Ännu för några decennier sedan var det en strålande idé att åka och titta på OS. För det fåtal som hade både intresse, tid och råd, var det ett sätt att under trevliga former och stor förbrödring, både få se ett främmande land som visade sig från sin bästa sida och få se mycket idrott.
Innan TV-tekniken utvecklades och förädlades var det faktiskt det enda sättet, utöver tidningarnas någon dag senare presterade stillbilder och referat. Och det var länge det bästa sättet. Det var innan kemiindustrin hade gjort sitt intåg tillsammans med övrig industri, och socialiststater, och förvandlat sunda, ärliga och duktiga idrottsmän till nedknarkade fuskare och bedragare, vilka får betalt för att sälja bilar eller vad som helst och naturligtvis för att kanalisera människornas intresse, och stärka deras nationalistiska känslor, så att de inte hittar på att göra revolution, eller något annat nyttigt.
Ännu på 1960-talet eller kanske också på 1970-talet var femmilen i TV nära nog det tråkigaste man kunde titta på. Ett, tu, tre så dök det upp en skidåkare och vips försvann han in i skogen igen, ackompanjerad av en upphetsad, men osäker, TV-kommentator som försökte säga något intelligent om vad åkarens hastiga passage betydde för den fortsatta tävlingen. Sen var åkaren inne i skogen i evigheter medan för tävlingen ointressanta figurer hastigt dök upp och försvann och de långa döda tiderna däremellan fylldes av ganska ointressant kallprat. Man fick nog leva ett väldigt tråkigt liv för att tycka att det där var spännande.
Men sedan har det hänt saker och ting. Förutom att kemiindustrin utvecklats med pengar från den övriga industrin, har TV-mediet utvecklats oerhört och många sporter anpassats för att passa TV bättre. Numera kan TV erbjuda en formidabel information och en mycket bra bildbevakning av industri- och kemiföretagens, förlåt idrottsmännens tävlingar. Vi kan få bilder i alla möjliga vinklar, närbilder, översikter, repriser, slowmotion och allt med information och data inlagt i bilden.
Men fortfarande åker många till ort och ställe och tittar på OS-tävlingar. Det tänkte jag också länge göra. Men sedan lyssnade jag på bekanta, och bekantas bekanta, vilka hade varit på OS, och på deras berättelser. Först lät det ganska bra. Det hade varit så fint. Landet var så fint. Och de hade tittat på så mycket idrott. Men efterhand som berättandet fortgick förändrades bilden. De hade fått betala svinaktigt mycket för sin resa. De hade fått dålig ackomodering trots det höga priset, på ett avlägset hotell. Biljetter till idrottsevenemangen hade de inte alls fått sådana som de ville ha. Istället hade en del av tiden gått åt till att för höga priser sitta och titta på ointressanta matcher, i sporter som de knappt hade hört talas om. Andra evenemang missade de på grund av trafiken och något evenemang hade de missat delvis, för att de inte i tid hade hittat rätt. Maten var rent ut sagt dålig på många ställen. Trängseln och köerna var olidliga och det var i stort sett omöjligt att få platser på bra restauranter. Och mest idrott såg de på hotellets TV, men då med fokus på andra länder och med referat på främmande språk. Kort sagt: De hade blivit blåsta.
Hur ser det ut på andra sidan evenemanget då? Utifrån arrangerande landets utgångspunkt, som lägger hundratals miljarder på arrangemanget och kringverksamheter. Hur ser det ut inför spelen i London till exempel? Där strömmar nu rapporterna och synpunkterna in. I en stad som redan tidigare är så besökt att det kan vara i stort sett omöjligt att få tag på ett hotellrum, påstår arrangörerna att spelen ska dra in stora pengar till staden. Fast besökarna, för att få plats, måste tränga ut andra besökare, som eljest skulle ha kommit. Och människor som ägnat sig åt exempelvis fotboll i hundratalet år får sina fotbollsplaner konfiskerade och asfalterade för att bli bussparkeringar. Allt för några timmars elitidrott. Och den som har varit i London vet att restauranterna inte precis gapade tomma utan OS heller. Och trafiken, som visserligen fungerar bra med hänsyn till stadens storlek, rör sig ändå inte med blixtens hastighet precis. Och hotellrummen i London brukar varken delas ut gratis eller vara kända för hög standard. Snarare är det ocker- och slumvarning på det mesta. Allt en följd av brist på hotellrum och en förvärvscirkus som innebär att hotellföretagen säljer hotellen mellan sig till allt högre priser. Det resulterar i höga hotellrumspriser och försummat underhåll. Hotell som tidigare var inredda med tjusiga jugendmålningar har nu enkla, och klantigt monterade Boråstapeter. Mycket av utrustningen på rummen fungerar inte, trots mycket bra läge och höga priser – redan före OS. Så jag är nog ganska skeptisk till London-OS. Det blir nog bra att titta på TV här i Gulag :-)
Det passar bra in i bilden att Storbritannien är kraftigt skuldsatt med en ekonomi som går på knäna. Det främjar sådana här arrangemang. Det är inte vad vare sig London eller Storbritannien behöver. London behöver istället en nyktrare syn på hur mycket man kan betala för ett hotell och ändå klara drift- och underhållskostnaderna och bevara hotellet och staden attraktiv för besökare – även när det inte är OS i staden. London behöver visa, att inte kapitalismen fungerar som dess belackare hävdar, nämligen så att priserna drivs upp skapande överpriser tills kollapsen och värdeförstöringen inträffar.
Men vi kan trösta oss med att det säkert kommer att bli värre. Stora idrottsevenemang är kända för att locka fram det sämsta hos inflytelserika människor. Då tänker jag inte bara på alla mutor som grasserar kring IOK.
Utgående från vad som planeras, och redan har uppförts, i Norden är det väl bara en tidsfråga innan någon negerhövding i Sydafrika, efter ha plundrat tillräckligt många fattiga i Soweto börjar köpa hockeyspelare och bygga ishallar för att ordna hockey-VM. Eller varför inte bygga inomhus-hoppbackar, slalombackar eller längdskidåkningsspår och ordna vinter OS i Sydafrika eller något ännu varmare land. Människans dumhet när det handlar om idrottsevenemang och hushållning med resurser känner som bekant inga gränser.
Egentligen har jättespelen i sin nuvarande form överlevt sig själva. Publiken är numera ett bihang som bara är till för att skapa evenemangsstämning för TV-sändningarna. Om olympiska spelen skall överleva på sikt måste man vidta vettiga förändringar. Ett sätt kan vara att dela upp spelen så att de blir möjliga att hantera och så att det blir möjligt för publiken att få någon behållning av spelen. Ett alternativt sätt är att istället för publik fylla läktaren med lokala statister, för det är nämligen publikens roll numera. De är betalande statister i industrins reklamkampanj för sina produkter.
Gulag-Kolmården den 29 april 2012
Mikael Styrman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar