Så
skrev jag, fast rubriken kunde också ha varit "Skyskaporna och den eviga
högkonjunkturen". För frågan är om inte de skyskrapor som numera växer upp som
svampar ur jorden har samma ekonomiska förankring i verkligheten som den eviga
högkonjunkturen?
Åtminstone
under industrialismens tidevarv har varje generation politiker försökt
eliminera lågkonjunkturen och skapa den eviga högkonjunkturen. Hittills har
alla misslyckats och det mesta talar väl för att det kommer att fortsätta så. Ju
längre man lyckas utsträcka högkonjunkturen med konstgjorda medel, desto jobbigare
tenderar det bli att plocka upp bitarna sedan ekonomin kraschat.
Under
högkonjunkturer byggs det skyskrapor. Förr byggde man bara skyskrapor i
tättbefolkade områden med höga markpriser. Numera byggs de även i områden där
det inte ens finns människor att stoppa in i dem, där de riskerar att bli
världens högsta giraffstallar.
Med
förkärlek byggs skyskrapor längs ”The ring of fire” – den jordbävningsdrabbade
friktionsytan mellan vissa av jordskorpans tektoniska plattor. Tvärsäkra
byggherrar förklarar att de är byggda med jordbävningssäker teknik. Men något
sådant finns ju inte.
Efter
hand som teknik och material utvecklas blir skyskraporna allt högre. Eftersom
drivkraften bakom skyskrapornas tillkomst ofta är att någon psykopat vill
skriva in sig i historieböckerna och göra sig själv odödlig, ligger det i
sakens natur att man ligger i teknikens framkant och bygger med metoder, som
man egentligen inte vet med säkerhet om de kommer att fungera. Ibland går det
bra. Andra gånger går det som med World Trade Center i New York.
När
det visar sig att valda konstruktioner inte håller uppmärksammas vissa smärre
problem med skyskrapor. Exempelvis att det inte finns någon rimligt ekonomisk
rivningsteknik. Att de inte går att spränga bort på grund av miljöbelastningen
när hundratusentals, kanske miljoner, människor ska utsättas för asbest och
annat otyg, men framför allt därför att fastigheter runt omkring, inom ett
mycket stort område, representerar ett ofattbart stort värde som ingen vågar riskera.
Till det kommer förstås politikens, för oss vanliga dödliga ofattbart löjliga,
argument vad det skulle betyda för nationens självkänsla om dess stolthet måste
rivas i förtid - för att man har klantat till det. En ytterligare synpunkt, som
är mycket viktig för den fortsatta händelseutvecklingen är att en fastighet som
i böckerna, och i det finansiella systemet, kanske är upptagen till tiotals
miljarder dollar, egentligen kan visa sig ha ett negativt värde.
I
New York kunde man, i det vakuum som rådde efter Sovjetunionens sammanbrott för
det militärindustriella komplexet, få staten att ta på sig rivningskostnaden,
lösa den annars besvärliga tillståndsfrågan, samt skapa sig en yttre fiende med
vars hjälp man kunde hålla ihop etablerade ekonomiska- och maktstrukturer.
Därav nödvändigheten att avrätta Usama Bin Ladin på natten i Abbottabad,
Pakistan, innan han öppnar munnen. Det
hade blivit lite jobbigt med en
offentlig rättegång i vilken Bin Ladin hade kunnat redogöra för hur det hela
egentligen gick till.
Men
hur ser det ut för de övriga skyskraporna i världen? Det här med Bin Ladin
fungerar nog bara en gång. Det lär ju inte finnas en Bin Ladin på lut för varje
rivningsobjekt. Vilken livslängd och vilka rivningskostnader har man räknat
med? Och vilka är de verkliga kostnaderna? Vilka värden är de upptagna till och
vilka värden representerar de egentligen? Hur mycket luft finns det i det
finansiella systemets skyskrapor - och inte minst:
- Vem
sitter med Svarte-Petter – direkt och indirekt?
Jag
skulle bli mycket förvånad om denna för totalekonomin väsentliga kostnad är
behandlad på något annat sätt än att man aldrig behöver riva dem, annat än
möjligen för att kunna bygga ännu högre i en aldrig sinande världsekonomi. Är
jag djärv och pessimistisk om våra ledares förståndsgåvor om jag antar, att
kalkylerna präglas av en outtalad tro på att vår livsstil ödelagt människans
livsbetingelser innan rivningskostnaderna uppstår? Eller är jag bara realist?
Övertorneå
tisdagen den 28 maj 2013
Mikael
Styrman
.
Hur man än vrider och vänder på skyskrapor, så skapar de publicitet under väldigt lång tid. De mest positivt publicitetsgivande byggnaden är nog Empire state building eller skyskraporna från tv-serien Dallas.
SvaraRaderaVärdet av att locka miljoner turister och bli ett namn på världskartan kan nog inte underskattas och därför så är de lokala politikerna beredda att ta på sig tex. rivningsansvar även för riskade byggnader, vilka kanske inte genererar vinst i termer av betalda hyror.
I övrigt så tycker jag att det låter som att skyskrapor borde byggas i Sverige och inte i jordbävningshotade områden. Trots allt försvinner bara Sverige under isen vart 300.000:e år....
Vad gäller nationalekonomi så träter de som titulerar sig vise män inom statsekonomi alltid om orsak, kausalitet och effekt. Givetvis bör man läsa Machiavellis bok för en studie om män och titlar;
"It is not titles that honor men, but men that honor titles.".
Eller med andra ord, alla vise män är inte visa, men de försöker oftast leva upp till kraven på deras titel - en utsaga med dubbelbottnad betydelse.
Ett annat intressant visdomordstäv är förstås;
"Wars begin when you will, but they do not end when you please"