torsdag 5 januari 2012

Vådan av att inte lära av historien

.
Två saker som förekommit i media under senare tid samt en utredning från Svenskt Näringsliv har tilldragit sig mitt intresse.


”Sverige är på väg att spåra ur”

För att börja med det sist nämnda så menar Svenskt Näringsliv att vår infrastruktur börjar vara i ett besvärande skick. Den hotar att göra det svårt att driva industri i Sverige. Leveranssäkerhet till kunder kan inte längre garanteras. Vår internationella konkurrenskraft hämmas.


”Regeringen har inte lärt sig av historien”

Bo Ekman, ordförande för och grundare av Tällberg Foundation, skriver på DN Debatt och ifrågasätter varför regeringens fyra partiledare utsett sig själva till en framtidskommission.
Rubriken är ”Obegripligt att regeringen inte har lärt sig av historien” vilket onekligen har poänger, vilket jag strax ska återkomma till.


"Krympta anslag för trädröjning"

Anders Haraldsson, SvD, skriver att SJ:s ordförande Jan Sundling m fl är kritiska mot att Trafikverket drar ned medelstilldelningen till trädsäkring av järnvägen och istället låter tågen stå om det börja blåsa eller snöa.


Ett attentat mot infrastrukturen

Och så är det säkert. Jag kan hålla med allihop. Trafikverket kan säkert skära ned på många saker som är mindre viktigare än att trädsäkra järnvägarna. Infrastrukturen är i ett miserabelt skick och statens tjänstemän är i full färd med att få den trafik att stanna som vägrar stanna frivilligt eller på grund av att solen inte skiner och det inte är vindstilla. Då tänker jag inte bara på utebliven trädsäkring utan även på galenskaperna med stängselvägarna. En viktig, kanske avgörande förenande faktor i detta sammanhang är historielösheten.


Historielösheten

Den som inte kan sin historia vet inte var han kommer ifrån, inte var han är och inte heller vart han är på väg. Sverige är ett glesbefolkat land, som dessutom numera är fattigt igen, som det alltid varit, förr i tiden. Och det är på väg att i snabb takt bli ännu fattigare därför att Sverige styrs av en otrevlig och ödesdiger mix av tre ingredienser: inkompetens, girighet och kriminalitet.

Om regeringen hade kunnat sin historia hade den insett, att den sitter vid makten på grund av socialdemokraternas långvariga oskick, att plocka upp en okunnig från gatan och göra denne till minister i vilket specialområde som helst. Till och med lät man inkompetenta ministrar byta stol och flytta till andra områden som de inte heller kunde. Den nyfattigdom som vi nu upplever, och som är på väg att få den ena samhällsfunktionen efter den andra att sluta fungera, är till stor del skapad av denna långvariga inkompetens på nyckelpositioner. Hade inte socialdemokratin lagt sig till med denna dumhetens arrogans hade alliansregeringen aldrig fått chansen att visa vad den kan.


Framtiden kommer att visa

Har då alliansregeringen lärt av historien? Har man utsett kunnigt och kompetent folk, till det svåra jobbet att tygla den mix av tätt och under lång tid ingrott byråkratiskt nätverk samt grova yrkesförbrytare, som i långa tider fått härja fritt under inkompetenta ministrar? Eller har man utsett av chefsjobb oerfarna partigängare, främst av hänsyn till sina positioner i det egna partiets hackordning? Svaret på den frågan kommer att visa sig och det kommer att avgöra hur regeringen klarar sitt uppdrag.


Omättliga behov

Den som under lång tid följt svenska regeringars arbete, kan lätt få uppfattningen, att politiker allmänt tror, att det kvalificerade uppdrag som väntar en regeringsledamot, är att fatta beslut om att mer eller mindre i blindo, och ytterst godtyckligt, trycka in pengar i systemet - utan att se till, att de kommer till god användning. Men de blir då herrelösa pengar och herrelösa pengar har en tendens att försvinna och att försvinna till helt andra ändamål än avsett. Häri döljer sig förklaringen till att man kan trycka in hur mycket pengar som helst i den svenska byråkratin - och de kommer ändå aldrig att räcka.


