.
Så kom den då, haverikommissionens rapport, som ingen, eller åtminstone få, trodde att skulle lysa upp de dunkla omständigheterna kring det norska Herculesplanets haveri på Kebnekaise, under en pågående Natoövning(!) i svenska fjällen. Och mycket riktigt så fullföljs den svenska ämbetsmannatraditionen, tidigare demonstrerad i fallen med Catalinan och DC3:an som ryssarna sköt ned när de var på amerikanskt spioneriuppdrag, vilket i många decennier förnekades. Samma sak demonstrerades i fallet Estonia vilket enligt många uppgifter sjönk under pågående vapensmuggling från det sönderfallande fd Sovjetunionen. Estonia blev ett skolexempel i intensiv mörkläggning och sabotage mot utredningsansträngningarna. Fullt i klass med med Palmeutredningen. Kanske är det inte en slump att båda dessa dirigerades av Ingvar ”Brutus-foten” Carlsson.
Till de nyss nämnda fallen kunde läggas mordet på och plundringen av Ivar Kreuger, övergivandet av Raoul Wallenberg, fastighetsbubblan, kronförsvaret, skyddandet av mördarna i Quickfallen, mordet på krigsmaterialinspektören Carl Fredrik Algernon, journalisten Cattis Falck och väninnan Lena Gräns, plundringen av Vattenfall och Telia, stölden av Ekfors Kraft och förstås många fler fall av helt eller delvis offentlig brottslighet. Säkert kunde listan göras mycket längre.
Som väntat kom utredningen ängsligt fram till att ingen hade gjort något fel men systemet hade brustit med katastrof som följd. Det är ju också en märklig kombination. Ingen har gjort fel - ändå är katastrofen ett faktum. Och som vanligt är ansvaret för systemets utformning så diffust att inget ansvar kan utkrävas. Det brukar också vara en garanti för att vi tuffar på mot nästa katastrof.
Det går ju att ana att haverikommissionen tyckt att det varit onödigt att strö salt i såren genom att peka ut någon som har felat. Men det går inte att frigöra sig från misstanken att det inte handlar om hänsyn till exempelvis avlidna i flygbesättningen utan istället om att inte uppröra känslorna hos människor som är tillräckligt initierade för att kunna gå ut offentligt och tala om vad som egentligen hände. När haverikommissioners rapporter börjar ta otillbörliga hänsyn upphör de att vara sanningssökande haverikommissionsrapporter för att istället sorteras in i facket ”maktens berättelser”.
Av rapporteringen i media att döma kom kommissionen också fram till att norska militära flygare saknar kompetens för att flyga i bergsområden. För den som har varit till Norge, eller besitter åtminstone de mest grundläggande kunskaper i geografi, är detta naturligtvis en ganska humoristisk anmärkning. Stämmer uppgiften är det visst inte bara i Sverige som den ofantliga sektorn har svårt att veta hur man ska slösa bort skattebetalarnas pengar utan att råka göra särskilt mycket nytta. Eller åtminstone utan att göra den nytta som man är satt att göra och som motiverar ens existens.
Inte helt förvånande tycks haverikommissionens främsta uppgift, precis som utredningarna i fallen Palme, Estonia och Quick ha varit att förhindra att sanningen kommer fram.
Vi svenska skattebetalare får trösta oss med att tack vare att ”Brutus-foten” numera är pensionerad blir det inte aktuellt att vräka skattemiljarder över byggmaffian för att de ska kajka iväg med sand till Kebnekajse och gjuta in hela berget i betong för att förhindra att sanningen kommer fram. Som kronan på verket skulle man annars ha utlyst gravfrid över Kebnekajse som den svenska organiserade brottslighetens senaste gravplats och förbjudit allmänheten från att någonsin beträda berget.
Stockholm måndagen den 28 oktober 2013
Mikael Styrman
.
måndag 28 oktober 2013
Många äro kallade...
