.
123 st SOS-Alarm operatörer och sjuksköterskor slutar, rapporter media om.
Det tror jag det, inte alls oväntat.
I ett fungerande samhälle, särskilt ett som har bland världens högsta skattetryck, förväntar vi oss att samhället i utbyte mot våra skattemedel tillhandahåller viss samhällsservice till befolkningen.
Det gör inte samhället längre i Sverige men byråkratin och politikerna är fullt upptagna med att försöka dölja det.
Följaktligen har SOS personal i uppdrag att välja bort ”onödiga” ambulansutryckningar och okynneslarm. Ett mycket svårt och tveksamt arbete. Som den senaste tidens utveckling har visat är det tveksamt om det över huvud taget går att utföra utan att många som verkligen behöver sin ambulans kommer att drabbas. Med svår ångest och lidande, farlig försening samt ibland även dödlig utgång som följd. Allt för att dölja att våra skattemedel förskingras till allehanda andra ändamål än till de som politikerna säger att de tas ut till.
När sedan de anställda försöker utföra sitt arbete och misslyckas, gör fel eller i något fall kanske bara har otur - då ska de åtalas och sättas i fängelse! Men de verkligt ansvariga för tokerierna smiter undan.
Vad gör då arbetsgivaren, cheferna, sjukvårdsbyråkratin och politikerna? Är de lojala mot sin medarbetare?
- Inte. För att rädda sitt eget skinn kan de inte vänta med att offentligt sticka kniven i ryggen på medarbetaren i fråga, som har gjort sitt arbete - inte så som vi medborgare skulle vilja ha det men så som politikerna vill ha det för att de ska spara pengar på vården till andra ändamål och komma undan ansvaret.
Hela upplägget är en katastrof. Samhället ska avsätta tillräckligt med resurser för att klara både skarpa och falska larm. Vi ska inte behöva böna och be för att få ambulans. Vi ska kunna känna oss trygga med att ambulansen kommer, och snabbt, när vi anser oss behöva den. Ett eventuellt problem med falsklarm - det får byråkratin och politikerna hantera i annan ordning. Det ska inte hanteras genom att sjuka nekas ambulans.
Övertorneå den 26 november 2011
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar