Ytterligare två miljarder i sjön

.
Regeringen slänger ytterligare två miljarder i sjön i den nya budgeten, eller tvåtusenmiljoner skattekronor. Rapporteringen är ännu något osäker men 1,5 miljarder verkar gå till rättsväsendet och 500 miljoner till kriminalvården.

Det är i och för sig ett lovvärt initiativ om regeringen vidtar åtgärder för att förebygga återfall i brott. Inom kriminalvården, framför allt på högre nivå, har utvecklats en kutym som innebär att kriminalvården inte verkar för att förebygga återfall utan istället underblåser sådana tendenser. De intagna fångas i en ond cirkel resulterande i återkommande återfall i brott. Det kan enklast sammanfattas med, att inom kriminalvården har etablerats ett synsätt, som innebär att inte kriminalvården är till för samhället och de intagna, utan istället att de intagna och samhället är till för kriminalvården. Exemplen på att det fungerar så är naturligtvis många men jag ska inte onödigtvis förlänga den här bloggen genom att räkna upp dem.

Inför budgeten kallade kriminalvårdens generaldirektör samman pressen på Anstalten Kolmården. Han presenterade för pressen, och därmed för skattebetalarna, och får man förmoda, även för regeringen att fångklientelet på Kolmården numera är så farligt att man måste tilldelas ökade anslag för att kunna öka bemanningen – av säkerhetsskäl.

Men då är inte generaldirektören riktigt ärlig. Inför de församlade journalisterna stödjer han sig på internernas förtroenderåd när han ska äska ettusenmiljoner kronor EXTRA i anslag. Men han talar inte om att internernas förtroenderåd i tre månaders tid har försökt få till stånd ett möte med anstaltsledningen – utan att lyckas.

Han upplyser heller inte om, att på Kolmården är man på vardagarna 12 vakter som låser, och låser upp, avdelningarna. På helgen är man däremot bara 6. Till detta kommer att på vardagarna finns det en mängd annan personal som kan biträda på olika sätt. Men på helgen finns nästan ingen ytterligare som kan biträda de 6 – eftersom det inte behövs för Kolmården är fridsammare än ett svenskt ålderdomshem.

Innebörden av den rådande ordningen är någon, eller några, av följande:
att fångarna är farliga på vardagarna och ofarliga på helgerna,
att man inte behöver bry sig om intagnas och personalens säkerhet på helgerna,
att man är för många anställda på vardagarna, eller
att personalen är bekväm och inte vill jobba på helgerna.

Hur många man ska vara och hur man ska arbeta är en arbetsledningsfråga. Till sin hjälp borde generaldirektören förstås ha utsett kompetenta underchefer, minst lika kompetenta som han själv får man förmoda...

Den traditionella vanskötseln av den statliga verksamheten, innebärande utnämnande av svaga chefer som i sin tur väljer svaga medarbetare, tar sig på Kolmården uttrycken att vare sig intagna eller personal över huvud taget träffar mellancheferna, som låser in sig på sina kontor, till vilka andra inte har tillträde. Det finns, enligt samstämmiga uppgifter från många intagna, en enda i personalen som inte vågar möta andras blick och det är mellanchefen. Eftersom han aldrig är ute bland sin personal eller bland de intagna vet han inte hur anstalten fungerar, hurdana de intagna är, eller hur mycket och när personalen arbetar.

Hur motsvarande fungerar för chefen för hela anstalten vet vi inte eftersom chef är en person som inte arbetar på anstalten. Chefen är istället stationerad på huvudkontoret…!

Efter sammanlagt mer än ett år på Kolmården vet jag fortfarande inte vem vare sig chefen eller den nuvarande mellanchefen är. Jag vet att chefen ingick i generaldirektörens hov när han hade pressbjudning, men jag vet inte vem av dem som var chefen. Det är inget bra tecken när chefen för verksamheten bara besöker verkligheten i samband med generaldirektörens besök – och då i smyg.

Redan en sådan sak vore omöjlig i den privata sektorn. Det privata företag som försöker organisera sin verksamhet så skulle mycket snart finna sig utslaget från marknaden. Men i statlig verksamhet finns det ingen som bryr sig, eller är kompetent nog att sätta sig in i, om verksamheten är väl eller illa skött. Och det finns ingen som bryr sig om huruvida chefen bryr sig. Annars skulle det vara annan ordning.

Man kan inte begära att generaldirektören nödvändigtvis ska veta, av födsel och ohejdad vana, hur alla anstalterna sköts. Men man kan begära, att han informerar sig om saken och tar reda på hur hans medarbetare sköter sitt arbete. För ändamålet har han säkert mer än miljonlön och säkerhetsbil med chaufför.

Det är meningslöst att skjuta till ytterligare skattemiljarder till kriminalvården för att den ska vidta åtgärder för att minska återfallen i brott. För att det ska vara meningsfullt måste först kriminalvården saneras och förändras i grunden – om det alls är möjligt att genomföra. Verksamheten centralt, varifrån policyn utformas, präglas idag av tillskapande av, många gånger besynnerliga, regler som inte fyller något annat rimligt syfte än att tillfredställa ett behov av att trakassera medmänniskor och utöva översitteri. Det är knappast ägnat att fostra goda och ansvarskännande samhällsmedborgare.

Och så fyller Fredrik Reinfeldt på med att regeringen förväntar sig stora förbättringar till följd av de ökade anslagen.

De förbättringarna kan regeringen dessvärre se sig i månen efter. Det är nämligen inte brist på pengar vare sig i rättsväsendet eller i kriminalvården. Det är snarare tvärt om – för mycket pengar i systemet.

Det är istället samma fel som i de flesta av våra 377 statliga myndigheter. Samma fel som har gjort att vi har kunnat läsa om måttlöst festande och förskingrande, pengatvättande genom festfixare i statliga myndigheter och departement, följt av statlig bluffbokföring för att dölja brottsligheten.

Och nu gör regeringen ont värre.

Problemet som behöver åtgärdas är inte pengabrist – det är missmanagement. Att statliga myndigheter leds av klåpare och svaga chefer som inte kan driva verksamheterna. Chefer som ofta är tillsatta på grund av sin politiska karriär, sina politiska kontakter och till följd av nepotism. Svaga chefer som tillsätter svaga medarbetare och som fördärvar våra myndigheter – uppifrån.

Trappan måste städas, och det görs uppifrån. Om inte regeringen klarar av att avskeda odugliga statliga chefer och anställa dugande sådana, måste vi börja med att byta ut regeringen mot en dugande ministär, som klarar av att leda landets största företag – staten.

Gulag-Kolmården tisdag den 18 september 2012
Mikael Styrman
.