Utanförskap åt alla

.

I media diskuteras utanförskapets betydelse som utlösande och underhållande faktor bakom bilbränderna och kravallerna som började runt Stockholm. En del debattörer tycks anse att det är den enda och helt avgörande faktorn. Om inte utanförskapet fanns skulle inga kravaller äga rum, tycks de anse. Andra tycks å sin sida anse, att det endast handlar om förortsligister som bara griper tillfället i flykten att roa sig på andras bekostnad.

Säkert har båda sidor både rätt och fel, men det var inte det jag tänkte uppehålla mig vid, utan den svårighet som man tycks ha inom väletablerade stadsdelar, att förstå hur man i mindre lyckligt lottade stadsdelar upplever situationen.

Antag att man kunde ge alla sin beskärda del av utanförskap. Om invånarna på Östermalm, i Djursholm, på Lidingö med flera stadsdelar när som helst fick räkna med att bli stoppade och visiterade på gatan, i tunnelbanan osv, av mörka och tuffa poliser som sökte kokain mm, av främst de skälen att invånarna var ljushyade, stiligt klädda, luktade svarta pengar, inside-affärer och mutor o mygel lång väg samt visade tydliga tecken på sysslolöshet - misstänkta lösdrivare med andra ord.

Hur mycket visitationer skulle krävas, för att samhörigheten mellan befolkningen i finare stadsdelar och polisen skulle börja avta? Innan man började, man och man emellan, att tala illa om polisen, ge dem öknamn och så småningom låta varje möte, varje social sammankomst, innehålla en stunds diskussion om det senaste föraktfulla som polisen hittat på?

Hur länge skulle det ta, innan man slutade att säga att polisen kommer, för att istället övergå till att säga att svartskallarna är på väg, eller fascisterna eller något annat?

När skulle ungdomarna i finare stadsdelar finna att det var en bra idé att ta upp den första gatstenen för att värja sig själv, sina kompisar, familj och grannar mot en polis som man upplevde som orättvis och rasistisk, som ett potentiellt hot?

Övertorneå måndagen den 27 maj 2013

Mikael Styrman

.