fredag 9 augusti 2013

Yrkesrasistparasiterna

.
Två rasister ?

I veckan som gått har då i alla fall jag varit nära att få dåndimpen. Nu har stollarna, med sin rasistskräck, kommit fram till att det är rasism att i en parad eller teaterpjäs låta en vit person vara målad till neger. En symbolisk neger. Sådana har alltid funnits i konsten. Även när det finns vanliga negrer att tillgå. Men numera rasar indignationskörerna när så sker. Och den ansvarige för ”övergreppet” krälar i stoftet i media och ber om ursäkt stående, gående, sittande, liggande och stående på händer.

Rasa månde kattvännerna över denna kränkning
 Ängsliga och ”rättrådiga” människor har, i skräcken för att - hemska tanke - utpekas som rasister, skapat utrymme för en sorts yrkesrasistparasiter som har indignationsprivilegiet - rätten att följa dagens händelser med förstoringsglas och stämma upp i högljudd kränkt och indignerad klagan om de retar sig på det minsta lilla, för att sedan vika ut sig i pressen och få sitt skadade ego vårdat. Allt medan juristerna funderar på om det går att stämma den ”buse”  som gjorde det mest förbjudna.

Och pressen, van att parasitera på sina läsare genom att överdriva och hänga ut människor i vinklade och tendentiösa artiklar, kommer ridande i sporrstreck, som det lätta kavalleriets tappra 600 mot de turkiska kanonerna, för att mest högljutt och mest fördömande chikanera den som har gjort det mest förbjudna: målat en vit person svart, eller en gul person röd, eller en svart person gul.

Dessa rasistiska kränkningar mot vita måste få ett slut
 Men rasism är inte att måla en person i en färg i en parad eller en pjäs. Rasism är inte heller att vägra anställa en expedit till charken, iklädd ett svart lakan från topp till tå, med svarta vantar och med två hål för ögonen som enda tecken på att det finns en människa under. Att följa efter och bevaka misstänkta snattare, för att vid behov gripa eller anmäla en snattare, när flera billaster zigenare slår till mot en butik eller bensinstation under klassiskt tumultartade former är inte heller rasism. Alla vet att det förekommer att vissa grupper av zigenare drar nytta av svenskarnas rasistskräck, men ingen vågar tala om det. Och vår parodi på rättsväsende dömer gärna den butiksanställde som gör sitt jobb, är lojal med sin arbetsgivare och med de kunder som betalar. De döms för diskriminering trots att det är de som gör att samhället fungerar, att inte alla gör som dessa hyenor. De döms för att även domare är människor som är rädda för att bli skandaliserade och utpekade som rasister av avskrapet som lever på att göra tidningar och andra nyheter på sina medmänniskors bekostnad.

Rasism och diskriminering är istället att utnyttja andras fattigdom, utsatthet eller beroendeställning. Det är när en arabisk husfar, vars hustru torteras eller dödas om hon vänstrar, tar sig till att utnyttja den filippinska hemhjälpen och när han ledsnar på henne eller hon blir gravid får henne utvisad eller satt i fängelse. Men det är också när alla de rättrådiga går till affären och köper en mango för, säg 17:40 inkl moms. Då roffar alla de rättrådiga åt sig värdet av den fattiga afrikanske odlarens arbete. Den Kenyanske odlaren får ett(!) öre för den skördade mangon som han drivit upp, ute vid trädet. Om han istället hade tagit sig till marknaden i Mombasa och sålt den där, hade han fått två(!) öre. Sedan tar de västerländska intressena vid och tar 13:89 för att under någon veckas tid transportera mangon med båt och bil till butiken och under någon dag exponera den där. De statliga brottslingarna, som inte har lyft ett finger för mangons odlande, transporterande eller försäljande är de fräckaste rasisterna. De tar nämligen 3:48 bara i moms, eller trehundrafyrtiosju gånger mer än odlaren i Kenya får för hela årets arbete. Men då åtar sig å andra sidan de statliga brottslingarna att åtala och döma den som gör det mest förbjudna: målar en vit person svart. Och översittarna i media, som lever på trakasserandet av sina medmänniskor, tvingas nöja sig med presstödet och stödannonsering för sitt samhällsviktiga arbete, att hänga ut den som gör det minsta fel på detta försåtsminerade fält av potentiella rasistanklagelser, som samhället har förvandlats till.

Och den riktiga rasisten sitter hemma och läser tidningen, mumsar på sin ”stulna” mango, och kan inte hålla inne med sitt indignerade förakt för dem som hängs ut för sin rasism i tidningen:

- Tänk, att de inte kan bete sig som folk mot de där människorna!

Yrkesrasistiskt renomméparasiterande

Övertorneå fredagen den 9 augusti 2013
Mikael Styrman
.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar