Chefens kompetens viktigare än företagsformen

.
(Svar till sign Stoppa smot och heja HV:s kommentar till bloggen ”Privat kontra allmänt”.)

Hej igen Lennart!

Inte behöver Du ändra signatur för min skull. Den är lite originell bara.


Många gubbar på pappret

Jo, det där känner man ju igen. De stora elföretagen viftar med många gubbar och stora organisationer. Sen visar det sig att de hade en hel landsända att sköta och när det blir fel här och var visar det sig att de hade alldeles för lite gubbar. Det skulle inte kunna hålla på sådär utan den utbredda myndighetskorruptionen.

När någon klagade på våra gubbars arbetstakt förr brukade farsan säga att det inte spelar så stor roll hur snabbt de jobbar till vardags. Huvudsaken var, menade han, att de gjorde bra ifrån sig när det verkligen gällde. Och det gjorde dom.


Ingen förståelse för driftstörningar genom skolboken

Det där förstår inte politiker som aldrig varit ute i riktigt arbete. Tyvärr förstår inte heller de där praktikanterna som de omger sig med och som kommer direkt från skolorna. Samma gäller förstås för tjänstemännen. Har man inte någonsin deltagit i verklig drift tycks det vara svårt att förstå vad organisationen utsätts för vid driftstörningar. De gör istället sina utredningar och kalkyler med samma klara logik som vi brukar skoja om att man räknar på kommunala städerskor med: om en städerska städar ett rum på en timma, då måste 3600 städerskor städa samma rum på en sekund.


Liten skillnad mellan offentligt och stort privat

Sen tror jag inte att det är någon större skillnad mellan en offentligt ägd organisation och ett stort privatägt företag. De delar många egenskaper. En sådan är de många nivåerna som filtrerar informationen. Det har mycket med organisationens storlek att göra. Det beror mycket på att chefen/cheferna numera ofta inte rekryteras inifrån verksamheten och därför inte kan den. I ett stort privatföretag rekryterar man teoretiker som inte kan verksamheten, som i bästa fall har erfarenhet av någon annan bransch. I en offentlig verksamhet rekryterar man en släkting eller en partivän till någon och denne kan inte heller verksamheten. Och därmed är det kört.


Svaga chefer väljer svaga medarbetare

För det mesta har man då rekryterat en svag chef. Och svaga chefer är rädda för starka och kunniga medarbetare och omger sig därför med svaga medarbetare. På så sätt sprider sig inkompetensen som en präriebrand nedåt i organisationen efter att man anställt en svag chef.

Efter stormen Gudrun förundrade jag mig över de märkliga uttalanden som kom från Sydkrafts chefer om att de kunde försäkra oss att deras nät aldrig hade varit bättre. Då hade vi i decennier förundrat oss över vilka skitlinjer de hade. Jag, som alltid jobbat i en liten organisation, fick det inte att gå ihop och frågade en klok person om det var möjligt att cheferna kunde tro på det som de själva sade eller om de stod och blåljög.

Jag fick följande förklaring:

Ingen mellanchef vill vara den som säger att han inte klarar upp sitt fögderi. De kan vara rädda, med eller utan fog, för att säga att den här skiten kan rasa ihop när som helst om vi inte investerar stora summor genast. Knappast ett önskesvar till den nya chefen som vill visa sig på styva linan och visa upp goda resultat snabbt, för att inom 2-3 år hoppa till nästa jobb, som han inte heller kan sköta. Därför svarar alla mellanchefer istället: det är tufft, men jag fixar det.


Branschokunnig chef utlämnad

Om högsta chefen kan sitt jobb och sin bransch vet han om svaren han får är riktiga. Han kan själv kontrollera om de är riktiga och han vet vilka kontrollfrågor han ska ställa. Om chefen inte har några branschkunskaper är han hänvisad till att försöka bedöma sina medarbetare. Inte så lätt att byta ut dem om man inte vet om de kan sitt jobb eller inte. Det enda chefen kan vara säker på är att själv kan han ingenting och att det gäller att agera försiktigt så att inte alla andra också inser det. Som regel vet medarbetarna det redan men det är ju inte en fråga som är föremål för öppen diskussion.


Särskilda krav inom infrastruktur

I en vanlig bransch får det inte så stor verkan. När korven tar slut i korvkiosken kan man dra igen luckan och hänvisa kunderna till en annan kiosk. Det är inte lika lätt när man kör järnväg och det går inte alls när man sysslar med eldistribution.   


Effektivisering behöver inte vara försvagning

Det är inte nödvändigtvis så att man måste ”dra in någonstans” för att tjäna pengar. I många organisationer kan man utnyttja befintliga resurser bättre utan att försvaga verksamheten. Den kan till och med bli bättre. Och är resurserna redan effektivt nyttjade ska man inte ändra något. Som jänkarna brukar säga: If it ain’t broke - don’t fix it!

Det är med andra ord inte verksamhetsformen som bestämmer. Det är om chefen är dugande eller inte. Och det problemet hemsöker den offentliga sektorn i minst lika hög grad som den privata.


Inkompetens och korruption fortplantar sig nedåt

Jag håller med om det Du skriver om brist på samhällsansvar. Det sprider ju sig också som en präriebrand över den offentliga sektorn. Men jag är övertygad om att det är samma fenomen som jag beskrivit ovan. När korruption, ansvarslöshet och oduglighet etablerar sig i toppen har det en otäck förmåga att fortplanta sig och förvärras nedåt i organisationen. Så när korruptionen har tagit över en struktur måste man börja rensa uppifrån.

Intressant för övrigt att Du nämner telefon. Något år före ”Gudrun” åkte Televerkarna runt och tog bort reserkraften ur sina stationer. De började ringa och klaga även vid aviserade strömavbrott för att de själva hade missat att komma kajkande med reservkraft. Men vi frågade: hur ska ni göra när det blir riktiga avbrott - ska ni komma med elverk då också? - Ja svarade de troskyldigt, ljushuvudena. Sen såg vi hur det gick. Hela Götaland blev utan telefon. Där satt de på telegaragen med en handfull elverk och kunde inte ens ta sig ut till sina stationer. Jag menar nog att ett sådant policybeslut skulle inte kunna genomföras i ett privat småföretag.


Elmyndigheterna bara ett redskap åt den organiserade brottsligheten

Nu är ju inte vår motståndare elmyndigheterna utan det är den organiserade brottsligheten. Elmyndigheterna är bara ett av flera verktyg som maffian använder sig av för att komma åt oss. Hade det bara varit en schism med elmyndigheterna hade det varit avklarat för många år sedan. Det har tagit lite tid eftersom politiken fungerar så att den alltid följer minsta motståndets lag. Med rådande situation, med utbredd korruption på höga politiska och tjänstemannanivåer, har politiken svårt att ta itu med korruptionen i de egna leden. Alla har hållhakar på varandra så det är inte konstigt att de försöker lappa båten så länge som möjligt. Det ter sig fortfarande överkomligare att lappa båten än att börja bygga en helt ny. Är det dessutom så att man inte får vara med själv i den nya båten är ju drivkrafterna så mycket starkare.

Jag är inte beredd att säga att den här frågan är avklarad. Hellre citerar jag då Winston Churchill, som i ett tal efter de allierades landstigning på Sicilien, i juli 1943, förra gången nazismen var på marsch i Europa, sa:

”Now this is not the end.
It is not even the beginning of the end.
But it is, perhaps, the end of the beginning.”

Nu har den organiserade brottsligheten för tredje gången tvångsförvaltning av Ekfors nät. Varje gång med ökad grad av kriminalitet och hänsynslöshet. Men jag menar ändå, att det är en kamp som de inte kan vinna, eftersom den inte är rättfärdig. De kan få en och annan delseger, men de kan inte vinna någon slutseger. De kan bara skjuta upp sitt korrumperade systems slutliga sammanbrott. Det finns nämligen gränser för hur mycket ondska, maktmissbruk och översitteri man kan utsätta en människa för och sedan kunna gå vidare som om ingenting har hänt.

Fast just nu har jag inte tid att skriva mer om detta. Ett annat, och i vissa avseenden, mycket allvarligare problem är att det finns krafter, även mycket upphöjda sådana, som intrigerar för att blanda in Sverige i ett fullskaligt religionskrig. Det är något som ytterst få svenskar önskar men som väldigt många riskerar att drabbas både oskyldigt och hårt av. Det ska jag skriva lite om.

Och Tvångsförvaltaren, eller kanske bättre Tvångsvandalen, Johan Gullesjö är ute och rekryterar en energibranschens IG Farben och det ska jag också skriva lite om.

Gott Nytt År önskar jag Dig och alla andra läsare av bloggen!

Övertorneå den 1 januari 2011
Mikael Styrman
.