.
I media, och från olika förståsigpåare och politiker, får vi höra en förment insiktsfull diskussion om huruvida Europas politiker och finansvärld hunnit bygga ”skyddsmurar”, än mot Grekland, än mot Italien, Spanien och Portugal.
Något trovärdigt exempel på hur sådana ”skyddsmurar” skulle kunna se ut som skulle skydda övriga Europa mot dessa länder ges inte. Det är inte så konstigt eftersom det inte är dessa länder som är problemet.
Istället är hotet mot allas vårt välstånd ett genomkorrumperat och kriminaliserat bankväsende, vilket tillåtits bygga upp ett ogenomträngligt nät av interbanktillgångar och –skulder, obligationslån och avsiktligt diffusa och svårbegripliga finansiella instrument, som gör det omöjligt att avgöra bankväsendets ställning eller ens konsekvenserna av olika scenarier för individuella banker.
Det är det som är hotet mot oss. Det är inte vare sig Grekland, Italien, Spanien eller Portugal. Och mot det hotet går det inte att bygga upp några skyddsmurar. Det går däremot att, så länge det är vindstilla, hålla uppe vackra potemkinkulisser bestående av innehållslösa mediala floskler. Men när det väl börjar blåsa åker de all världens väg.
Faraonerna i det antika Egypten byggde mäktiga och imponerande statyer föreställande sig själva i bland annat Abu Simbel, för att skrämma hotande erövrare från Nubien på flykt. Fyratusen år senare har människan inte lärt sig mer än att vi försöker skrämma lågkonjunkturen, depressionen och det monetära sammanbrottet genom att uttala oss i tidningar om att vi minsann har byggt skyddsmurar mot dem, att det därför inte är någon idé att de försöker hemsöka oss. Trots att fyratusen år av ”utveckling” förflutit sedan Abu Simbel byggdes är människan ännu överraskande primitiv och enfaldig.
Är dessa politiska och finansledare verkligen de bästa som Europa kan ställa upp med? I så fall är mänsklighetens framtida förutsättningar minst sagt nedslående. Eller är det istället något fel på de rekryterings- och urvalsmetoder vi använder när vi utser våra ledare?
Gulag-Kolmården lördag den 19 maj 2012
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar