Den saknade Bankbrottslagen

Till namnet har vi ett antal banker, vilka vi emellanåt kan höra och se finansminister Anders Borg rekommendera oss att spela ut mot varandra – att vi ska låta dem konkurrera. Men dessa uttalanden från Borg är bara spel för kulisserna – för att inte säga rent bullshit.

Endast symbolisk konkurrens

I praktiken existerar sedan länge nämligen ingen, eller inte mer än symbolisk konkurrens mellan våra banker. Åtminstone är inte konkurrensen större, än mellan de fem familjerna i New York. I likhet med dessa har bankerna utan att störas av konkurrensmyndigheter eller finansinspektion, tillåtits dela upp marknaden – som i New York. När det gäller fondförvaltning och snarlika tjänster har följden blivit att bankerna, med svaga, lättviktiga, egennyttiga och näriga politikers goda minne, tillåtits lägga rabarber på nära nog hela avkastningen av kundernas sparkapital. Ersättningen för förvaltningen står inte i någon som helst rimlig relation till den arbetsinsats som den ska kompensera för. Den kan snarast beskrivas som inget mindre än legaliserad stöld. Och den för arbetets utförande nyttjade kompetensen är sällan större än den hos en schimpans med förbundna ögon, som kastar pil på en roterande darttavla. Studier som gjorts har visat att schimpansen ofta lyckas bättre. Och bankernas förvaltare har ett ständigt sjå för att lyckas slå index. Index är ju vad resultatet blir om man inte vidtar någon förvaltningsåtgärd alls. Utan bara låter aktierna guppa. Den lösningen är i de flesta fall den bästa, eftersom den inte skulle belastas av några avgifter för att avlöna kraftigt överbetalda förvaltare.

Med rätt att plundra

På motsvarande sätt har den egentliga konkurrensen om sparare, bokunder och företagskunder också upphört. Numera får bankerna pengar gratis av staten, med vilka de tämligen fritt får konkurrera med andra investerare på marknaden. Men det räcker inte med det. De roffar även åt sig spararnas pengar gratis, eller i bästa fall nästan gratis.

Att det har kunnat bli så här är en naturlig följd av det stalinistiska styret som präglat landet i långa tider och som alltjämt i allt väsentligt består. Av närmast stalinistiska skäl har nämligen bankerna fått fusioneras och centraliseras intill total oduglighet ur konkurrenssynpunkt, men även ur allmän bankkompetenssynpunkt. Den enda kompetens som synes ha bevarats inom det svenska bankväsendet tycks vara förmågan hos det ledande bankskiktet att roffa åt sig oskäliga ersättningar för undermåliga arbetsinsatser. Man kan som utomstående betraktare undra över vad Annika Falkengren vet, som undgått oss andra, eftersom hon tror att man kan äta sig mer än mätt.

Korruptionen frälser och fördärvar

Vad det leder, och har lett till, har vi fått ovedersägliga bevis för vid ett antal tillfällen. Vid fastighetsspekulationsbubblan i början av 1990-talet kördes ett antal banker i konkurs eller nästintill i konkurs. Vissa banker med svagare växelverkan med politiken tvingades i konkurs, Gota Bank. Andra banker i starkare symbios med politiken räddades ur konkursen genom att skattebetalarnas pengar användes till att köpa upp kursen vilket allmänheten tutades i med propaganda att hade skett genom marknadskrafternas inverkan. S E-Bankens aktie var innan detta skedde värd mindre än en korv med bröd.

Koncentration ett politiskt önskemål

Den på det sättet uteblivna konkurrensen är en naturlig följd av att branschens totalt dominerande aktörer numera ryms vid minsta sortens cafébord. På motsvarande sätt ser det ut i alla andra branscher vilka präglas av motsvarande koncentration, exempelvis elbranschen.

Det var socialdemokratins stora stabila och koncentrerade maktinnehav som lade grunden för den växelverkan mellan banker och politik som numera kännetecknar vårt bankväsende. Centraliserade banker var ett nyttigt redskap för att, som man från politikerhåll trodde, infria politikens mål. I verkligheten blev det ju inte så mycket till mål som blev infriade. Följden blev istället att marknadskrafterna på område efter område sattes ur spel av inbilska politiker som lekte gud. En annan följd blev, att det som var en av världens mest ekonomiskt välmående nationer försattes i något som, om man skrapar i polityren, närmast måste beskrivas som fritt fall, med omfattande företagsdöd som en direktföljd av politiska beslut, forcerad export av dess industrikapital och kvalificerade arbetstillfällen samt import av arbetslösa analfabeter. Politikerna låtsas inför oss väljare tro, att vi ska bli ett kunskapsexporterande tjänstesamhälle. Och dessa sagor försöker de tuta i oss. Undrar just vilken kunskap och vilka tjänster vår allt större andel analfabeter ska exportera?

