En rufflares väg

.
En beskrivning av Yvonne Fredrikssons städåtgärder på Energimarknadsinspektionen.
De som gjorde stora delar av Tornedalens elabonnenter till parasiter och kommer att kosta dem 30-40 miljoner kronor utan att göra annan nytta än att skämma bilden av tornedalingarna.


Kaos på Ei

Vintern 2009/2010 blev Yvonne Fredriksson utsedd till Generaldirektör på Energimarknadsinspektionen (Ei). Uppgiften var att städa. Efter en lång tid av förfall på Ei, under vilken synbarligen vilken galning som helst fick bestämma, var situationen minst sagt kaotisk på Ei. Efter att ha tillämpat en generande illa genomtänkt policy på Ei höll man på att drunkna i tariffklagomål. Taktiken hade varit ”allt åt alla - nu meddetsamma”. Alla som hörde av sig fick tarifferna nedsatta efter helt godtyckliga beslut. Ofta med för myndigheten rent generande motiveringar. Kännedom om detta spred sig som en präriebrand bland Sveriges elabonnenter. Ei hade samlat på sig 15.000 obesvarade tariffklagomål vilket motsvarande ett berg av arbete omöjligt att klara av - och fler kom in hela tiden.


Ödelagt förtroende

Den tidigare chefsjuristen Charlotte Zackari som hade i uppdrag att få omkull Ekfors-bolagen hade ödelagt förtroendet för Ei genom två misslyckade tvångsförvaltningar och en misslyckad tvångsinlösenprocess mot Ekfors Kraft AB.


Utmanat storkraftindustrin

Ei hade gett sig på de stora kraftbolagens tariffer. Det hade fått till följd att storkraftbolagens jurister, i vanlig ordning, översköljde Ei med bombmattor av inlagor med hundrasidiga bilagor.


Städgumman tillträder

Detta hade nu kommit på Yvonne Fredrikssons lott att städa upp.

Hur hon fick stopp på tariffklagomålen vet jag inte. Men om jag, med kännedom om hur staten brukar jobba, skulle gissa, fick förmodligen nästan ingen elkund tarifferna nedsatta i fortsättningen samt blev de vänligen men bestämt upplysta om att de kunde ge fan i att höra av sig i fortsättningen. Snart sagt enda undantaget blev telemasterna som även i fortsättningen fick vinst varje gång av de mest absurda skäl. En muta är en muta och den säger man inte nej till. Det behöver man inte vara Göteborgare för att förstå.


Flickorna i Paris

Storkraftbolagens bombmattor fick hon slut på genom att lägga sig som flickorna i Paris för dem. Efter ett snabbt Alexanderhugg som innebar att storkraftbolagen betalade tillbaka ett humoristiskt litet belopp till sina kunder lades alla stridigheter ned. I fortsättningen spelar det praktiskt taget ingen roll vilken skit de vill köpa, i vilket land som helst, till vilket pris som helst, så går det bra att finansiera med nätintäkter som man plockar svenska elkunder på. En mer än servil Yvonne F är för säkerhets skull ute och trugar storkraftsbolagen att höja sina priser ännu mer. Hennes drivkraft låter sig bara anas.


Katastrofmodell ersätter katastrofmodell

Den ursprungligen klokt tänkta nätnyttomodellen hade tillämpats. Under ledning av det skruvade blindstyret Håkan Heden fick storkraftbolagen ”räkna baklänges” sju gånger tills parametrarna hade förvandlats så att de ljög svart till vitt och förvandlade nätnyttomodellen till ett missfoster. Den har nu ersatts av Yvonne Fredrikssons modell som om några år kommer att förvandlas till den ultimata katastrofen, ”men då är jag pensionär”, som Yvonne själv uttryckte det. 


Ekfors tur

Strax efter nyår var det Ekfors tur. Vi tog glatt emot hennes erbjudande om att söka bilägga stridigheterna och hälsade henne välkommen när hon kom till Övertorneå för att diskutera, åtföljd av sin vapendragare, nye chefsjuristen Göran Morén. Vi tog henne på allvar och hade en tid en bra och konstruktiv dialog.


Misslyckat övertagandeförsök

Tyvärr råkade jag vara för ärlig i diskussionerna med henne och röjde vårt allt överskuggande problem. Det som orsakar våra klammerier med skattemyndigheten och mina återkommande politiska fängelsedomar. Buchts misslyckade fientliga övertagandeförsök av vårt företag resulterade i att den politiska makten gav klartecken till Handelsbanken att stjäla vårt företag. Allt sedan dess har vi, trots goda resultat, god teknisk standard samt hög driftsäkerhet, inte kunnat finansiera vår verksamhet.


