Per Capsulam åter till heders?

.
Meddelandehemligheten under antiken

Förr, under antiken, innan det fanns ett utvecklat postväsende, distribuerades viktiga handlingar i en kapsel, med kurir, per capsulam på latin. Sedan dess har vi byggt upp ett fungerande postväsende med bevarad meddelandehemlighet. Det har bidragit till att göra vårt samhälle effektivt och konkurrenskraftigt.

När det systemet nu missbrukas, genom att människor som vill kontrollera andras liv och andras tillgångar, kommer i position att bryta meddelandehemligheten, med de bästa av föresatser, äventyras vårt postväsendes fortbestånd. Därmed skadas en viktig hörnsten i vårt samhällsbygge allvarligt, kanske irreparabelt.


Dömt att urgröpas moraliskt

Ett avlyssnings- och buggningssystem, som vårt, vars själva idé är att komma över andra människors affärs- och andra hemligheter, under förevändning att egentligen komma över något annat som till exempel att bedriva säkerhetsarbete, är dömt att urgröpas moraliskt.

I början visar sig förfallet genom att det blir lätt att avlyssna och bugga för i stort sett vad som helt. Som det har varit hos oss mycket länge nu. Man tar bara ett blankt papper ur skrivbordslådan och skriver själv en anonym anmälan mot den man vill lyssna på om i stort sett vad som helst. Den rinner alltid igenom utan problem.


Den 184:e gången

Vad händer när en polis kommer den 184:e gången till samme tjänsteman på ett teleföretag eller posten? Kommer han att bli avkrävd bevis om att den summariska skenprövningen av spionagets tillåtlighet har genomförts? Och har det någon betydelse när det ändå bara handlar om en skenprövning? När båda vet att den alltid går igenom, så om man inte har den kan man alltid få den - det blir bara krångligare? Det tror i alla fall inte jag. Jag tror istället att ungefär denna dialog utspelar sig och att det då redan länge har gått till så:

Teletjänstemannen: Och avlyssningstillstånd finns förstås?
Polisen: Ja, naturligtvis!
(Men inget bevis behöver företes.)


Låtsad överskottsinformation

Så småningom visar det sig, att den information man kommer över är användbar i alla möjliga sammanhang. Även sådana som ligger i gränslandet eller långt bortom det avsedda och tillåtna. Det leder då exempelvis till, att när jag helt lagligt genomför vissa finansiella dispositioner så når information om detta Kersti Moxén på Kronofogdemyndigheten inom 1-2 dagar - utan att något synligt externt spår av åtgärden finns som skulle kunna skvallra om åtgärden på ett legalt sätt. Det beskrivna är bara EN följd av den pågående moraliska upplösningen som pågår inom staten. Man kan säga att det är ett av flera inte helt synliga bevis för att den svenska staten har förvandlats till något som kan betecknas som ”AB Svenska Brott” (ASB), samtidigt som justitieminister Beatrice Ask har fullt sjå med att hålla sig undan och låtsas att hon inte ser något, att allt är bra osv.


Fotsoldatens klarsynthet och dess följder

Det är självklart att människor som arbetar i systemet, i stort sett oavsett på vilken nivå, och som har något som helst innanför pannbenet, kommer att inse att de inte utför något hedervärt arbete utan att de egentligen är länkar, fotsoldater om man så vill, i ett brottssyndikat. Sådana kommer med nödvändighet med tiden att inse att deras chefer tjänar pengarna medan de själva gör skitjobbet och tar eventuell - om än ringa - risk.

Med tiden blir därför dessa informationsläckor tillgängliga för var och en som vill betala för dem. Vi har därmed fått något som kan betecknas som ”Var Mans Statliga Brott AB” (VMSB). Där ungefär är vi nu. Ge och ta lite grann för lokala och regionala skillnader. Ett ”Var Mans Statliga Brott AB” bestående av kriminella statstjänstemän uppblandade med enstaka hederliga tjänstemän, som en gerillarörelse som gömmer sig bland folket - inte så lätt att bekämpa.


Svart informationshandel istället för brottsbekämpning

Det här leder naturligtvis till att, sedan åtminstone decennier tillbaka i stort sett straffriförklarade, statsanställda brottslingar sysslar med svart informationshandel istället för brottsbekämpning. Det leder också till att enorma pengar kommer att förbrukas för att medborgarna och näringslivet ska skydda sig mot statlig brottslighet istället för att pengarna kommer till bättre användning.


EN poliskår som spanar på sig själv?

