SOS Alarm - När liket bakade brödet och bjöd på begravning

.
För ett antal år sedan fick jag en tydlig demonstration av hur den här larmlekstugan i Sverige fungerar, eller rättare sagt inte fungerar.

En granne till mig avled, i mogen ålder, en lördag om jag minns rätt, på sensommaren. Barnen kom hem från Sverige och hjälpte mamman, den nu nyblivna änkan, med de praktiska bestyren inför begravningen. Mycket gjordes på kort tid. Bland annat bakade mamman bröd till begravningen. På onsdag eftermiddag stod jag uppe i skyliften och målade huset. Då kommer mamman, en dotter och en måg ut och sätter sig i trädgårdsmöblerna och kopplar av. Förberedelserna för begravningen var vidtagna och man kunde nu ägna sig åt en stunds välförtjänt avkoppling.

Det blir fint det där, Mikael, säger min granne sedan ca 25 år och lutar sig tillbaka i solstolen med kaffe och saft. En liten stund senare dör hon i solstolen. Larm slås till SOS men ambulansen dröjer och dröjer. Det visade sig senare att det hade blivit någon oklarhet om husnumret. Ambulansen hade därför irrat omkring ca 10-15 minuter extra uppe på Matarengivägen eftersom man inte visste vart man skulle ta vägen - i lilla Övertorneå. Ändå skulle man till människor som hade bott hela sitt liv i Övertorneå och som alla kände. Men larm slogs ju numera till människor utan lokalkännedom.

Tidigare sköttes Ambulansen i Övertorneå, ett helt liv, av Erik och Vilma Ylinenpää, på ett exemplariskt sätt. Larmanrop besvarades lokalt i Övertorneå. Det var hela tiden ett rött skynke för ögonen på bolsjevikerna i landstinget som ville centralisera och socialisera verksamheten och därför på allt sätt försökte trycka ut Ylinenpääs från uppdraget. Så småningom hamnade ambulansen, efter Eriks pensionering, på sjukstugan och larmslagningen centraliserades till SOS i Luleå, 16 mil bort.

Något sådant som det ovan beskrivna hade aldrig kunnat hända på Ylinenpääs tid. Erik körde taxi till vardags, kände alla och hittade överallt. Gatuadresser kunde man säga, men det var helt onödigt. Det räckte med att säga namnet. Ruskigt effektivt. Skulle det gällt någon nyinflyttad som Erik eller Vilma mot all förmodan inte skulle ha känt till hade det räckt med att flika in: Mellan Mikael Styrmans och NN:s hus så hade ambulansen genast kört till rätt adress. Och inte bara det. Ambulansföraren hade också vetat vilken väg som var den bästa att ta, vilka alternativa infarter som fanns att tillgå osv.

Nu hör det till historien, att den ändå fick ett ganska lyckligt slut. Fast det berodde inte på hur larmtjänsten var organiserad. Eller rättare sagt - det var en oförutsedd konsekvens av organisationens uppbyggnad.

Genom att ambulansen dröjde avled den nyblivna änkan. Genom en ödets nyck kunde de efter ett långt liv tillsammans även begravas tillsammans nästkommande lördag. Så hamnade vi på en dubbelbegravning som den ena av de bortgångna hade bjudit in oss till och också bakat brödet till.

Men efter det har jag många gånger funderat över hur många människor som redan har dött och som kommer att måsta dö - i onödan - innan vi kan återställa en fungerande larmtjänst och avveckla den här inkompetent tokcentraliserade larmtjänsten?

Det är inte varken fint eller effektivt eller modernt med centraliserad larmmottagning - det är bara dumt, ineffektivt och livsfarligt.

Övertorneå den 26 november 2011
Mikael Styrman
.