Keynes - desperationens gud

.
Av debatten i media att döma, går det nu upp för allt fler att det är färdig plundrat. Att samhällsekonomin håller på att gå åt helvete. Dagens Nyheters ledare av igår, söndagen den 14 oktober 2012, innehöll en illustration som på ett utmärkt sätt beskriver den maktlöshet och desperation som nu, sent om sider, fortplantar sig bland onyttiga , egennyttiga och bekräftelsesökande politiker och högre tjänstemän .

l tider av tilltagande stagnation åkallas alltid den moderna ekonomiska desperationens gud och frälsare framför andra -  ekonomen John Maynard Keynes (1883-1946). Nu, tycker man, bör vi lösa problemen genom att sluta spara och låta staterna börja spendera . "Sparandet" har inte hjälpt, "sparandet" har skapat problemen. Aååh , vilket behagligt budskap för en politiker. Men om de ekonomiska problemen i främst Europa och USA vore så lätta att lösa hade de nog blivit lösta för länge sedan . Vad vore väl bättre än att problemen kunde lösas genom att bara låta nationalstaterna trycka ännu mera pengar och ta på sig spenderbyxorna? l själva verket har ju detta pågått i många år nu och är en de främsta orsakerna till den uppkomna situationen .

Det är naturligtvis inte gott att veta om Keynes själv skulle ha skrattat eller gråtit om vi hade kunnat fråga honom varför hans ekonomiska teorier inte fungerar i dagens värld. Men ett är säkert: han skulle inte ha varit oberörd.

Världen såg annorlunda ut på Keynes tid. En bankir var en bankir och en statsman var en statsman. En bankir var inte en suspekt figur som totade ihop ogenomskinliga skumraskpaket, med osäkra fordringar och falska säkerheter, i akt och mening att lura på någon annan dem. En statsman var en ansvarstagande och förhållandevis osjälvisk person och inte en durkdriven skurk, besatt av personlig vinning och berömmelse, vilket tyvärr allt för ofta är fallet idag.

På Keynes tid gjordes i normalfallet ännu affärer så att båda parter tjänade på en affär och man därför fick göra en viss vinst som belöning för att man hade varit nyttig för motparten.  Men inte oskäligt mycket eftersom man ville kunna göra affärer fler gånger.  Den affärsmodell, sannolikt emanerande från USA, som alltför ofta tillämpas idag, innebär istället att man gör "affärer som en byggmästare". Som om man aldrig kommer att behöva ha att göra med kunden igen och därför kan lura honom - gärna så mycket som möjligt.

Keynes skulle förmodligen aldrig ha kunnat föreställa sig att "statsmän" skulle ha handskats så vårdslöst med allmänna medel att de ställde ut en inblanca-växel åt bankväsendet att göra hurdana affärer de ville. Att staten alltid skulle täcka upp eventuella förluster och alltid skulle garantera spararnas pengar. Och att spararna inte skulle behöva ta något ansvar för sina egna pengars säkerhet. Staten , med sedelpressen och de aldrig sinande resurserna skulle befria folket från allt ansvar.

Keynes teorier gick ut på att staten i tider av dålig efterfrågan skulle stimulera efterfrågan genom att öka de offentliga utgifterna.

Keynes teorier gick INTE ut på att staten i tider av god efterfrågan , och under lång tid, skulle öka de offentliga utgifterna och låna för att öka dem ännu mer när lågkonjunkturen gör sina första trevande försök.

Keynes skulle ha förstått , att det inte alltid kan vara högkonjunktur , att det inte alltid kan bli bättre än det är nu, att inte människor ständigt kan tro på ännu bättre tider, när redan alla produktionsresurser snurrar för fullt och det ena projektet vansinnigare än det andra genomförs, utan vare sig eftertanke eller analys .

Keynes skulle också ha förstått, att det inte är klokt att trycka mer pengar i närmast hysterisk omfattning, i ett försök att förbjuda lågkonjunkturen. Lågkonjunkturen låter sig inte förbjudas. Inte sjunkande börskurser heller.

Att högt uppsatta politiker , finansmän och ekonomer skulle komma att tro på något så makalöst dumt kunde nog inte Keynes föreställa sig.

Att trycka mer pengar är naturligtvis ingen bra lösning på dagens problem. Däremot är det, kanske, ett recept på en total finansiell och monetär kollaps, som kommer att följas av stor social oro och eventuellt leda till övergång till byteshandel i avvaktan på att fungerande statsstrukturer kan uppstå- befriade från dagens inkompetenta men TV­ mässiga snackepellar och slogandroppers.

Men hur länge tar det att komma ur en sådan situation , när väl kollapsen infinner sig? Ett år? Tio år? Hundra år? Och hur mycket lidande resulterar den i?

Det bestäms åtminstone till en del av hur grundligt plundrarna av EU:s medlemsstater kommer att köra samhällsmaskineriet åt fanders innan adekvata åtgärder vidtas i syfte att städa bort avarterna. Framtiden ger eventuellt svar på om det är för sent att vidta åtgärder. Om vi redan nu är händelsernas rov. Vi lär inte behöva vänta länge på svar .

Gulag-Kolmården måndagen den 15 oktober 2012

Mikael Styrman

.