tisdag 28 maj 2013

En Bin Ladin åt envar byggherre?

.
Så skrev jag, fast rubriken kunde också ha varit "Skyskaporna och den eviga högkonjunkturen". För frågan är om inte de skyskrapor som numera växer upp som svampar ur jorden har samma ekonomiska förankring i verkligheten som den eviga högkonjunkturen?

Åtminstone under industrialismens tidevarv har varje generation politiker försökt eliminera lågkonjunkturen och skapa den eviga högkonjunkturen. Hittills har alla misslyckats och det mesta talar väl för att det kommer att fortsätta så. Ju längre man lyckas utsträcka högkonjunkturen med konstgjorda medel, desto jobbigare tenderar det bli att plocka upp bitarna sedan ekonomin kraschat.

Under högkonjunkturer byggs det skyskrapor. Förr byggde man bara skyskrapor i tättbefolkade områden med höga markpriser. Numera byggs de även i områden där det inte ens finns människor att stoppa in i dem, där de riskerar att bli världens högsta giraffstallar.

Med förkärlek byggs skyskrapor längs ”The ring of fire” – den jordbävningsdrabbade friktionsytan mellan vissa av jordskorpans tektoniska plattor. Tvärsäkra byggherrar förklarar att de är byggda med jordbävningssäker teknik. Men något sådant finns ju inte.

Efter hand som teknik och material utvecklas blir skyskraporna allt högre. Eftersom drivkraften bakom skyskrapornas tillkomst ofta är att någon psykopat vill skriva in sig i historieböckerna och göra sig själv odödlig, ligger det i sakens natur att man ligger i teknikens framkant och bygger med metoder, som man egentligen inte vet med säkerhet om de kommer att fungera. Ibland går det bra. Andra gånger går det som med World Trade Center i New York.

När det visar sig att valda konstruktioner inte håller uppmärksammas vissa smärre problem med skyskrapor. Exempelvis att det inte finns någon rimligt ekonomisk rivningsteknik. Att de inte går att spränga bort på grund av miljöbelastningen när hundratusentals, kanske miljoner, människor ska utsättas för asbest och annat otyg, men framför allt därför att fastigheter runt omkring, inom ett mycket stort område, representerar ett ofattbart stort värde som ingen vågar riskera. Till det kommer förstås politikens, för oss vanliga dödliga ofattbart löjliga, argument vad det skulle betyda för nationens självkänsla om dess stolthet måste rivas i förtid - för att man har klantat till det. En ytterligare synpunkt, som är mycket viktig för den fortsatta händelseutvecklingen är att en fastighet som i böckerna, och i det finansiella systemet, kanske är upptagen till tiotals miljarder dollar, egentligen kan visa sig ha ett negativt värde.

I New York kunde man, i det vakuum som rådde efter Sovjetunionens sammanbrott för det militärindustriella komplexet, få staten att ta på sig rivningskostnaden, lösa den annars besvärliga tillståndsfrågan, samt skapa sig en yttre fiende med vars hjälp man kunde hålla ihop etablerade ekonomiska- och maktstrukturer. Därav nödvändigheten att avrätta Usama Bin Ladin på natten i Abbottabad, Pakistan, innan han öppnar munnen.  Det hade blivit lite jobbigt med en offentlig rättegång i vilken Bin Ladin hade kunnat redogöra för hur det hela egentligen gick till.

Men hur ser det ut för de övriga skyskraporna i världen? Det här med Bin Ladin fungerar nog bara en gång. Det lär ju inte finnas en Bin Ladin på lut för varje rivningsobjekt. Vilken livslängd och vilka rivningskostnader har man räknat med? Och vilka är de verkliga kostnaderna? Vilka värden är de upptagna till och vilka värden representerar de egentligen? Hur mycket luft finns det i det finansiella systemets skyskrapor - och inte minst:

- Vem sitter med Svarte-Petter – direkt och indirekt?

Jag skulle bli mycket förvånad om denna för totalekonomin väsentliga kostnad är behandlad på något annat sätt än att man aldrig behöver riva dem, annat än möjligen för att kunna bygga ännu högre i en aldrig sinande världsekonomi. Är jag djärv och pessimistisk om våra ledares förståndsgåvor om jag antar, att kalkylerna präglas av en outtalad tro på att vår livsstil ödelagt människans livsbetingelser innan rivningskostnaderna uppstår? Eller är jag bara realist?

Övertorneå tisdagen den 28 maj 2013
Mikael Styrman
.

1 kommentar:

  1. Hur man än vrider och vänder på skyskrapor, så skapar de publicitet under väldigt lång tid. De mest positivt publicitetsgivande byggnaden är nog Empire state building eller skyskraporna från tv-serien Dallas.

    Värdet av att locka miljoner turister och bli ett namn på världskartan kan nog inte underskattas och därför så är de lokala politikerna beredda att ta på sig tex. rivningsansvar även för riskade byggnader, vilka kanske inte genererar vinst i termer av betalda hyror.

    I övrigt så tycker jag att det låter som att skyskrapor borde byggas i Sverige och inte i jordbävningshotade områden. Trots allt försvinner bara Sverige under isen vart 300.000:e år....

    Vad gäller nationalekonomi så träter de som titulerar sig vise män inom statsekonomi alltid om orsak, kausalitet och effekt. Givetvis bör man läsa Machiavellis bok för en studie om män och titlar;
    "It is not titles that honor men, but men that honor titles.".

    Eller med andra ord, alla vise män är inte visa, men de försöker oftast leva upp till kraven på deras titel - en utsaga med dubbelbottnad betydelse.

    Ett annat intressant visdomordstäv är förstås;
    "Wars begin when you will, but they do not end when you please"

    SvaraRadera