Uppsidan

För politikerna var uppsidan av samarbetet att bankerna kunde ställa upp och finansiera olika dödfödda projekt som låg de politiska fåntrattarna varmt om hjärtat. Men till uppsidan hörde också att andra projekt, eller företag, eller företagare som inte var lika önskvärda kunde motarbetas eller helt sonika slås ihjäl.

För bankerna, eller snarare bankledningarna, utgörs uppsidan, eller åtminstone den skenbara uppsidan, av att bankerna slipper åtaganden, förpliktelser och besvärande tillsyn. Men dit hör även att man med statens hjälp får klå sina kunder in på bara skinnet. Jag skriver ”skenbara uppsidan” därför att man sällan eller aldrig är effektivare än man behöver vara. Kravlös banktillvaro resulterar därför i kompetens– och effektivitetsbefriade banker. Man kan säga att bankerna på detta sätt har blivit en del av den offentliga sektorn och även tillägnat sig dess brist på effektivitet. Det är signifikativt att våra banker numera har förfallit så till den milda grad att man inte längre klarar av att hantera kontanter utan överlåter detta på medborgarna själva. Banker som inte kan hantera pengar… :-D

Avsaknaden av tillsyn manifesteras i att Riddaren av Det Svarta Korset, eller Röda Korsets plundrare, Bengt Westerberg, gjorts till ordförande i Finansinspektionen, något som garanterar total korruption och avsaknad av tillsyn.

Banksammanbrottet gör krisen permanent

Slutprodukten av dessa politiska och bankkriminella galenskaper har i det stora perspektivet blivit ett till stora delar dysfunktionellt bankväsende som tidigare kastades från kris till kris. Vars utlåning undandrogs det svenska näringslivet i allmänhet och landsbygden i synnerhet, till förmån för flashiga men orealistiska och maffiakontrollerade storskaliga internationella projekt vilka både tilltalade inbilska bankchefers ego men även gav rikliga möjligheter till mutor. Sedermera har finansmarknaden förändrats som en följd av dessa katastrofala felsteg, från att kastas från kris till kris, till att numera befinna sig i ett tillstånd som närmast måste beskrivas som kronisk kris. Kronisk kris i kombination med fantastiska ersättningar. Dessutom inträffar detta i kombination med att nationer i konstant och tilltagande skuldkris har stakat ut en kurs mot en totalkollaps för det monetära systemet samt, för att göra saken ännu värre i kombination med ett pensionssystem som få, om någon, kan påstå att är något annat än ett pyramidspel, vilket snart bara har förlorare. Anledningen är naturligtvis att systemet kräver löpande tillväxt, vilket dels inte går att kombinera med ett jordklot som har ändliga resurser och dels inte går att kombinera med ryggradslösa och tjuvaktiga politikers benägenhet att tillåta att ekonomiska särintressen får åstadkomma fatal skada för det ekonomiska systemet i utbyte mot försumbara och kortsiktiga fördelar för berörda politiker. Sannolikheten för att Sverige, och andra europeiska länder kommer att klara sina pensionsåtaganden är i princip lika med noll. Pensionerna har våra egennyttiga politiker, vårt ledande bankfolk och vår nomenklatura redan ätit upp, vare sig de varit medvetna om det eller ej.

Det iscensatta avrättningsförsöket

I det lilla perspektivet har det lett till att en nationalsocialdemokratisk maktapparat under kraftig korruptions tillväxt och förvandling till en banditorganisation bad Handelsbanken säga upp Ekfors Kraft AB:s lån, trots att det inte var misskött, och söka bolaget i konkurs 2002. Staten sekonderade med att låta Kronofogden fylla på med en inte lagligen grundad konkursansökan som ändå gavs in till tingsrätten. I ett hederligt rättsväsende skulle en sådan ansökan vara helt ofarlig. I den Kinesiska Folkdomstolen i Haparanda skulle en sådan ofelbart leda till konkursbeslut. Vilket sedan knappast, mot bakgrund av den tydligt uttryckta politiska viljan, skulle komma att ändras vare sig av Hovrätten eller Högsta Domstolen. Det senare tydligt belagt av den följande utvecklingen.