Denna grova och allvarliga brottslighet bekämpas inte alls. Och hur skulle det kunna ske? Med EN enda poliskår i landet? En poliskår i så dåligt skick, att den inte ens kan klara upp villainbrott utförda av intill medvetslöshet omtöcknade narkomaner och av unga oerfarna ute på sina första kriminella äventyr! Narkomaner ofta så illa nedgångna att det nästan lyser ”Tjuv” i pannan på dem med fluoriscerande bokstäver. Narkomaner som ofta behöver ta vägens bägge filer, och ibland ända upp till fyra filer, i anspråk när de åker till eller från ”jobbet” i bilar som lika gärna kunde ha roterande varningsljus på taket eftersom det är så uppenbart vad det är som kommer farande. Men den svenska polisen kan inte klara upp villainbrotten och justitieminister Beatrice Ask går och gömmer sig.


Det Italienska exemplet

För att återvända till ASB och VMSB, nämnda ovan, tror jag att vi måste följa det italienska exemplet om inte vår nation ska bryta samman i kriminalitet på sikt. Den italienska brottsligheten är på vissa sätt synligare än den svenska vilket sammanhänger med att man bekämpar brottsligheten i Italien. Men den svenska brottsligheten är mycket mer omfattande, mycket bättre organiserad och värst av allt: Den finns inom och bakom ryggen på de som låtsas vara, eller tror sig vara, brottsbekämpare. För mig är det uppenbart att vi måste bilda fler och fristående poliskårer. Vi måste bilda sådana med uppgift att bekämpa brottsligheten inom polis-, åklagar- och domarkårerna.


Integritet nödvändig vid bildande av nya kårer

Den svenska organiserade brottslighetens sätt att tackla ett sådant krav, när det väl inte går att stoppa, är att bilda kåren genom överflyttning av hundratalet garanterat korrumperade, eller odugliga, funktionärer från den korrumperade polisen, vars brottslighet man förväntas bekämpa. Det måste vi naturligtvis hålla emot om den, eller de, nya kårerna ska kunna åstadkomma någon nytta. Vi måste bilda de nya kårerna med människor som inte har några som helst kopplingar till den korrumperade polisen. Och vi måste använda oss av de bästa, de mest dugande, experterna inom andra länders polis, vilka fungerar, t ex Englands polis. Men det finns säkert fler exempel. Italien har jag redan nämnt. De har kämpat mot dokumenterad korruption sedan antiken. Hela vår historia är bara några hundra år - bara som en jämförelse. I Italien mutade affärsmän statsmän när våra förfäder slog varandra i skallen med träklubbor, i bästa fall. Det är därför inte så konstigt om de ligger några hundra år före med korruptionsbekämpningen.


Åter till antiken?

Problemet med den statliga brottsligheten orsakar naturligtvis många olika missförhållanden eller nackdelar för vårt samhälles välståndsutveckling, demokrati och rättssäkerhet mm men eftersom jag började med posten och meddelarhemligheten ska jag här begränsa mig till den. Demoraliseringen av staten och det kriminella statsledda spionaget hotar att leda till att vi åter måste använda oss av kurirer och skicka meddelanden per capsulam.

Under antiken läckte det säkert ur kapslarna ibland. Men inte särskilt mycket, skulle jag tro, eftersom kuriren hade en tendens att bli ett huvud kortare om meddelandet läckte ur kapseln. Han var inte straffriförklarad som en svensk statsanställd brottsling. Hela kurirkedjan kunde bli kortare - på höjden - om den bestod av flera personer. Om det i sin tur ledde till att det helt slutade läcka ur kapslarna är svårt att veta, men åtminstone måste det ha lett till att kurirer med böjelse för att läcka så småningom måste haft svårt att nå upp till bardisken, när de skulle supa upp mutorna. Den antika metoden att hantera spionaget på kanske inte vore helt fel? Oavsett vad man tycker om den är jag övertygad om att det är den metoden som kommer att komma till heders på sikt, om vi inte kommer till rätta med brottsligheten i staten och därför drabbas av en statskollaps.


Måste vi gå under i oduglighet?

Men oavsett vad den statliga brottsligheten leder till, måste man väl tycka att det vore ett monumentalt misslyckande om vi, i tider med om inte fungerande så åtminstone haltande post, teleledningar, fiberkabel och satelliter ändå måste återgå till antikens långsamma informationssystem, per capsulam, för att vi håller oss med en på det här området, av olika skäl, svag statsledning som inte orkar komma till rätta med kriminaliteten inom rättsväsendet och inte heller i övrigt orkar städa bort kriminella nyckeltjänstemän som förröder staten.

Övertorneå den 2 juli 2011
Mikael Styrman
.