Det Cypriotiska läckaget

.

Nikos Anastasiades - president och jourhavande kompis på Cypern.

Det sipprar fram nu, under hand, vilka som varnades och kunde rädda sina tillgångar från storstölden på Cypern. Föga förvånande, men desto angelägnare att rapportera om, finns nu uppgifter i media om att exempelvis Cyperns president Nikos Anastasiades tipsade sina kompisar om hur de skulle rädda sina tillgångar.

Jaaa, hade han inte gjort det hade han nog inte haft några kompisar kvar. Och det hade nog varit färdigpresidentat också. Det säger jag inte för att urskuldra hans beteende. Snarare för att peka på vad som händer när de europeiska rättsväsendena, liksom det svenska, slutat att vara rättsväsenden, för att istället gå i politikens och den organiserade brottslighetens koppel. Detta naturligtvis under förutsättning att de någonsin gjort något annat.

Med dysfunktionella rättsväsenden blir, som det nyss demonstrerats på Cypern, frågan om vems tillgångar som får stjälas och vems som är skyddade inte en fråga om rätt eller fel utan en fråga om vem som är tillräckligt ofarlig för att man ska våga stjäla dennes tillgångar. Utan ett fungerande rättsväsende är det bara frågan om ägarens eventuella farlighet som skyddar tillgångarna. Ofta gör brottslingarna rätt bedömning. Ibland gör de allvarligt felaktig bedömning. Och i det föregående fallet hör vi ingenting om saken. I det senare fallet får vi en tillrättaläggande förklaring i TT och DN ägnad att lägga locket på kring den överraskande och oförklarliga händelseutvecklingen, egentligen föranledd av rättsväsendets oförmåga att sköta sin enda uppgift.

Övertorneå måndagen den 1 april 2013
Mikael Styrman
.