En guldgruva för folklivsforskare

.

Förra gången jag satt i politiskt fängelse, 2009, lade jag märke till att det fanns ett ”Lärcentrum” på anstalten. Och flera anställda gjorde upprepade gånger reklam för att vi skulle gå dit för att studera, att där fanns dator osv.

- Vad bra, tyckte jag, och gick dit och frågade dels om vad som fanns och dels om det gick att läsa en språkkurs under denna bortkastade tid i mitt liv.

Det var väldigt svårt visade det sig. Det gick inte att få till någon utbildning. Jag förstod aldrig riktigt varför. Hela frågan tycktes flyta iväg ut i någon sorts limbo – in i dimman for den, medan alla var djupt bekymrade och syntes sysselsatta med att fundera på, hur man skulle lösa problemet.

Sedan fortsatte de anställda att löpande under min tid i Gulag-Kolmården puffa för Lärcentrum och dess utbildningar. Det fanns en kustskepparutbildning som många gick och som hölls någon timma i veckan – i matsalen – inte i Lärcentrum. Men den hade börjat långt innan jag hade kommit till Gulag och den första tiden var jag upptagen av fascisternas pågående anbudsförsäljning av min Matkajärvi-fastighet – då som nu, som det har visat sig. Uppenbarligen använder de svenska fascisterna alltjämt samma trakasserihandbok som 2009.

Jag slog så småningom detta med utbildning ur hågen. Tänkte nog att de inte ville att jag skulle hålla på med datorer. Själv fick jag heller aldrig någon insikt i om det någonsin förmedlades någon utbildning på Lärcentrum.

Men så nu, när jag kom till min andra vistelse på den svenska motsvarigheten till sovjetsocialdemokratins fångläger tänkte jag göra ett nytt försök. Jag sökte mig, återigen efter personalens uppmaningar, till Lärcentrum i syfte att läsa språk: italienska, tyska, franska eller spanska, i nämnd prioritetsordning.

Jag fick fylla i en intresseanmälan. De skulle höra av sig, men det lät inte så hoppfullt. Många ville studera fick jag veta och många hade stora brister i sin utbildning. Och de måste utreda vem som behövde Lärcentrums resurser bäst.

Så småningom aviserades ett informationsmöte för studiemotiverade, med pukor och trumpeter. Vi samlades i en konferenslokal, stor nog att rymma en skolklass - vi var en lärare och 3 (!) elever. Ifyllning av ny intresseanmälan. Denna gång utförligare, i vilken jag fick redogöra för min bakgrund, utbildning, vad jag ville studera osv.

Efter en kortare tid, några dagar, max en vecka, fick jag en tid meddelad. Samtal var bokat per telefon med en studievägledare kl. 14 den 29 mars. Tyvärr missade jag tiden då mitt medvetande var fullt upptaget med den pågående exekutiva försäljningsterrorn riktad mot mig, genom mina fastigheters framtida vara eller icke vara i min ägo. När jag märkte att jag missat tiden sökte jag upp Lärcentrum och fick tala med läraren T som var den som arrangerat mötet. Han föreföll mycket besviken men mjuknade något när jag redogjort för bakgrunden. – hur ska vi göra nu då, tänkte han högt, varpå jag flikade in, att det nog inte behövs något samtal med någon studievägledare, eftersom jag redan vet vad jag vill studera. Lokaler finns ju och datorer. Självinstruerande språkkurser finns också, men kanske inte just här, i detta nu. Han skulle undersöka saken.

Utan att på något sätt vilja kasta någon skugga på de alldeles sympatiska personer som jag haft att göra med från Lärcentrums sida, har jag dock mina dubier om att den tid jag ska vara i politiskt fängelse, knappast kommer att räcka för att förmedla någon utbildning till mig. Systemet är dessvärre sådant, tycks det. För det handlar om ett system – med ett systemfel.

Här finns alla resurser: lokaler, möbler, datorer, utbildningsmaterial och landet är fullt av språkkurser. Själv har jag ett flertal CD-baserade språkkurser som jag skulle kunna be mina anförvanter att sända hit. Kurser vilka jag inte har haft tid att läsa ute i fascisthjulet. Men här och nu skulle jag ha tid. Men så enkelt är det nog inte…

Här kan de nämligen inte nyttjas. Här ska istället resurserna stå outnyttjade eller lågutnyttjade medan systemet är strängt upptaget med att administrera sig självt. Jag vågar påstå att detta lilla system i sig är en guldgruva för folklivsforskare. Det är nämligen ett koncentrat av den svenska byråkratins generalfel. Ett studium av detta lilla autonoma system, i ett autonomt system, inne i ett annat autonomt system osv skulle mycket tydligt visa, åtminstone varför det inte behövs mutor för att svensk offentlig verksamhet ska sluta leverera de nyttigheter den är tänkt att leverera och istället helt övergå till att administrera sig själv, utan att leverera någonting. Sen är det en annan sak, att mutor dränerar systemet på resurser mycket snabbt, men det problemet tycks dock inte finnas i det här systemet.

Här är istället problemet att tryggad existens utan prestationskrav leder till nollproduktion trots strängt sysselsatta medarbetare. Sysselsatta med att utifrån en aldrig sinande ström fångar, som omsätts snabbt, vaska fram den ideala illitterata analfabet och av studier helt ointresserade fånge, som kan tillägnas systemets alla resurser.

Det tycks vara lite grand av bestraffandets motsägelsefullhet – som med ett socialdemokratiskt partiledarval. Den som vill utbilda sig kan inte medges utbildning emedan resurserna är avsatta till att söka, men utan att finna, den omotiverade, som i och för sig skulle behöva utbilda sig, men inte är intresserad.

Vad jag beskriver är en resa utan mål. En resa där resan i sig är målet. Och just i detta döljer sig vårt samhällsbygges pågående sönderfall. Till och med de allt färre korruptionsfria offentliga systemen kollapsar i oduglighet. Stora offentliga resurser sätts i händerna på människor, som med osviklig precision förvandlar resurserna till brända högar av grus och aska, utan att prestera några tjänster eller leverera några nyttigheter – men hela tiden strängt upptagna och slitande i sitt anletes svett.

Gulag-Kolmården den 31 mars 2012

Mikael Styrman

.