna för att subventionera oattraktiva rutter och avgångar ökat. Hur ska det inte bli i Sverige som har en befolkningstäthet som inte ens är sextondelen av Englands? Nästan alla våra avgångar är om man bryter ut dem ur sitt sammanhang att betrakta som oattraktiva.
Vem har bestämt?
Man bör också fråga sig, om det verkligen är resenärerna som bestämt när flygen ska gå om flygbolagen klumpar ihop sig på peaktider och låter bli att flyga på mindre attraktiva tider?
Slutsatsen måste bli att avregleringen av järnvägen leder till,
att det blir gott om tåg mellan Stockholm och Göteborg på attraktivaste restid men,
att servicen uteblir eller kommer att kräva kraftiga statssubventioner på flertalet svenska järnvägssträckor, som faktiskt inte är särskilt attraktiva.
Det blir ju inte bättre av att regeringen inte kan få banhållningen att fungera. Frågan är om inte den minst sagt opålitliga banhållningen och oförmågan att behandla järnvägens resenärer på ett respektfullt sätt, riskerar att bli det som fäller en inte allt för genomtänkt avreglering av den svenska järnvägstrafiken?
Det kokar ned till, menar jag, att det problem som man ville slippa ifrån med hjälp av hela avregleringscirkusen, nämligen avsaknad av, och oförmåga att själva initiera, en fungerande arbets- och företagsledning inom järnvägsområdet, med en personalpolitik fri från politisk klåfingrighet - det problemet har man ännu kvar. Och då talar jag inte bara om SJ.
Var det detta som avregleringen var tänkt att leverera?
Övertorneå den 29 december 2010
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar