Döden i Haparanda

.

På fredag morgon lämnade jag det döende Övertorneå för att tillfälligt besöka ett nästan lika döende Haparanda. Det var ett tag sedan sist. Jag har visserligen varit dit för att delta i någon mindre rättegång gällande apspelet kring Ekfors Kraft AB, men då inte tagit mig tid att se vad som har hänt med staden. Men nu är det sommar och staden borde blomstra – och det gör den inte.  Och jag blir ledsen, men är inte förvånad. Precis det här är det förväntade utfallet av Sven-Erik Buchts och Kristina Lugnets eskapader.

Jag såg i någon tidning, för några dagar sedan, att någon av maffians hejdukar klagade på Haparandas kommunledning, att man inte lyckats förvalta arvet efter Bucht. Men det här har inget med den nya kommunledningen att göra. Det vi nu kan se i Haparanda är en logisk följd av att man bjöd in de rikstäckande och ofta utlandsägda kedjorna och konkurrerade ut den lokala, och lokalt ägda, handeln. Det är också en följd av att man med hela propagandapparaten i ryggen lurade i människor falska och helt grundlösa och verklighetsfrämmande förhoppningar. Och det lyckades. Man lurade framför allt lokala företagare med på båten för att genomföra, för en nykter betraktare, uppenbart dödfödda investeringar.

Idag kan vi se följden. Haparanda har förvandlats till en spökstad. Till ett Klondike efter guldruschen. Fast det blev aldrig någon guldrusch. Några åkare fick bränna lite diesel och i huvudsak inpendlade byggjobbare hade att göra ett tag. Några Haparandabor gick från bättre avlönade heltidsjobb i industrin till sämre avlönade deltidsjobb i handeln. Men var det egentligen någon fördel för bygden?

Sven-Erik Bucht har blivit välgödd riksdagsman på att lura människor. Och Kristina Lugnet blev vinprovarnas vinprovare med sitt Bullshitverk – Tillväxtverket – som drog från hotell till hotell på skattebetalarnas bekostnad för angelägna äventyr, konferenser och fester. Idag är hon arbetsbefriad, knuten till regeringskansliet och försörjd med lyxlön till döddagar.

All kapitalbildning, i den mån det över huvud taget sker någon i Haparanda, sker numera i södra Sverige, eller utomlands. Inte ens det enklaste investeringsbeslut kan längre fattas av lokala företag eller företagare. Bucht och Lugnet har förvandlat Haparanda till handelskedjornas galärslav. Inte ens den gamla naturliga samlingsplatsen, korvkiosken på torget, har klarat sig. Den gapar ensam och öde på torget. Och intrycket av alla tomma lokaler i centrum är massivt. En spökstad – ett blivande ghetto.

Och ute i Ikea-land, utanför staden, jobbar man mer eller mindre gratis för att orka skicka hyrespengarna till IKEA i Holland, Schweiz eller Lichtenstein eller vad det nu kan vara, i det land där nästan alla företag utom IKEA plundras av skatteverket, för att tillräckligt med skattemedel ska kunna slösas bort av ansvarslösa och inkompetenta puckon.

I näringsfastigheterna i Haparanda gapar lokalerna tomma, liksom snart fastighetsägarnas balansräkning. Men IKEA fick tomten gratis av Sven-Erik Bucht. Tomten som en gång stals av stadens styrande med den falska förevändningen att man skulle göra fågelskyddsområde av den. Men det blev inget fågelskyddsområde. Det blev ett utfyllt och asfalterat industriområde med två plåtlador på. Och det blev några av Sven-Eriks underhuggare genom fönstret inkastade flaskor. För att skrämma lokala ordföranden i naturskyddsföreningen. Men ingen annan Haparanda-företagare skulle nog ha fått tomten gratis, fågelskyddsområde eller ej. Men den som dränerar bygden på allt kapital gynnas av kommunen(!). Förr hade nog en politiker som Sven-Erik Bucht inte blivit invald i riksdagen. Han skulle ha blivit rullad i tjära och fjäder och blivit utjagad ur staden, för att aldrig komma tillbaka.

Jag skrev då, när det begav sig, i Greger Toolanens tidning, om masshysterin som man piskade upp. Men jag talade av allt att döma för döva öron.

Tydligaste exemplen är väl livsmedelshandeln som förr blomstrade inne i staden, men nu kämpar utanför en stad som snart bebos av enbart pensionärer. Med vilken kroppsdel har man tänkt när man har räknat ut att pensionärerna ska släpa sig ut utanför staden för att göra sina inköp. Visst, några gånger är det roligt. Men när det sedan måste upprepas i på daglig basis att man med kanske värkande leder och begynnande hjärtsvikt ska släpa sig runt i en jätteaffär för att få hem lite mjölk, ägg och bröd…

Det andra tydliga exemplet är missfostret som man använde för att förstöra Sundholmens Camping. Jag har tidigare liknat den med en militärförläggning i det postsovjetiska Murmansk. Och det finns väl ingen anledning till någon annan bedömning idag. Det är ganska fascinerande att så annars dugande personer kan drabbas av en sådan kollektiv hjärnblödning. Och vilken idiot kom på att göra en jättestor OCH HÖG bastu? Knappast någon bastubadare i alla fall. Alla som vet något om bastu vet att de flesta människor har ett visst mått av personlig integritet som gör att man inte gärna vill bada kollektivt i stora samlingar obekanta människor. Ja, med undantag för dyngfulla tornedalingar då och ryggborstarföreningen med allt äldre och allt mer motbjudande bastubadande gubbar i Kukkolaforsen som ska vikas ut i läns- och lokalpressen varje sommar. Men det är väl knappast för deras badande och boende som anläggningen byggdes? Och alla bastubadare vet vad höjdskillnaden innebär för temperaturen i bastun. En bastu ska därför inte byggas på höjden.  Hur kan människor gripas av en sådan ja-sägarmentalitet att inte någon enda kan förmå sig att slänga ett sådant urbota dumt förslag i papperskorgen? Och hur kan man över huvud taget komma på den enfaldiga idén att det skulle behövas hotellkapacitet för att människor ska komma långväga ifrån för att handla i kedjor som ser likadana ut utanför varje befolkningscentra av betydelse? Hela anläggningen ser ut som om den är till för att inkvartera politiska fångar. Nästan det enda som den här nationen är bra på numera….

För att fullfölja Sven-Erik Buchts visioner återstår nu bara att muddra älvfåran så att stränderna börjar lukta skit. Men det hörs ju vara på gång.

Som sagt, tjära och fjäder – det var tider det.

Stockholm lördagen den 8 juni 2013

Mikael Styrman

.