Torso – upp, Ben – ned

.
Jag såg att någon debattör torgförde åsikten i media i veckan som gick, att den dödsskjutning polisen gjorde för två veckor sedan inte har haft någon betydelse för att utlösa de kravaller i form av stenkastning, bränder med mera som pågått senaste veckan.  Att de bara skulle vara frukten av ligisters verk.

Men riktigt så enkelt är det nog inte. Många kan nog motvilligt stå ut med diverse översitteri från polisen sida. Om inte annat så för att det är förenat med en hög mänsklig och ekonomisk prislapp för den enskilde som inser behovet av att lära en eller flera för ämbetet olämpliga poliser att veta hut på egen hand.

När polisarbetet spårar ur så till den milda grad att ett gym vid Stureplan endast med svårighet kan skiljas från ett kulfång på en skjutbana då är nog gränsen nådd för de flesta. Eller när ett enkelt gripande i ett villaområde urartar till en överlevnadsövning för kommandosoldater för att polisen kommer dit direkt från krogen – då går också proppen för många. Eller när nerverna klappar ihop för någon labil person som börjar vifta med kniv och får föräldrarna att ringa efter hjälp från polisen och hjälpen visar sig resultera i att sonen ligger skjuten till döds innanför grinden på hemmets gård – skjuten av poliser stående utanför grinden - då har det också spårat ur. Mycket av detta är naturligtvis följden av rädsla och stress som enskilda poliser inte klarat av att hantera.

Det verkar inte saknas svenska poliser, företrädesvis i grupp, vilka känner en missriktad beundran för de fascistmetoder som amerikansk och engelsk polis, och även vissa andra poliskårer ägnar sig åt. Användandet av sådana metoder må vara kortsiktigt tillfredsställande för utövaren, men det lämnar efter sig ett spår av kränkta och hämndlystna människor, vilka knappast kommer att känna någon gemenskap vare sig med polisen eller med det samhälle som funnit för gott att låta polisen ägna sig åt sådana metoder. Det är nog inget orimligt antagande att människor som annars aldrig skulle göra något sådant, efter att ha sett och blivit utsatt för sådana metoder från polisens sida mycket väl kan kasta en molotovcocktail mot en polisbil, givet att tid och plats är ”rätt” och risken för att åka fast känns hanterbar.

När polisarbetet har förfallit så långt, att en dålig dag på jobbet med åtföljande frispel, eller ett familjegräl eller liknande, slutar med att någon familjemedlem ligger på golvet, skjuten till döds av polisen, vars ”hjälp” man efterfrågade – då är både poliser och samhälle illa ute.

Att skjuta sig ur situationen är inte huvudmetoden vid ingripande i familje- och andra bråk. Men när man ska ingripa i situationer som kan leda till att vapen måste brukas är det en fördel om polisen KAN skjuta. Och om de inte kan – varför är de då beväpnade poliser?

Det är en fördel om polisen under utbildningen och återkommande repetitionsutbildningar uppmärksammas på skillnaden mellan torso – ganska högt upp – och ben – ganska lågt ned, samt på de förväntade konsekvenserna av beskjutning av de olika kroppsdelarna: skott i torson – hög dödlighet, skott mot benen – låg dödlighet.

Det må vara känd polisjargong, med glimten i ögat, att ”kungens pojkar gör som de vill”, men riktigt så enkelt är det inte. Frågan om att lära sig att skjuta och att inte göra det i onödan, kontra att bete sig som en skjutkåt och halvblind kråka med dåliga nerver, är en fråga som bara har ett rätt svar.

Det finns åtminstone två sätt att lära poliser och makthavare att maktapparatens företrädare måste bete sig som folk och vara kompetenta:

1.
Polisledningen ser till att poliserna lär sig detta.

2.
Allmänheten, genom ”förortsligisterna” om man så vill, lär poliser och makthavare att bete sig ordentligt, till stor stress och stort förfång för såväl allmänhet som poliser.

Med detta vill jag INTE ha sagt att förortsligister alltid har rätt i sin frustration och i sitt val av metoder eller ens oftast har rätt. De flesta är säkert busar som bara griper tillfället i flykten att ha roligt på andras bekostnad.

Vad jag VILL ha sagt är, att om polisen utför sitt arbete så illa, att man inte vågar ringa dem för att få hjälp, för att det kan förväntas resultera i att en nära anförvant ligger död, skjuten av polisen, då tillhandahåller polisen återkommande det argument som behövs för att annars fridsamma människor ska kliva över gränsen och bränna bilar och skolor samt kasta sten mot polisen.

Det är inte ok att polisen titt som tätt skjuter folk till döds som egentligen behöver hjälp. Om man vill fixa en träfrack åt någon ringer man väl till en begravningsentreprenör.

Förra valet gjorde Anders Mansten och jag i ordning en bil till en hybrid mellan likbil och ambulans, som kan ses här på bloggen, för att illustrera vad förfallet inom landstingen resulterar i. Efter viss komplettering skulle ”Luleå-Ambulansen" kunna ta på sig fler uppgifter för att rätt illustrera det pågående förfallet inom viktiga samhällsfunktioner. Det skulle kunna bli världens första allt-i-ett-utryckningsfordon:

Ambulansen som
rycker ut med blåljus och sirener,
skjuter de hjälpbehövande,
förvägrar dem adekvat vård samt,
kör dem till jordfästningen.

Genom att den uttryckande polisen i ett tidigt skede skjuter den hjälpbehövande, eller stökige, behövs inget häkte, varför dessa kan läggas ned. Efter en övergångstid om några år kan även fängelserna läggas ned. Endast ett fängelse skulle behövas långsiktigt - för intagna som före reformens genomförande begått brott som riktar sig mot politiska pampar, eller deras närstående. De kommer inte ut i första taget...

I enlighet med de idéer som ligger till grund för närsjukhusreformen bemyndigas föraren att utförda dödsattester. På detta sätt behöver inte ambulansen alls ta omvägen via sjukhuset utan kan åka direkt till jordfästningen.

-Vilken effektivitet, vilken besparing. En lösning i den svenska byråkratins anda.

Det går naturligtvis att raljera om detta trots den allvarliga bakgrunden. Men ingen rök utan eld skulle man kunna säga. Något liknande har redan förekommit i Polen. Och om svenska makthavare tar intryck från Polen i dessa policyfrågor vore det inte första gången som de vänder sig österut för ideologisk vägledning.

Övertorneå måndagen den 27 maj 2013
Mikael Styrman
.