Kotterierna får hållas

På grund av den långvariga brist på kompetent ledning som våra departement lider av, leds arbetet av en mindre grupp erfarna tjänstemän med väl utvecklat kontaktnät, som omedelbart skulle ha slagits sönder av en erfaren företagsledare vilken haft för avsikt att få organisationen att arbeta mot det utstakade målet. Istället får dessa grupper hållas, som till inte oansenlig del består av grova yrkesförbrytare som fått dålig skolning i hantering av skattebetalarnas pengar och vilkas arbetstid till stor del upptas av funderingar ikring hur brister i det statliga systemet ska kunna utnyttjas till personliga fördelar.


Infrastrukturen

Sveriges järnvägar och infrastruktur i övrigt är i ett undermåligt skick. De bakomliggande orsakerna har nyss omnämnts i grova drag.

Mera specifikt kan några saker lyftas fram:


Kustsjöfarten

Sjöfart är det billigaste och miljövänligaste transportmedlet. Sjöfarten har systematiskt motarbetats genom den förda politiken. Men det har inte skett för att gynna järnvägen, som också missgynnats, utan för att gynna den förr så starka billobbyn.


Allvarliga fel på strategiska beslut

Järnvägen är där den är idag på grund av ett antal felaktiga strategiska beslut. Jag ska uppehålla mig runt Norrlands järnvägar som jag haft mer att göra med än övriga landets järnvägar. När stambanan genom Norrland drogs, fick militärens rysskräck styra sträckningen som blev 5-10 mil in i landet. Sverige hade förlorat Finland 80-talet år tidigare så rysskräcken var förstås påtaglig. Egentligen var det ganska onödigt att dra järnvägen i inlandet, för genom förlusten av Finland hade ju Sverige förlorat alla sina soldater som dög någonting till. Man kunde därför lika gärna ha lagt järnvägen på stranden. Men oavsett hur det förhöll sig med den saken hade järnvägen för överskådlig tid placerats där det varken fanns människor eller industrier. Ett av argumenten för att dra den där var att underlätta en industrialisering av Norrland. Det var väl inte så lätt att veta då men därmed var järnvägens öde beseglat. Åtminstone var dess konkurrenskraft i det samhälle som skulle växa fram fullständigt hopplöst.

Människorna bor vid kusten, framför allt vid åmynningarna. Och där finns också industrierna. På grund av detta strategiska felbeslut har järnvägen, som numera ska konkurrera med bil, buss och flyg, att transportera människorna från kusten tio mil in i landet för tågbyte, vidaretransport med stambanan och sedan tågbyte och transport ut till destinationsorten. Jämfört med alternativen är det ju ingenting annat än pajaskonster som man borde ha avvecklat eller ersatt av ändamålsenliga lösningar för länge sedan, istället för att investera fast sig i något som ändå är hopplöst. 


Möjligheten fanns när Bottniabanan skulle byggas

Det här hade riksdagen möjlighet att delvis göra något åt när man byggde Bottniabanan. Det gjorde man inte, utan man fattade ett nytt felaktigt beslut, ur järnvägssynpunkt av episka dimensioner, genom att bygga Bottniabanan med enkelspår. När man bygger en ny järnväg i en helt ny sträckning, har men en once-in-a-lifetime möjlighet att göra något bra. Då kan man nämligen för en ganska måttlig merkostnad bygga dubbelspårig järnväg.

Järnvägen skulle vara ett alldeles utmärkt transportalternativ även i Norrland om det gick dubbelspårig järnväg från stadskärna till stadskärna längs Norrlandskusten, gärna med tunnelbana i stadskärnan. Det är inte märkvärdigare än att det finns tunnelbana i alla möjliga småbyar runt större städer.