.
...men få äro utvalda.
(Svar till anonym kommentar till inlägget ”Jag ska skriva mer”.)
Så skulle man kunna säga om skogsägarföreningarna, men också om andra skogsbolag. Det har nämligen mycket stor betydelse om de lokala representanterna är dugande, ambitiösa och hederliga. Det går an att utmåla sig som proffs - även när medarbetarna är nyutbildade amatörer som inte ens kan sköta ett järnspett - för att det är för många rörliga delar på det. Men få klarar att leva upp till reklambyråernas klatschiga löften. Det är med skogsbolagen som med politiken. Lovar runt och håller tunt.
Själv har jag erfarenheten att när man hittar en aktör med en bra kontaktperson kan relationen bli långvarig. Största hotet är den långa relationen i sig. Den skapar en viss trygghet som kan slå över i nonchalans som skadar relationen.
Trottoarbönder tenderar att bli lurade. De är åtminstone mer exponerade för risken än andra skogsägare. Detsamma gäller risken för stöld av virke och även risken för ”oavsiktlig” avverkning över gränsen.
De stora statliga skogsbolagen fungerar som de flesta statliga verksamheter. Centralstyrda, med ett fåtal tänkande i toppen. Eget tänkande och överdrivna mängder av sunt förnuft undanbedes längre ned i organisationen medan absolut orderlydnad prioriteras högt. De stora privata skiljer sig nog inte i någon avgörande aspekt från de statliga. Storleken har nog större betydelse än ägandeformen.
Funktionen kan beskrivas som "On-Off". När något prioriteras, då prioriteras det fullt ut. Sedan slår man om strömbrytaren och vips så är det som var sant igår lögn och förbannad dikt idag. Det ger ett slags vindrutetorkareffekt som innebär att man kastar sig mellan ytterligheter.
Den ena veckan hyggesplöjer man sumpskog, öppna myrar, torra tallhedar och ända upp på hälleberget och kalavverkar backe upp och backe ned - så stora hyggen att det lokala klimatet påverkas. För att marken verkligen ska bli svårföryngrad hyggesrensar man helt i onödan hyggena så att klimatet kyls ned ytterligare och viltet inte har annat än plantor att äta. Nästa vecka är man ”certifierade” skalbaggskramare som godtyckligt sågar av rotstockar på prima träd för små skogsägare i syfte att skapa skalbaggsodlingar, och lämnar dem stående i skogen, allt medan man bannar småskogsbruket för bristande miljöhänsyn. De stora skogsbolagen - garanten för ett miljövänligt skogsbruk :-)
Visst är miljövänlighet på tapeten idag. Men många av åtgärderna är obehövliga. Andra är rent svammel. Det är helt enkelt fel åtgärder som vidtas. Allt är att karaktärisera som glasyr på tårtan - windowdressing! Ofta handlar det nämligen om att dölja vad man egentligen håller på med. Men om metoderna som används hade varit miljövänliga hade inte hyggena behövt döljas med de vilseledande potemkinkulisser som kantzonerna egentligen är.
Kantzoner är ändå trevliga. Särskilt om det bakom kantzonen döljer sig ett illa dolt sterilt månlandskap efter att Stalinskogsbrukets städmani dragit fram över hyggena. Ofta motiveras de av kväveläckage från hyggena till vattendragen. Östersjön håller på att dö. Lämna kantzoner bör väl göras, men jag tror att det är att sila mygg och svälja kameler om man inte hanterar läckaget från andra och betydligt större utsläppskällor.
En skogsindustri med kroniskt dåligt samvete efter att ha farit fram som vandaler i skogen är inte i position att försvara förnuftiga skogsbruksmetoder eller motsätta sig flum. I hög grad saknas det även tillräckligt kunnande på hög nivå om vilka de förnuftiga metoderna är. Som i många andra branscher handlar det i skogen mycket om att underkasta sig den rådande dogmen - hur svamlig den än skulle råka vara.