Politisk intervention i rättsväsendet krävdes

Därefter följde under åratal ett tiotal misslyckade försök att tvinga Ekfors-bolagen i konkurs. Det lyckades inte förrän handfast politisk styrning av Stockholms Tingsrätt, Svea Hovrätt och Högsta Domstolen ersatte traditionell rättsskipning.

En enda bank, men med flera logotyper

Jag ska helt kort något beskriva hur vårt fåtal banker kommit att i allt väsentligt uppträda som en och samma. När Handelsbanken på den politiska maktens uppdrag, utan förklaring, och mot politiskt löfte om att få tillägna sig bytet, sade upp Ekfors Kraft AB:s lån och försökte få bolaget i konkurs sonderade jag möjligheterna att flytta över affärerna på andra banker verksamma i vår geografiska närhet. På Nordea, som fanns i Haparanda visade sig telefonskräcken hos beslutsfattarna vara en ytterst påtaglig och svår åkomma. När jag så småningom lyckades få tag i rätt person var darren på rösten inte att ta miste på. Personen i fråga var uppenbarligen näst intill skräckslagen och jag tyckte nästan synd om personen som blivit utvald att slingra sig ifrån detta skenbara struntärende. På dåvarande Swedbank i Övertorneå – det här var före den stora Swedbankkatastrofen – bollades jag till en ung och okunnig handläggare som banken valt att satsa på. Jag vet inget om hennes kompetens nu men då begränsades den till förmågan att ta ställning till om man skulle välja kallvalla eller tövalla. Svaret jag fick på min förfrågan var ett påtagligt snorkigt: du kan ju alltid ta med dig material och presentera företagsgruppen så får vi titta på den. Men så väl samtalets ordval som tonläge indikerade tydligt att även Swedbank var vidtalad och att den politiska maktens bannbulla härskade även där. Detta konfirmerades senare av ett såväl oetiskt som olagligt samarbete med Kronofogden genom vilket ovanliga spärrar av våra konton infördes. Direktsamtal ringdes löpande från banken till fogden om det kom in pengar på något konto. Detta föranleddes inte av utmätningspropåer eller utbetalningsförbud från fogden utan rövslickeriet på det som hade blivit Sparbanken Nord gick så långt att man ringde till fogden och talade om att nu har kommit så och så mycket pengar på det ena eller det andra kontot – ska ni inte mäta ut dem. Kontona belades – även det olagligt – med spärrar i datorsystemen som gjorde att pengar aldrig kunde lyftas utan att saken kontrollerades med kontorschefen och nu talar jag om företag som inte hade några lån utan som bara tog emot betalning via banken och ibland förvarade sina pengar på sitt bankkonto.

Även Östgötabanken

När den nu pågående, möjligen kroniska, bankkrisen inleddes 2008 kände jag betydande oro för att bankerna skulle visa sig ha blivit åderlåtna på så stora medel, att våra medel på Swedbank, åtminstone delvis inte var trygga. Jag kom fram till, att det kunde vara klokt att flytta över vår likviditet till Östgötabanken, till en filial nära vårt kontor i Stockholm. När jag försökte öppna konton där nekades jag. Jag försökte inte låna några pengar, bara öppna sparkonton för att förvara vår likviditet där. Den minst sagt krystade förklaringen jag fick var att banken bara låter människor öppna konton som banken kan åta sig ett ”helhetsåtagande” för. Har Ni någonsin hört ett så urbota enfaldigt och ohederligt uttalande förr? Att man ska bli föremål för en låne- och kreditprövning utan att vilja låna några pengar? Utan att ha bestämt några belopp eller presenterat någon verksamhet eller några säkerheter? Hur gick den prövningen till? Hur såg beslutsunderlaget ut? Det är klart att det var en bankskurk jag kom i kontakt med men han hade naturligtvis fått sina instruktioner från en ännu större bankgangster.