Men nu gjordes det inte så. Om man nu, givet nuläget, ska få till en dubbelspårig järnväg längs Bottniabanan måste man spränga, bygga och transportera invid en elektrifierad järnväg i full drift. Man kan då inte använda den yta som upptas av nuvarande Bottniabanan till transport och byggyta. Merkostnaden för att bygga ett till spår är idag säkert tio gånger högre men det kan lika gärna röra sig om tjugo gånger eller mer. Våra politiker och järnvägsbyråkrater hade möjligheten att förse oss med en modern och fungerande järnväg och de klantade till det för tid och evighet. De borde giljotineras hela bunten som deltog i beredning och beslutsfattande utan att reservera sig.

Man borde inte ha byggt längre än man hade råd att göra som dubbelspårig järnväg. Sedan borde man ha väntat tills man hade råd med en till etapp dubbelspårigt. Alternativt kunde man ha gjort alla mark- och bergarbeten men senarelagt själva spår- och kontaktledningsinvesteringen.


Ett fattigt land måste vara rädd om pengarna

Sverige är ett litet, fattigt och glest befolkat land. Ett sådant måste lägga sig vinn om att använda pengarna på ett klokt sätt. Inte bara trycka in pengar i systemet för att de ska svamlas bort om inte målsättningen är att landet ska bli ännu fattigare och ännu mer efterblivet.


Stoppade tåg en tillfällig katastroflösning

När vi sedan kommer till trädsäkringen av järnvägarna så är ju den nuvarande hanteringen att stoppa tågen när det börjar blåsa eller snöa ett sätt att tillfälligt hantera en katastrofsituation som inkompetent ledning av landet har försatt järnvägen i. Det är ju inte någon hållbar lösning som kan ersätta trädsäkring. Men det handlar inte heller om att bara trycka in mer pengar i systemet på inkompetenta politiker och statstjänstemäns vis.

Helikopterkvistning

95 % av nyttan till en bråkdel av kostnaden

Faktum är, att mer än 90%, kanske mer än 95% av nyttan med en konventionell trädsäkring kan erhållas till en bråkdel av kostnaden, på en bråkdel av tiden, genom helikoptersågning. Vi helikoptersågade hela Ekfors 20 kV nät sommaren 2006. Även då var vi tvångsförvaltade. Men fortfarande har inte de inkompetenta pajasarna som håller folk i tiotusental och hundratusental utan ström så fort det blåser eller snöar och för det får rikligt med bonus, blivit tvångsförvaltade. Men det är naturligtvis så att de avtvingas, eller ger på eget initiativ, mutor till politiker och byråkrater. Och skatte- och åklagarmyndigheterna är fullt upptagna med att titta bort - naturligtvis.

Entreprenören var här och sågade 3-4 veckor i maj och någon vecka i augusti. Det kostade två miljoner. För det kunde vi ha byggt en mil ledning. Men vi hade ingen mil att bygga som skulle ha förbättrat driftsäkerheten nämnvärt.

Det finns två sätt att helikoptersåga:


Toppkapning

Den ena metoden innebär att man toppkapar alla träd som kan nå ledningen eller järnvägen. Möjligen kan det då innebära att de träd som står allra närmast kan behöva fällas. Men resten kan stå kvar och marken kan därmed fortsätta att vara i produktivt skogsbruk. Må vara med den begränsning av produktiviteten som följer av toppkapningen. Det blir mer kapat närmast och sedan avtagande ju längre bort från järnvägen man kommer. Vi använde oss inte av den metoden därför att vi, till skillnad från våra större kollegor, redan hade en ändamålsenlig bredd på våra ledningsgator. Vi använde oss istället av