Vanligtvis är det som Du säger. Att miljö kostar pengar. I skogen är det dock tvärtom. Det här onaturliga svamlet som Stalinskogsbruket ägnar sig åt kostar mer än det skogsbruk som i varierande grad hela tiden funnits i bondeskogen.
Läs gärna kommande inlägg på bloggen i ämnet.
Stockholm måndagen den 28 oktober 2013
Mikael Styrman
.
...men få äro utvalda.
(Svar till anonym kommentar till inlägget ”Jag ska skriva mer”.)
Så skulle man kunna säga om skogsägarföreningarna, men också om andra skogsbolag. Det har nämligen mycket stor betydelse om de lokala representanterna är dugande, ambitiösa och hederliga. Det går an att utmåla sig som proffs - även när medarbetarna är nyutbildade amatörer som inte ens kan sköta ett järnspett - för att det är för många rörliga delar på det. Men få klarar att leva upp till reklambyråernas klatschiga löften. Det är med skogsbolagen som med politiken. Lovar runt och håller tunt.
Själv har jag erfarenheten att när man hittar en aktör med en bra kontaktperson kan relationen bli långvarig. Största hotet är den långa relationen i sig. Den skapar en viss trygghet som kan slå över i nonchalans som skadar relationen.
Trottoarbönder tenderar att bli lurade. De är åtminstone mer exponerade för risken än andra skogsägare. Detsamma gäller risken för stöld av virke och även risken för ”oavsiktlig” avverkning över gränsen.
De stora statliga skogsbolagen fungerar som de flesta statliga verksamheter. Centralstyrda, med ett fåtal tänkande i toppen. Eget tänkande och överdrivna mängder av sunt förnuft undanbedes längre ned i organisationen medan absolut orderlydnad prioriteras högt. De stora privata skiljer sig nog inte i någon avgörande aspekt från de statliga. Storleken har nog större betydelse än ägandeformen.
Funktionen kan beskrivas som "On-Off". När något prioriteras, då prioriteras det fullt ut. Sedan slår man om strömbrytaren och vips så är det som var sant igår lögn och förbannad dikt idag. Det ger ett slags vindrutetorkareffekt som innebär att man kastar sig mellan ytterligheter.
Den ena veckan hyggesplöjer man sumpskog, öppna myrar, torra tallhedar och ända upp på hälleberget och kalavverkar backe upp och backe ned - så stora hyggen att det lokala klimatet påverkas. För att marken verkligen ska bli svårföryngrad hyggesrensar man helt i onödan hyggena så att klimatet kyls ned ytterligare och viltet inte har annat än plantor att äta. Nästa vecka är man ”certifierade” skalbaggskramare som godtyckligt sågar av rotstockar på prima träd för små skogsägare i syfte att skapa skalbaggsodlingar, och lämnar dem stående i skogen, allt medan man bannar småskogsbruket för bristande miljöhänsyn. De stora skogsbolagen - garanten för ett miljövänligt skogsbruk :-)
Visst är miljövänlighet på tapeten idag. Men många av åtgärderna är obehövliga. Andra är rent svammel. Det är helt enkelt fel åtgärder som vidtas. Allt är att karaktärisera som glasyr på tårtan - windowdressing! Ofta handlar det nämligen om att dölja vad man egentligen håller på med. Men om metoderna som används hade varit miljövänliga hade inte hyggena behövt döljas med de vilseledande potemkinkulisser som kantzonerna egentligen är.
Kantzoner är ändå trevliga. Särskilt om det bakom kantzonen döljer sig ett illa dolt sterilt månlandskap efter att Stalinskogsbrukets städmani dragit fram över hyggena. Ofta motiveras de av kväveläckage från hyggena till vattendragen. Östersjön håller på att dö. Lämna kantzoner bör väl göras, men jag tror att det är att sila mygg och svälja kameler om man inte hanterar läckaget från andra och betydligt större utsläppskällor.