Kall kår

Jag minns det som igår. När vi satt i mitt rum på vårt kontor och diskuterade ett sällskap, och jag berättade detta. Det gick en kall kår genom mig när jag såg hennes kroppsspråk och mimik röja vilka tankar som for genom hennes huvud när jag berättade. Här öppnade sig nu en möjlighet för henne att samtidigt tillfredsställa hennes uppdragsgivare i regeringen genom att lösa bråket med Ekfors och att blidka personalen på Ei, som allt sedan sosseriets tid kämpat med att få död på Ekfors. De hade blivit ordentligt tilltufsade och närde revolttankar efter hennes städande vid tillträdet som GD.


Språkförvecklingar

Tyvärr var inte vår vokabulär helt avstämd. När jag sade att vi kommer att få svårt att klara oss om vi inte snart får en ordnad finansieringslösning hörde hon istället: Dom här kan jag få död på ganska enkelt, något som alla mina företrädare misslyckats med och det kommer att ge mig en fjäder i hatten.


Konstruktiva diskussioner

Vi fortsatte att föra, som vi trodde, konstruktiva diskussioner om möjligheten att med en tredje tvångsförvaltning läka de skador som de två första hade orsakat vårt företag. Båda de tidigare hade mynnat ut i att tvångsförvaltningarna hade misslyckats därför att den tvångsförvaltade inte hade hjälpt till (!). Det är naturligtvis bara idioter som kan komma på en sådan förklaring. Men det var den tesen som gällde inom Ei.


Paria

Våra diskussioner tog sin utgångspunkt i att vi med hjälp av en kunnig och respekterad ”tvångsförvaltare” som både vi och Ei kunde känna förtroende för skulle kunna bryta pariastämpeln hos bankväsendet och kunna återgå till normala finansieringsformer.


Allt stannade

Sedan stannade allt när Yvonne F skulle förankra det hos regeringen våren 2010. Än idag vet vi inte vad som hände. Förklarade hon ärendet och fick nej av regeringen eller missledde hon regeringen? Stopp tog det i alla fall.


Kabel nedplöjd 5 cm i tjälad mark

Bucht fortsatte med sitt härjande. Byggde vägbelysning vintertid med tjäle i marken, med kabel nedplöjd 5 cm på frusen backe, med stolpar som satt fast med träkilar. Sen ville han koppla in det på elnätet - med kabeln på backen. Bygg ordentligt och lagligt, var vårt besked.













Regeringen i sken

Sen började det hända konstiga saker, på sommaren, före valet i september 2010. Alliansregeringen, trängd av försämrade opinionssiffror började uppträda allt nervösare. Och tecken tyder på att Sven-Erik Bucht övade utpressning mot regeringen. Det resulterade i att regeringen fattade ett ytterst märkligt beslut som innebar att Haparanda Kommun skulle få koppla in sin olagliga vägbelysning oavsett vilket skick den var i, vilket vi senare skulle erfara, efter att ha blivit utsatt för en korrumperad myndighetsutövning som inte stod något afrikanskt eller centralasiatiskt lands myndighetsutövning efter.


Ola tog kulan?

Ola Alterå fick, eller tog på sig skulden - oklart vilket. Det resulterade i att han hamnade i Nairobi på FN-högkvarteret, på en tjänst som Sveriges skattebetalare betalar lönen för. Det vill säga att han gömdes undan från den svenska pressen. Den omsorgen var nog överdriven. Vår svaga journalistkår skulle numera inte känna igen Ola Alterå om han så stod framför dem och viftade med sitt legg. De skulle vara fullt upptagna med att titta omväxlande åt sidorna, på molnen och på fötterna.


Vilka hållhakar?

Det har ännu inte framkommit vilken graverande information Sven-Erik Bucht satt inne med eller vem den riktade sig emot. Det borde väl inte vara så enkelt som att han hotade med vägbelysningen. Mycket tyder på att det finns ett samband med OBOL-bedrägerierna mot LKAB, Landshövdingen, LKAB-ordföranden tillika OBOL-tillskyndaren Per-Ola Eriksson, polisutredningen mot OBOL som gjorde på stället marsch, den fantastiska expeditionen för att sätta OBOL i konkurs - ett företag som inte existerade, samt att skattebetalarna betalar Bo Johanssons uppehälle, efter att han blev avplockad alla sina tillgångar i Malaysia - mot att han håller sig undan. Vad det nu än var så fick det i alla fall hela eller delar av regeringen att bli mycket nervösa sommaren 2010.