Helikopterkvistning

Träd som växer invid en hyggeskant, en väg eller en ledning, har konkurrens av det övriga skogsbeståndet på skogssidan men har ljus på den sida som vetter på öppningen. Det utvecklar därför ganska snart långa, kraftiga och tunga grenar mot öppningen. Dessa tunga grenar gör trädet benäget att böja sig mot öppningen när det lägger sig snö på dem. De gör också att det är dit trädet faller när vinden fäller det. Båda dessa problem försvinner när man kvistar trädet på den sida som vetter mot öppningen. En annan inte oansenlig effekt är, att nästan hela vindfånget försvinner genom åtgärden, varför nästan alla träd står kvar när det stormar. Med den här metoden blir det knappt någon breddning, knappt några markförhandlingar och dyra onödiga förrättningar och nästan hela markens produktionsförmåga kan nyttjas även i fortsättningen.

Att man gör det här med helikopter beror på att helikoptern inte är jordad till mark. Man slipper därför en massa onödiga fel som uppstår om samma arbete görs från mark. Dessutom är helikoptern mycket snabb. Den kvistar i promenadtakt. Man kan göra jobbet från mark också men det är ju ett evighetsarbete, med stora säkerhetsproblem.


Fällning av torrträd

Vi har även en egen huggare anställd så vi lät honom, som vi brukar, gå igenom och fälla bort alla torrträd som kunde nå linjerna. Efter att dessa åtgärder utfördes 2006 har vi haft någon enstaka trädfällning men ingenting värt att nämna.

Nu har jag lovat min hustru att vara återhållsam med invektiv av typen idioter, stollar och pajasar, även när så är påkallat, så därför ska jag inte använda något sådant - den här gången. Men jag måste säga, att det övergår åtminstone mitt förstånd hur det kommer sig att man hellre ställer tågen och håller elkunderna utan ström än sköter sitt arbete - år efter år. Står de egna bonusarna och förmånerna i motsatsförhållande till en ändamålsenlig företagsdrift? Det borde inte behöva vara så. Trots alla drifterfarenheter som alla pekar i samma riktning är det VI som blir tvångsförvaltade och därigenom tvingade i politiskt åstadkommen konkurs av den grova organiserade statsbrottsligheten.

Övertorneå den 5 januari 2012
Mikael Styrman

Före kvistning

De höga grenarna kvistade

Klart

.

3 kommentarer:

  1. Kan bara konstatera att den trädbekämpningsmetod Du pratar om är bra och har själv varit med på ett företag som använde den under 1990-talet. Oron att kapningen av grenar skulle medföra röta på det kvarvarande trädet har visat sig felaktigt. Totalt sett är det bra mot just blötsnöproblematiken, men kanske inte full lika effektt mot storm. Vid Gudrun och Per kunde vi inte se någon större förbättring på de sträckor vi kvistat, men som sagt jordfelpgav lutande träd har ehlt försvunnit. det gäller dock att hålla efter björk och liknande i linjegatan, de får ju mer ljus.

    SvaraRadera
  2. Svar till Stoppa smot och heja HV:

    Effekten av det minskade vindfånget är inte lika tydlig och därför kanske lite svår att mäta. Större träd och hårdare vindar gör kanske att träden där nere, i högre utsträckning än här, faller i alla fall. Sen är det väl inte heller så lätt att veta, av de träd som står kvar, vilka som annars skulle ha fallit.

    Den beskrivna åtgärden är också färskvara. Den ger snabbt och omedelbart betydande förbättring men med tiden tar naturen tillbaka genom att bygga på trädkronorna. Och det går ju snabbare nere hos Er än hos oss.

    Men jag vill nog hävda, att det är den bästa och snabbaste metoden att åstadkomma betydande förbättringar, vilket skulle ge rådrum för att genomföra analys och långsiktiga åtgärder under ordnade förhållanden istället för under kaos.

    SvaraRadera
  3. Din slutsats håller jag helt med om. En bra, enkel, personsäker men lite kostsam åtgärd som ger bra resultat.

    SvaraRadera