En skogsindustri med kroniskt dåligt samvete efter att ha farit fram som vandaler i skogen är inte i position att försvara förnuftiga skogsbruksmetoder eller motsätta sig flum. I hög grad saknas det även tillräckligt kunnande på hög nivå om vilka de förnuftiga metoderna är. Som i många andra branscher handlar det i skogen mycket om att underkasta sig den rådande dogmen - hur svamlig den än skulle råka vara.
Vanligtvis är det som Du säger. Att miljö kostar pengar. I skogen är det dock tvärtom. Det här onaturliga svamlet som Stalinskogsbruket ägnar sig åt kostar mer än det skogsbruk som i varierande grad hela tiden funnits i bondeskogen.
Läs gärna kommande inlägg på bloggen i ämnet.
Stockholm måndagen den 28 oktober 2013
Mikael Styrman
.
söndag 27 oktober 2013
Jag ska skriva mer
.
(Svar till anonym kommentar till inlägget ”Rapport från en steril betongskog”.)
Ja, det är faktiskt så här det fungerar. Det kanske inte bara är i norra Sverige som detta pågår? Alla jaktlag beter sig inte som busar. Men de som beter sig som sådana får hållas. Åtminstone en del av dem består av Sveaskogsanställda. Det är förmodligen därför de får hålla på.
Jag är inte motståndare mot modernt skogsbruk. Men jag är motståndare mot omodernt storskaligt betongsocialistiskt skogsbruk som dels är oekonomiskt och dels vilar på skogsteknisk inkompetens.
Att de flesta gör en sak på ett visst sätt är ju inte alltid en garanti för att det är ett bra sätt. Överraskande ofta är det tvärt om. Som att köpa Ericson-, Telia- eller Fermentaaktier för att alla andra köper dem...
Orsakerna till att de flesta använder dagens metoder är flera. Bland annat har politiska önskemål ersatt känd kunskap och beprövad erfarenhet och tvång har spelat stor roll, liksom inkompetent ekonomisk analys.
Det finns reservat, men knappast några urskogar.
Jag är ingen reservatskramare. De flesta reservat är tillkomna på felaktig grund och sköts av ideologiskt förblindade stollar som förmodligen ofta ändå tror sig göra rätt. I fråga om många reservat har en felaktig skogsskötsel ersatts av en annan felaktig skogsskötsel. Väldigt många reservat är tillkomna på grund av missunnsamhet gentemot skogsägaren mer än omsorg om naturvärden.
Ofta handlar det om att människor i den offentliga sektorn, som inte har några riktiga arbetsuppgifter, rutar in ett eget revir, ett eget litet furstendöme, genom vilket de får trakassera sina skogsägande medmänniskor.
En byggmästare jag känner sa en gång att ett hus består av tusen misstag.
Om man räknar felen i skogsbruket på samma sätt som polis och åklagare räknar uppklarade brott består vår svenska skog av hundratals miljarder misstag. Till oerhört stora förluster för såväl enskilda skogsägare som nationalhushållet. Och de ansvariga slår sig för bröstet och delar ut papegojmärken till varandra för att dölja skurkstreck och tillkortakommanden.
Mer välförtjänt vore att hänga dem för sina brott, i närmaste exemplar av de många felskötta tallar med grova grenar, som kommer att bli torrkvist, vilket kommer att göra att det som borde ha blivit värdefullt kvalitetsvirke istället bara kommer att duga till massaved.
Jag ska skriva mer om detta snart.
Övertorneå söndagen den 27 oktober 2013
Mikael Styrman
.
(Svar till anonym kommentar till inlägget ”Rapport från en steril betongskog”.)