Yvonne F vaknar till liv

När Haparanda Kommun kopplade in sin olagliga och potentiellt livsfarliga belysning utan att iaktta några av de regler som gäller i samband med sådant kopplade vi, efter att ha givit skäligt rådrum, bort kommunens abonnemang i avvaktan på att den farliga anläggningen bortkopplades. Då plötsligt vaknade det till liv igen i Yvonne Fredrikssons krypta. Plötsligt var det åter populärt med frivillig tvångsförvaltning med en klok förvaltare som både de och vi skulle kunna lita på. Den följande sms-korrespondensen utspelade sig mellan mig och Yvonne Fredriksson.

Meddelanden som är grå är sända av Yvonne Fredriksson. De gröna är sända av mig.

12 dagar före valet vill Yvonne Fredriksson att jag ska ljuga för pressen och påstå att det är jag som begärt tvångsförvaltning.

 Jag invänder genast.

Mellan 8:e och 9:e sept händer det något. En nervös minister som trycker på?

21 sept, två dagar efter valet. Nu kan avrättningen av Ekfors ta vid. Träffade överenskommelser gäller inte längre. Den samvetslösa advokatskurken som letats upp har nu blivit lovad fri lejd av regeringen för alla kommande skurkstreck. Kravet är bara att man, i likhet med tidigare tvångsförvaltningar som också styrts direkt av Ei, ska låtsas som att tvångsförvaltaren är självständig. Det ser inte bra ut om det kommer fram att exempelvis moderater och centern, som i retoriken är företagsvänliga, bakom kulisserna gör sitt bästa för att ställa till ett helvete för svenska företagare.

Staten har stulit alla intäkter

Nu kan vi se i facit vad som hänt. I snart ett år har staten omhändertagit våra intäkter. Man har betett sig som om elnätet har trillat ned från himlen dag ett av tvångsförvaltningen och helt gratis. Istället är ju nätet resultatet av generationer av tornedalingars arbete.  Företaget har haft kostnader och har skulder för nätets uppförande och drift. Efter ett år har ännu inte en krona skickats från alliansregeringens tvångsförvaltning till Ekfors Kraft AB för att täcka bolagets kostnader. Däremot har alliansregeringen varit generös med att avkräva oss viten för många miljoner.

Istället har statliga Vattenfall försökt att med kronofogdens och statliga Svefas hjälp plundra bolaget på dess kraftverk till rövarpriser, med regeringens välsignelse. Vidare har Vattenfall sökt och fått Ekfors Kraft AB försatt i konkurs. Ingen stor bedrift förvisso. Hur många svenska företag kan ha alla kostnader för sin drift i ett år, belastas av miljontals kronor i viten utan att ha några intäkter och ändå klara sig?


Frågor till Fredrik

I samband med TV4:s granskning av drottning Silvias fars företagsaffärer nämndes bland annat att en jude som ville lämna Tyskland våren 1939 fick ta med sig en resväska och 10 riksmark över riksgränsen. Tio riksmark motsvarar enligt samma källa ca 100 euro idag. Och vi har ännu inte fått en krona av Dig och Din regerings tvångsförvaltning för täckande av våra kostnader trots att det är våra pengar det handlar om. Jag kan inte säga annat än att Ni uppträder maktberusat och omdömeslöst om Ni inte värnar vare sig dagens bild av Er själva eller Ert eftermäle.

Mina frågor till Dig nu, Fredrik Reinfeldt, är, hur länge måste vi stå ut med att bli utsatta för sådana här gangstermetoder av regeringen?

Måste det här pågå så länge att medborgarna utsätter regeringen för samma sorts gangstermetoder som regeringen utsätter medborgarna för?

Tänk noga över Dina svar Fredrik. Det ligger i farans riktning, att om regeringen utsätter befolkningen för gangstermetoder, så riskerar moralen att urgröpas i alla folklager och samhället att utvecklas i sådan riktning, att även medborgarna kan komma att svara regeringen med snarlika gangstermetoder. Är det ett sådant samhälle Du vill bli ihågkommen för att ha skapat? Hade Du då inget bättre att erbjuda Sveriges folk i utbyte mot deras röst?

Övertorneå den 27 augusti 2011
Mikael Styrman