Banken och ”mupparna”

En annan händelse, som även den visar hur vi inte har ett antal fristående och självständiga banker, utan istället ett förgrenat gangstersyndikat med bankverksamhet, utspelade sig i torsdags i förra veckan när styrelsen i några av våra bolag, under påtagligt kränkande former nekades att lyfta bolagens tillgångar från S E-Banken. Inte heller denna gång handlade det om några krediter eller lånade medel eftersom vi inte har fått några lån sedan den politiska bannbullan utfärdades 2002 och vi därför har drivit företagen utan extern finansiering sedan dess. Även detta var naturligtvis ett fräckt övergrepp som syftade till att hindra att vi kunde förfoga över vår likviditet och avvärja den pågående stölden av mina skogsfastigheter samma dag. Det må inte råda någon som helst oklarhet om att det inte är bankens sak att bestämma vad våra företag gör med sina medel. Det är naturligtvis bolagens styrelser som råder över detta så när skurken på banken nekade vår styrelse att förfoga över medlen var det naturligtvis uppenbart för honom att han bröt mot såväl lag som moral och god banksed. Men i ett korrumperat system drabbat av fartblindhet blev det förstås ett övergrepp av många mot ”mupparna”, som enligt uppgift i media numera är den gängse, från Amerika importerade, banktermen för bankens sparare, under pågående plundring av dem. Det är i sig en bra värdemätare på den totala avsaknad av respekt som råder i bankväsendet mot kunder och rättsväsende, lika väl som mot ”tillsynsmyndigheten” Finansinspektionen. Det är naturligtvis den naturliga respekt som följer av insikt i att systemet är genomkorrumperat och lagbrott från bankens sida inte löper minsta risk att lagföras. Och skulle åtal ändå väckas prövas såväl ansvar som påföljd mest troligt av kompisar från herrklubben.

Bankens väderflickor

En trolig följd av den orimliga särställning som politiker med fördunklat omdöme givit bankerna är det faktum att när något inslag ska göras i televisionen om exempelvis störningar eller oegentligheter i finansvärlden är det alltid representanter för bankerna själva som uttalar sig som överstepräster. Ungefär som om inslag om samhällsproblem som prostitutionen åstadkommer skulle illustreras med intervjuer med bordellmammor uttalande sig om horornas förträfflighet och dagsform. Det är alltid människor, vilka själva får bonus för att hålla handeln igång, som genast kan förklara varje förändring på börsen uppåt eller nedåt – i realtid – trots att alla vet att det endast i undantagsfall går att omedelbart veta varför vissa kurser rörts sig upp eller ned. Systemet kan liknas vid TV:s väderflickor som kan berätta, inte bara varifrån det blåser och hur mycket utan även hur det kommer att blåsa imorgon. Osökt leds tankarna till den engelska propagandan från världskrigens tid:

- Keep Calm and Carry On.

Var dröjer Bankbrottslagen?

Här i Gulag-Kolmården sitter svenska entreprenörer, många helt oskyldiga, andra skyldiga till mer eller mindre obetydliga försyndelser. Här tycks finnas entreprenörskap så att det räcker för att driva ett mindre land. Men den resursen slösas nu bort här. Flertalet, även jag, har dessutom begåvats med näringsförbud och skattetillägg för att lägga sig vinn om maximal skada för samhället.

Där ute går, ostraffade och kvar i tjänst, grova maffiaanstrukna bankbrottslingar, som fräckt och skamlöst, på politisk begäran satt sig över lag och rätt mot löfte att tillgodogöra sig bytet. Detta må vara skapat av en maktfullkomlig, genomkorrumperad och sönderfallande nationalsocialdemokrati men alliansregeringen har suttit vid makten fem och ett halvt år nu. Regeringen har detta till trots ännu inte så mycket som lyft ett finger för att införa en Bankbrottslag trots att grova oegentligheter i gränssnittet mellan banker och politik snart har ödelagt hela folkhushållet.

- Varför?

Fäller korruptionen ännu en moderat regering?

Begriper man inte vad det är som händer? Finns det korruptionskopplingar mellan regeringen och bankerna som gör att regeringen upplever sig ofri att agera? Eller är det bara bekvämt att kliva in i den av nationalsocialdemokratin efterlämnade ”Gudsrollen” och köra vidare producerande nya rättsövergrepp men denna gång till gagn för allianspartierna?

Är alliansregeringen helt obesvärad av moraliska betänkligheter inför att fortsätta den av nationalsocialdemokratin inledda plundringen av mig och mina bolag och de vidare konsekvenser det kan komma att resultera i?

Den här är situation är inte olik den som många judar i Tyskland hamnade i när Herman Göring och andra nazistiska svin stal deras egendom och skickade dem till gaskamrarna. Vi har nu ett antal Herman Göring-typer på framträdande positioner i det svenska samhället som har tillägnat sig hans metoder, med eller utan gaskammare. Vilka kommer konsekvenserna att bli för det svenska samhället om det visar sig att Sverige har vänt lag, rätt och moral ryggen? Läs fortsättningen här på bloggen inom kort.

Gulag-Kolmården den 3 april 2012

Mikael Styrman