Ja, det är faktiskt så här det fungerar. Det kanske inte bara är i norra Sverige som detta pågår? Alla jaktlag beter sig inte som busar. Men de som beter sig som sådana får hållas. Åtminstone en del av dem består av Sveaskogsanställda. Det är förmodligen därför de får hålla på.
Jag är inte motståndare mot modernt skogsbruk. Men jag är motståndare mot omodernt storskaligt betongsocialistiskt skogsbruk som dels är oekonomiskt och dels vilar på skogsteknisk inkompetens.
Att de flesta gör en sak på ett visst sätt är ju inte alltid en garanti för att det är ett bra sätt. Överraskande ofta är det tvärt om. Som att köpa Ericson-, Telia- eller Fermentaaktier för att alla andra köper dem...
Orsakerna till att de flesta använder dagens metoder är flera. Bland annat har politiska önskemål ersatt känd kunskap och beprövad erfarenhet och tvång har spelat stor roll, liksom inkompetent ekonomisk analys.
Det finns reservat, men knappast några urskogar.
Jag är ingen reservatskramare. De flesta reservat är tillkomna på felaktig grund och sköts av ideologiskt förblindade stollar som förmodligen ofta ändå tror sig göra rätt. I fråga om många reservat har en felaktig skogsskötsel ersatts av en annan felaktig skogsskötsel. Väldigt många reservat är tillkomna på grund av missunnsamhet gentemot skogsägaren mer än omsorg om naturvärden.
Ofta handlar det om att människor i den offentliga sektorn, som inte har några riktiga arbetsuppgifter, rutar in ett eget revir, ett eget litet furstendöme, genom vilket de får trakassera sina skogsägande medmänniskor.
En byggmästare jag känner sa en gång att ett hus består av tusen misstag.
Om man räknar felen i skogsbruket på samma sätt som polis och åklagare räknar uppklarade brott består vår svenska skog av hundratals miljarder misstag. Till oerhört stora förluster för såväl enskilda skogsägare som nationalhushållet. Och de ansvariga slår sig för bröstet och delar ut papegojmärken till varandra för att dölja skurkstreck och tillkortakommanden.
Mer välförtjänt vore att hänga dem för sina brott, i närmaste exemplar av de många felskötta tallar med grova grenar, som kommer att bli torrkvist, vilket kommer att göra att det som borde ha blivit värdefullt kvalitetsvirke istället bara kommer att duga till massaved.
Jag ska skriva mer om detta snart.
Övertorneå söndagen den 27 oktober 2013
Mikael Styrman
.
Drönarna och ansvaret
.
Svenskarna, folket, företagen, myndigheter och olika offentliga institutioner spenderar miljarder för att kunna vara effektiva och internationellt konkurrenskraftiga. Ett viktigt inslag är att med bevarad personlig integritet, trygga företagshemligheter och säkerställd sekretess kunna använda sig av moderna kommunikationer såsom telefon, mobiltelefon, sms, telefax och e-post. Att det lyckas är helt nödvändigt för att vi inte åter ska hamna i Fattig-Sverige.
För att bland annat kunna kommunicera utan risk för allvarlig ekonomisk eller personlig skada betalar vi världens högsta skatter. I utbyte mot världens högsta skatter ska vi få fungerande polis, åklagarmyndighet, rättsväsende och en riksdag och regering som försvarar folkets och nationens intressen. En sak som de förväntas leverera i utbyte mot dessa skatter är att gripa, fängsla och/eller kasta ut utländska brottslingar som förgriper sig mot det svenska folkets rätt att kommunicera tryggt.
Istället har vi fått en polis som kuskar och gömmer lik åt maffian, en åklagarmyndighet som hjälper högt uppsatta brottslingar att komma undan mord och andra grova brott, ett rättsväsende som är den organiserade offentliga brottslighetens hantlangare när privata företag ska stjälas - som Ekfors-bolagen exempelvis - samt en riksdag och regering som istället för att sköta sina uppdrag bara ser till personliga fördelar och sticker svansen mellan benen när ansvar ska tas. Istället för att förhindra integritetsbrott hjälper de utländska brottslingar att plundra svenska intressen.
Konfronterad med sin egen undfallenhet visavi United Stasi of Americas grova kränkningar av snart sagt alla rättigheter man kan tänka sig, sin egen medverkan genom fastställande av kriminell och integritetskränkande lagstiftning, glider våra riksdagsmän och regeringsledamöter överlägset och maktfullkomligt undan. Som vår utrikesminister exempelvis som blåljugande i TV vill få oss vanliga dödliga att tro att det är problemfritt att de inte sköter sina jobb, utan istället bara tillfredsställer egna exhibitionistiska drifter. Som om det inte gör något att vi svenskar snart inte kan kommunicera på något sätt utan att brottslingar tappar av all känslig information.
Jag har svårt att finna ord för dessa drönare och deras närmast totala egennyttighet och ryggradslöshet, men epitetet ”sluskar” känns möjligen inte helt fel.
Övertorneå söndagen den 27 oktober 2013
Mikael Styrman
.
Svenskarna, folket, företagen, myndigheter och olika offentliga institutioner spenderar miljarder för att kunna vara effektiva och internationellt konkurrenskraftiga. Ett viktigt inslag är att med bevarad personlig integritet, trygga företagshemligheter och säkerställd sekretess kunna använda sig av moderna kommunikationer såsom telefon, mobiltelefon, sms, telefax och e-post. Att det lyckas är helt nödvändigt för att vi inte åter ska hamna i Fattig-Sverige.
För att bland annat kunna kommunicera utan risk för allvarlig ekonomisk eller personlig skada betalar vi världens högsta skatter. I utbyte mot världens högsta skatter ska vi få fungerande polis, åklagarmyndighet, rättsväsende och en riksdag och regering som försvarar folkets och nationens intressen. En sak som de förväntas leverera i utbyte mot dessa skatter är att gripa, fängsla och/eller kasta ut utländska brottslingar som förgriper sig mot det svenska folkets rätt att kommunicera tryggt.
Istället har vi fått en polis som kuskar och gömmer lik åt maffian, en åklagarmyndighet som hjälper högt uppsatta brottslingar att komma undan mord och andra grova brott, ett rättsväsende som är den organiserade offentliga brottslighetens hantlangare när privata företag ska stjälas - som Ekfors-bolagen exempelvis - samt en riksdag och regering som istället för att sköta sina uppdrag bara ser till personliga fördelar och sticker svansen mellan benen när ansvar ska tas. Istället för att förhindra integritetsbrott hjälper de utländska brottslingar att plundra svenska intressen.
Konfronterad med sin egen undfallenhet visavi United Stasi of Americas grova kränkningar av snart sagt alla rättigheter man kan tänka sig, sin egen medverkan genom fastställande av kriminell och integritetskränkande lagstiftning, glider våra riksdagsmän och regeringsledamöter överlägset och maktfullkomligt undan. Som vår utrikesminister exempelvis som blåljugande i TV vill få oss vanliga dödliga att tro att det är problemfritt att de inte sköter sina jobb, utan istället bara tillfredsställer egna exhibitionistiska drifter. Som om det inte gör något att vi svenskar snart inte kan kommunicera på något sätt utan att brottslingar tappar av all känslig information.
Jag har svårt att finna ord för dessa drönare och deras närmast totala egennyttighet och ryggradslöshet, men epitetet ”sluskar” känns möjligen inte helt fel.
Övertorneå söndagen den 27 oktober 2013
Mikael Styrman
.
lördag 26 oktober 2013
Om att hoppa på ett ben
.
