Verkligheten har kommit ikapp

.
I lördagens Dagens Nyheters ledare med rubriken ”Det kan bli värre” står inledningsvis att läsa:

”Äldre socialdemokrater talar ofta om att de inte känner igen sitt parti längre. Det handlar om en nostalgisk dröm om en tid när arbetarrörelsen dominerade landet politiskt, men också om en epok när växande resurser hela tiden räckte till nya välfärdsreformer.
Krisen på 90-talet markerade ett slut på den historien.” 


Politiskt korrekt

Jag har väl inledningsvis inga direkta invändningar mot den beskrivningen. Den är formulerad till stöd för en ledare som handlar om socialdemokratins kris och är förmodligen i vanlig DN-ordning vägd på guldvåg för att vara politisk korrekt, men ändå säga någonting över huvud taget om de allvarliga skevheter och grova övergrepp mot medborgarna som präglat Sveriges ekonomi under och efter det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet - dock utan att reta upp någon. Under alla förhållanden kan bilden åtminstone behöva kompletteras.

Robert Mugabe

Förskönande beskrivning

Det är, menar jag, inte helt korrekt att påstå att ”växande resurser hela tiden räckte till nya välfärdsreformer”. I så fall måste man gå så långt tillbaka att nästan inga nu levande eller åtminstone nu yrkesverksamma personer har några egna minnesbilder från en sådan tid.


Oförmåga att rätta munnen efter matsäcken

I själva verket förhöll det sig så att resurserna aldrig räckte. Behoven, eller snarare förevändningarna för att roffa åt sig andras pengar, var hela tiden större än tillgången på pengar. Därför befann sig nationen, trots det enorma ekonomiska övertag ett från två världskrig förskonat Sverige hade över resten av världen, i ett konstant tillstånd innebärande oförmåga hos de styrande, främst socialdemokratin och dess byråkrati, att rätta munnen efter matsäcken.

Palme, Schori och Castro

Hela tiden nya och högre skatter

Eftersom pengarna aldrig räckte höjdes skatterna hela tiden. Ny skatter och avgifter skapades, och fortsätter än idag att skapas. Oms infördes och skulle, om jag inte minns fel, vara tillfällig. Den höjdes senare och ersattes av Moms, som också skulle vara tillfällig.


Kostsam byråkrati skickar runt bidrag

De höga skattesatserna drabbade även i allt högre grad normalinkomsttagare som kompenserades genom en gränslös byråkratisk cirkus som ägnade sig åt att, under förbrukande av avsevärda medel till stasi-inspirerad och meningslös byråkrati, skicka tillbaka en del av skattebetalarnas pengar till dem. Det i sin tur uppfattades av ett allt mer indoktrinerat och fördummat folk som gratispengar från jultomten, trots att det bara var en del av deras egna pengar de fick tillbaka.

Svensk försäkringskassetjänsteman på 1970-talet

Skenande - men tabubelagd - korruption

Ett fogligt och lättlurat folk skickade glatt in sina pengar till den ”goda” staten vars funktionärer fick dålig skolning i att hantera dem och helt sonika började hitta på metoder för att stoppa dem i egen ficka. Redan på 1960-talet växte korruptionen snabbare än staten lyckades höja skatterna för ett Sverige som fick allt svårare att klara den internationella konkurrensen efter att Europa började ha återuppbyggt sina industrier efter krigen.

Ett Europa i ruiner möjliggjorde folkbedrägeriet "Svensk kvalitet"

Över 100% marginalskatt

Under toksocialismens värsta tid med Tage Erlander, Gunnar Sträng, Olof Palme, Ingvar Carlsson m fl vid eller nära rodret, beslutade man i ”laglig och demokratisk” ordning om marginalskatter långt över 100%. Det vill säga socialdemokratins moralbegrepp var så degenererade och urgröpta att man ansåg att medborgarna skulle betala mer än sin inkomst till staten för att få arbeta.


Välutbildade drevs att hugga ved

Det ledde till att välutbildade människor i bristyrken, exempelvis läkare, tog ledigt för att utföra enkla sysslor som vedhuggning. Länge präglades det svenska samhället av ett enormt resursslöseri på grund av att människor som samhället skolat under många år drevs av ett tjuvaktigt skattesystem att hugga ved. Vi var inte långt ifrån en kinesisk kulturrevolution eller en kambodjansk utveckling.


Kulmen 1976

Statens tilltagande övergrepp fick sin kulmen genom skattepolisens hämtning av Ingmar Bergman från Dramaten 1976 och Astrid Lindgrens samma år publicerade saga ”Pomperipossa i Monismanien”.

Oliver Tambo och Palme

Förskingring förklädd till bistånd

Men det hindrade inte den allt mer utpräglade nationalsocialdemokratin från att i sken av att ägna sig åt internationellt politiskt och demokratiskt arbete allt mer fräckt förskingra skattemedel i allt stridare strömmar. Det tog sig bland annat uttrycken att man åkte med stora väskor med kontanter med flyg till Afrika. Officiellt för att lämna bistånd till än den ena, än den andra, diktatorn eller befrielserörelsen. Flyget gick via Schweiz och Leichtenstein där väskan tömdes på merparten av sitt innehåll. Det sattes in på bankkonton i sändebudets och kompiskretsens namn. Detta något som fortfarande förlamar skatteverkets verksamhet. Därefter fortsatte resan till Afrika där en liten väska med pengar lämnades över. Mycket av det som lämnades över gick inte till bistånd utan stoppades i egna fickor av mottagarna. Men det var det ju ingen som brydde sig om. Resans syfte var ju ändå uppfyllt - och kamouflerat till bistånd. Utan kontroll, utan kvitton, utan varje ansats till medial granskning - helt riskfritt.

Ingvar Carlsson och Robert Mugabe

I stort som smått

Samma metod tillämpas i stort som smått. Ännu i modern tid har statskassan dränerats, sannolikt på mer än en miljard kronor genom Allan Lehtos Norrfrys/Polarica på motsvarande sätt. Det finns säkert ett oräkneligt antal parallellfall och här döljer sig förklaringen till att vi inte har råd med vare sig sjuk- eller åldringsvård i Sverige och inte heller har råd att skicka ambulanser till sjuka eller hålla tågen rullande. Metoden är inte passé, snarare sprider den sig. Och skatteverk, polis, ekobrottsmyndighet och åklagare är strängt upptagna av att titta bort. Som i LKAB-fallet exempelvis.

Palme och Geijer

Maktslickande press all korruptions moder

När jag nu tänker tillbaka på hur jag inledde detta inlägg måste jag fråga mig om det var korrekt att vara så försonande mot DN:s ledares formulering. Kan man vara i tron att verkligheten är så rosenröd och lycklig om man gått i nationalsocialdemokratins statsglorifierande och indoktrinerande skola? Ja, kanske om man som alternativ kunskapskälla har den korrumperade och maktslickande svenska pressen. Men vare sig skribenten inser det eller ej är i inledningen citerade politiskt korrekta och försåtligt formulerade bakgrund ingenting annat än historieförfalskning.


Ingen oförklarlig kris

Det är ingen oförklarlig ”kris” som har drabbat nationalsocialdemokratin. Det är den egna oförmågan att tygla tjuvarna i de egna leden som nu slår tillbaka. De egna, den innersta kretsen och deras närstående och allierade, stjäl numera så mycket från skattebetalarna att samhället inte längre kan upprätthålla viktiga samhällsfunktioner. Och då går det inte längre att få människor att rösta på nationalsocialdemokratin.

Det är verkligheten som har kommit ikapp nationalsocialdemokratin.

Övertorneå den 22 januari 2012
Mikael Styrman
.