Uppdaterad 8 mars 13, kl 10:20
Väldigt få tjänade på guldruschen i Klondyke, Alaska 1896-1900. Många slet ont men nästan ingen hittade guld. Lite tillspetsat brukar det sägas att det bara var jeanstillverkaren Levi Strauss som blev rik.
I Tornedalen har vi de senaste åren åtminstone upplevt två klassiska guldruscher.
I Haparanda utlyste bedragarna den "nya tideräkningen". Uppblåsta kalkyler användes för att locka människor att göra dåliga investeringar.
Ett markområde stulet av en jordbrukare till fågelreservat skänktes till en skattebedragare för att uppföra en den nya tidens industrilåda på. Så fågelskyddsområdet fylldes upp och asfalterades. Köpmän lockades att slå igen lönsamma affärer inne i staden för att istället uppföra nya olönsamma utanför staden. Stadens centrumhandel dödades och centrum ligger numera öde. Lokalt ägda företag inne i staden, som hankade sig fram, övergick till att bli döda och nedlagda företag, som ersatts av utsocknes ägda företag utanför staden, i vilka kapitalbildningen även den sker utsocknes eller till och med utomlands. Butiker som betjänade en åldrande kundkrets med allt svårare att ta sig till affären flyttades till lägen där det är än svårare för kunderna att ta sig till dem. Människor som inte har bil blir hänvisade till en handel som kräver bil.
Miljonerna har rullat. De samhällsekonomiska förlusterna skenar. Haparandaborna betalar på sikt ett högt pris för att få slut på den störande kapitalbildningen i kommunen och istället ersätta den av kapitalbildning tillräckligt långt bort för att man inte ska behöva vara avundsjuk på någon man känner.
Ett, om inte imponerande affärsliv, så i alla fall anpassat till den lokala marknaden, har ersatts av ett dysfunktionellt affärsliv, som inte tar sikte på att tillfredsställa kommuninvånarnas behov, utan tar sikte på att casha in och hämta hem.
Området mellan Haparanda och Torneå ser ut som om den offentliga sektorns årliga tävling i rondellbyggande har avhållits i området. Men till vilken samhällsnytta har området förvandlats till en svårframkomlig karusell? Finns det något annat syfte än att göra av med så mycket skattemedel som möjligt? Många i den offentliga sektorn tycks alltjämt leva i tron, att Sverige badar i pengar, som förr när Europas industrier stod i ruiner. Att det ännu är fritt fram att stjäla av skattebetalarna och slösa bort på meningslösheter.
Men den takt i vilken nya avslöjanden kommer fram om hur tusentals miljoner per affär slösats bort och/eller förskingrats av klåparna på regeringskansliet i exempelvis Vattenfall - utomlands - indikerar att en kargare verklighet stundar. Även sjukvårdens fria fall talar samma språk.
Tydligast illustreras väl fiaskot, eller den havererade guldrushen, söder om staden där man har förstört Sundholmens Camping genom att uppföra en sorglig ruin, som närmast för tankarna till en militärförläggning i Murmansk, eller varför inte till Hitlers semesterparadis på ön Rügen i Östersjön.
På Sundholmen, eller det mer tidstypiska USA-kramande namnet "Cape East", har de inkompetenta idékläckarna haft julafton och ägarens pengar flödat. Men den bestående verkan blev, att Sundholmens Camping förstördes.
Precis som guldrushen i Klondyke hade Haparanda sina Levi Strauss-figurer. Sven-Erik Bucht och Christina Lugnet som fick människor att tro, att regnbågen börjar i Haparanda och det står en gryta med guld vid dess fot. Och det stod en gryta med guld där. Men bara för Sven-Erik och Christina som gick vidare till nya bluffarbeten där de kunde plundra skattebetalarna utan att göra någon samhällsnytta. Christina blev välavlönad generaldirektör med främsta och enda syfte att ordna fester och göra av med skattebetalarnas pengar. Tills slutligen den famösa festen på Grand blev för mycket. Nu är hon lika välavlönad låtsasgruvsamordnare, men någon annan får ordna festerna på Tillväxtverket.
Sven-Erik i sin tur blev välavlönad riksdagsman och dubbelavlönad föredragshållare på Tillväxtverket.
Föga förvånande var Sven-Erik Bucht även lite inblandad i den andra guldrushen i Tornedalen tillsammans med sin kompis från plundringen av LKAB och Längmanska Företagarfonden med hjälp av Obol, nämligen den vingliga kleptomanen Grädd-Pelle Eriksson. Fast nu när den också har kraschat lyser han förstås med sin frånvaro i Pajala. Jag tänker förstås på låtsasgruvan i Kaunisvaara som hade som enda syfte att lura av institutionella placerare andras pengar, genom att låtsas försöka starta en gruva. En gruva som inte ens skulle förmå betala den järnväg som är nödvändig för att transportera ut malmen.
Det är ju inte precis någon brist på järnmalm i världen. Varför då starta en järnmalmsgruva i en jättestor kommun som det bara finns pensionärer i? Det finns ju många gruvor som har färdig infrastruktur inpå knutarna. Finns det något annat skäl än den mix av egennyttiga, tjuvaktiga och klent begåvade politiker som kännetecknar tornedalskommunerna?
Alla har förstås inte varit lyckosamma, vare sig i guldrushen i Haparanda eller den i Pajala. Men det kanske är en tröst för de många som förlorat stora pengar, att det trots allt finns de som tjänat pengar på dessa guldrusher.
- Bland annat de som dragit igång alltihop och lockat andra att satsa sina pengar och sin framtid.
Min släkt har varit verksam i Tornedalen i minst fyra generationer. Det kan vara sex generationer också beroende på hur man definierar verksam. Under hela tiden har utvecklingen i bygden hämmats av att det funnits psykopater som varit skickliga på att sko sig själva genom att utnyttja sig av enkla människors avundsjuka och missunnsamhet. Det har resulterat i att näringarna i Tornedalen systematiskt har utarmats och majoriteten av människorna har flyttat till bättre livsbetingelser på annat håll. Det har också resulterat i goda livsbetingelser för psykopaterna och fortsatt fattigdom och livegenskap för massan som låtit lura sig. På näringslivssidan har det resulterat i att mycket få självbärande företag finns kvar. Och de som finns kvar har nästan alltid någon konkurrent som på ett skamlöst och otillbörligt sätt gynnas av det allmänna, eller plundrar det allmänna.
Man skulle kunna tycka att det vore lätt att bara flytta ifrån problemet. Men det är nog inte så enkelt. Jag tror att fenomenet finns nästan överallt även om det är tydligare i Tornedalen. Varför det är tydligare vet jag inte. Kanske är människorna svagare här och psykopaterna mer skamlösa? Kanske beror det bara på att jag har så mycket lokalkännedom att jag kan identifiera problemet här men inte nödvändigtvis genast skulle känna igen det på annat håll.
Övertorneå torsdagen den 7 mars 2013
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar