Så sade han det, slutligen, efter månader, kanske år, av ångest fick han det sagt – Fredrik Reinfeldt. Han pratade om svenskarna som ”etniska svenskar” - som alla andra gör, och så att alla omedelbart begriper vilka han menar. Och den fisförnäma, självutnämnda, kultureliten med sin ångest inför att bli utpekade som rasister, som alla mobbare rädda för att själva bli utpekade, gick naturligtvis i taket.
Med vad skulle han ha sagt, Fredrik? Han kan ju inte tala i kod så att ingen i slutändan begriper vilken grupp han menar. Och vi ska väl inte behöva vara självutplånande så till den milda grad att vi måste gå omvägen via invandrarbegreppet för att omnämna de etniska svenskarna. Hur skulle det se ut om vi måste omnämna de etniska svenskarna som ”de icke nyligen invandrade svenskarna”. Om inte annat så blir det ju väldigt omständigt.
Finns det något ställe där orden är så laddade som i Sverige? Så laddade att de måste bytas ut, eller man måste glida på ordens betydelse. En städerska måste bli lokalvårdare, en sophämtare måste bli en renhållningsarbetare. Allt en följd av att sosseriets komplex gör att de själva inte respekterar ett väl utfört arbete. Alla måste bli chefer. Det respekteras. Även om det bara är en statlig chef på mellannivå som lyfter lön men undanhåller sig från arbete. Som egentligen borde vara arbetare eftersom det är sådana som saknas. Till exempel för att hålla järnvägsväxlarna rena från snö och is.
Vad blir nästa steg i den här parodin? Ska vi börja omnämna negrer som icke-vita eller mörkare vita eller ska vi ta steget fullt ut och kalla dem också för vita – kanske till och med ljushåriga vita, för att ingen ska känna utpekad eller utsatt för rasism? Eller blir kodordet krullhåriga vita, så att man efter bästa förmåga får försöka lista ut vad det handlar om? Och sedan, när kultureliten tror att ingen utomstående hör dem, skäller de som bandhundar på alla svartskallar och gör sitt bästa för att hålla det egna närområdet fritt från invandrade somalier eller afghaner.
Ett annat exempel är ordet barnfattigdom. Efter att ha hållit på Tyskland, och varit allierad med nazisterna, fram till avgörandet vid Stalingrad 1942 och därefter successivt blivit USA-vänliga anglofiler, var Sverige efter kriget intakt i ett sönderbombat Europa. Så svenskarnas handel med judiskt tandguld gjorde det gamla fattig-Sverige till ett av jordens rikaste länder. Och nu är alla på väg att bli fattiga igen. Men vi kan inte erkänna det. Vi kan inte erkänna att vi låtit kriminella politiker och tjänstemän slå blå dunster i ögonen på oss och plundra statskassan så till den milda grad att alla snart är fattiga. Det går bara inte. Så vi låtsas, med duperande politiker och media i täten, inte om att det verkligen har skett. Vi använder istället det mindre laddade, men mer uppfordrande ordet ”barnfattigdom”. Det gör det ljugande, hycklande och självbedragande svenska folket till det enda "rika" folket i världen som får fattiga barn.
Ett besläktat problem är hur vi blev ett land av oduglingar som behöver få kristerapi den dag vi plötsligt avkrävs att göra vårt jobb. Men det får bli i ett annat inlägg.
Gulag-Kolmården tisdagen den 22 maj 2012
Mikael Styrman
.
Med vad skulle han ha sagt, Fredrik? Han kan ju inte tala i kod så att ingen i slutändan begriper vilken grupp han menar. Och vi ska väl inte behöva vara självutplånande så till den milda grad att vi måste gå omvägen via invandrarbegreppet för att omnämna de etniska svenskarna. Hur skulle det se ut om vi måste omnämna de etniska svenskarna som ”de icke nyligen invandrade svenskarna”. Om inte annat så blir det ju väldigt omständigt.
Finns det något ställe där orden är så laddade som i Sverige? Så laddade att de måste bytas ut, eller man måste glida på ordens betydelse. En städerska måste bli lokalvårdare, en sophämtare måste bli en renhållningsarbetare. Allt en följd av att sosseriets komplex gör att de själva inte respekterar ett väl utfört arbete. Alla måste bli chefer. Det respekteras. Även om det bara är en statlig chef på mellannivå som lyfter lön men undanhåller sig från arbete. Som egentligen borde vara arbetare eftersom det är sådana som saknas. Till exempel för att hålla järnvägsväxlarna rena från snö och is.
Vad blir nästa steg i den här parodin? Ska vi börja omnämna negrer som icke-vita eller mörkare vita eller ska vi ta steget fullt ut och kalla dem också för vita – kanske till och med ljushåriga vita, för att ingen ska känna utpekad eller utsatt för rasism? Eller blir kodordet krullhåriga vita, så att man efter bästa förmåga får försöka lista ut vad det handlar om? Och sedan, när kultureliten tror att ingen utomstående hör dem, skäller de som bandhundar på alla svartskallar och gör sitt bästa för att hålla det egna närområdet fritt från invandrade somalier eller afghaner.
Ett annat exempel är ordet barnfattigdom. Efter att ha hållit på Tyskland, och varit allierad med nazisterna, fram till avgörandet vid Stalingrad 1942 och därefter successivt blivit USA-vänliga anglofiler, var Sverige efter kriget intakt i ett sönderbombat Europa. Så svenskarnas handel med judiskt tandguld gjorde det gamla fattig-Sverige till ett av jordens rikaste länder. Och nu är alla på väg att bli fattiga igen. Men vi kan inte erkänna det. Vi kan inte erkänna att vi låtit kriminella politiker och tjänstemän slå blå dunster i ögonen på oss och plundra statskassan så till den milda grad att alla snart är fattiga. Det går bara inte. Så vi låtsas, med duperande politiker och media i täten, inte om att det verkligen har skett. Vi använder istället det mindre laddade, men mer uppfordrande ordet ”barnfattigdom”. Det gör det ljugande, hycklande och självbedragande svenska folket till det enda "rika" folket i världen som får fattiga barn.
Ett besläktat problem är hur vi blev ett land av oduglingar som behöver få kristerapi den dag vi plötsligt avkrävs att göra vårt jobb. Men det får bli i ett annat inlägg.
Gulag-Kolmården tisdagen den 22 maj 2012
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar