Den Dysfunktionella Stockholmsplaneringen

.
Kanske har Du stått där någon gång, liksom jag?

På en turistort, i ett varmare land, och iakttagit hur exploateringen bedrivits. Iakttagit hur den ena tomten inför Dina ögon är jungfrulig och oexploaterad, hur den andra är näst intill en soptipp och den tredje huserar ett färdigbyggt lyxhotell som nyttjar hela exploateringstomten - ett paradis för soltörstande nordbor - med en soptipp som granne. Med en infrastruktur, vägnät, el, tele osv som inte bär några som helst spår av analys eller övergripande och långsiktig planering. Funderande över hur det över huvud taget kan fungera?

Jag måste medge att jag mer än en gång har stått där med svensk självbelåtenhet och intalat mig att så där skulle det inte fungera i Sverige. Men det är länge sedan nu. Jag tror inte längre att det förhåller sig så. Jag tror inte att den svenska byråkratin nödvändigtvis ger bättre resultat än den kommersiella exploateringsglädjen.

Tvärtom tror jag, att den kommersiella exploateringsglädjen är mycket pragmatisk och åtminstone nöjaktigt löser de problem som annars skulle äventyra etableringens framgång.
Den svenska modellen verkar mest ge mer tidsutdräkt, byråkrati och högre kostnader - utan att lösa eller förhindra de problem vars motande är hela alibit för byråkratins existens.

Gång efter annan har vi kunnat se, att trots höga avgifter för bygglov finns ingen kontroll att tala om inom ramen för bygglovet. ”Shit happens” är istället beskedet när det nybyggda huset rasar samman före inflyttning. Samma besked när det nybyggda huset blir översvämmat, inte går att färdas till eftersom trafiklösningen inte anpassats till behoven osv.

Samhällsplaneringen syftar till att samhällena ska kunna fungera under alla någotsånär sannolika förhållanden. Att det snöar i Sverige är ett mycket sannolikt och frekvent återkommande scenario. Samhällsplaneringens uppgift och en av bygglovsprövningens uppgifter är att tillgodose behovet av snötippar, platser att skjuta ihop snön på, där den inte blockerar samhällsviktiga funktioner när det snöar. Varje tomt, varje väg, ska ha sådant utrymme där snön kan ligga kvar tills den smälter bort på våren. Man ska inte behöva bränna onödig diesel och åstadkomma utsläpp och miljöförstöring för att köra bort den.

En av bygglovsprövningens uppgifter - som vi betalar dyrt för - är att se till att tomterna inte  exploateras felaktigt, eller för mycket, för att tillförsäkra att det på varje tomt finns ändamålsenligt placerade och tillräckligt stora snötippar. Motsvarande gäller för vägnätet och för att det ändamålet ska kunna tillgodoses har samhället planmonopol och är dessutom oftast väghållare.

Hur det gått då? Ja, det visar sig varje gång det snöar i Stockholm. Ingenting fungerar. På de flesta tomter finns inte tillräckligt stora och ändamålsenligt placerade snötippar. Och i de fall erforderliga ytor finns är de försedda med installationer som gör deras användning som snötippar omöjlig.

Hur samhället agerar i samband med borttransport av förorenad snö är en annan dråplig historia som jag ska återkomma till om andan faller på. Även frågan om hur det praktiska snöröjningsarbetet bedrivs, och varför det har blivit så, är ganska underhållande och väl värd en egen blogg, eventuellt.

I början på 1990-talet övertog vi en fastighet som hade uppförts av Övertorneå kommun med stora statliga bidrag. Den hade ursprungligen uppförts som skofabrik och dimensionerats för 46 anställda. Fastigheten, på 1.340 kvm, hade inte en enda industriport. För den insiktsfulla betraktaren säger redan detta faktum att det aldrig blev någon skofabrik i ordets småländska betydelse. Det blev istället en förvaringsplats för människor - ett vuxendagis.

Affärsidén var att tillverka kängor åt militären. Inte bara lastbilstillverkare kunde vid den tiden leva på försvarsanslagen. Trots en tip-top fabrik, och alla resurser som tänkas kan, lyckades man inte möta försvarets kvalitetskrav och fabriken blev så småningom nedlagd efter att återkommande kommunala beslut om att täcka förlusterna överklagats.

I samband med övertagandet av fastigheten gjorde vi ett antal iakttagelser om den offentliga sektorns sätt att bedriva verksamhet på, utöver det nyss nämnda om portarna. Men det som har betydelse för den här bloggen var hur tomten disponerats mot bakgrund av att fråga var om en industrifastighet och att snödjupet vanligtvis blir runt metern i Övertorneå - mestadels vintertid :-)

Trots det var tomten försedd med små asfalterade parkeringsplatser, inramade av gräsytor, försedda med kantstenar, motorvärmarstolpar och gårdsbelysning. Svårt att komma in med traktor på, näst intill omöjliga att ploga rationellt. Det såg helt enkelt inte ut som en gård som skulle plogas ofta varje vinter. Plogningsförutsättningarna hade fördärvats och förvandlats till mer eller mindre en labyrint, nästan en rebus...

Det såg ut som det ser ut i vilken verksamhet som helst, i vilken det finns hur mycket pengar som helst, i vilken ingen frågar sig hur pengarna kommer till användning och i vilken ledningen utgörs av idioter.

Där slösades vårt övertag bort, det som gavs oss genom att Europa bombades sönder och samman under det andra världskriget - i denna och tusentals andra vansinnesprojekt i vilka idioter lekte jultomte med andras pengar.

Vi rev bort alltihop. Placerade gårdsbelysning, motorvärmarstolpar och parkeringsplatser i rad längs tomtgränsen och kunde därigenom frigöra för verksamheten värdefull tomtyta samt klara av plogningen och få plats för erforderlig snötipp.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Nu vet vi i alla fall, till stor del, varför inte snöröjningen fungerar i Stockholm. Och så mycket kan jag säga som att det knappast kommer att bli bättre av den pågående förtätningen av bebyggelsen. I samband med denna torde man knappast ha tänkt en endaste minut på vad man ska göra av snön. Snarare har direktiven varit att bortse från det problemet för att möjliggöra förtätningen av bebyggelsen. Det är en gammal sanning att man tenderar att handskas annorlunda med andras pengar än med egna.

Och den svenska samhällsplaneringen som vi betalar dyrt för och som inte ger särskilt mycket tillbaka är naturligtvis inte så mycket samhällsplanering som den är stasi-inspirerat, ineffektivt och ofta onödigt byråkratiskt lallande.

Övertorneå fredagen den 14 december 2012
Mikael Styrman
.