Ikväll intervjuades Carl Bildt i TV:s nyheter. Som man kunde förvänta sig hade han inget ont att säga om United Stasi of Americas nu senast avslöjade avlyssningar av ledande europeiska politiker. Själv förklarade han käckt att han i nådens år 2013, med telefoner, mobiltelefoner och epost, avstod från att använda allt detta för att istället använda 1700-tals metoder i sitt arbete för skattebetalarnas räkning. Allt för att inte bli avlyssnad och för att inte behöva kritisera USA. Han har alla dessa moderna hjälpmedel, måste avstå från att använda dem och finner inget fel i det.
Det visar återigen att Carl Bildts lojalitet inte ligger hos de svenska skattebetalarna som betalar hans lön utan i stället hos främmande makt. Hos brottslingar i främmande makt!
Det kan jämföras med, att om man förlorar ena benet kan man fortsätta att förflytta sig på det kvarvarande benet, därtill nödd och tvungen. Det Carl Bildt säger är, att det är en bra idé att miljarder människor som har båda benen kvar och kan gå, men får ena skon skadad, resten av livet bör förflytta sig framåt hoppande på ena benet, istället för att se till att laga skon.
Övertorneå fredagen den 25 oktober 2013
Mikael Styrman
.
Ikväll intervjuades Carl Bildt i TV:s nyheter. Som man kunde förvänta sig hade han inget ont att säga om United Stasi of Americas nu senast avslöjade avlyssningar av ledande europeiska politiker. Själv förklarade han käckt att han i nådens år 2013, med telefoner, mobiltelefoner och epost, avstod från att använda allt detta för att istället använda 1700-tals metoder i sitt arbete för skattebetalarnas räkning. Allt för att inte bli avlyssnad och för att inte behöva kritisera USA. Han har alla dessa moderna hjälpmedel, måste avstå från att använda dem och finner inget fel i det.
Det visar återigen att Carl Bildts lojalitet inte ligger hos de svenska skattebetalarna som betalar hans lön utan i stället hos främmande makt. Hos brottslingar i främmande makt!
Det kan jämföras med, att om man förlorar ena benet kan man fortsätta att förflytta sig på det kvarvarande benet, därtill nödd och tvungen. Det Carl Bildt säger är, att det är en bra idé att miljarder människor som har båda benen kvar och kan gå, men får ena skon skadad, resten av livet bör förflytta sig framåt hoppande på ena benet, istället för att se till att laga skon.
Övertorneå fredagen den 25 oktober 2013
Mikael Styrman
.
Om vådan av att röra om i komockor
.
Europas ledare är förbannade. Den vildvuxna och oregerliga amerikanska säkerhetstjänsten NSA har avlyssnat dem och nu har det offentliggjorts att så har skett.
Att de har blivit avlyssnade är inget konstigt. Om man anställer brottslingar och ger dem i uppdrag att begå brott, så kommer de att begå brott. Det som istället upprör EU-ledarna är att det råder ett sådant amatörmässigt kindergarten i den amerikanska underrättelsetjänsten att vem som helst kan samla in och offentliggöra detta och därmed fullständigt skandalisera de ryggradslösa europeiska politikerna i deras väljares ögon. Sådant svider.
Alla vet, och har hela tiden vetat, att detta pågår. Att de europeiska politikerna är den amerikanska regimens tjänstehjon som slickar den amerikanska jättepempan med alla dess oregerliga utväxter.
Historien lär oss att om man strör okontrollerat med pengar över en organisation som ingen har kontroll över så kommer den att leva sitt eget liv. Strax kommer den, vid sidan av att begå brott som skadar uppdragsgivaren, även att övergå till meningslöst spionerande och registrering av nonsens. Jag behöver bara säga Stasi så förstår alla.
Nu vill Frankrikes Hollande och Tyskarnas Merkel, för att hålla skenet uppe, föra bilaterala samtal med USA. Fredrik Reinfeldt avvaktar. Från England är det tyst. Det torde bero på två saker. England och Sverige är i högre grad än de övriga den amerikanska stasiorganisationens medbrottslingar och de vet att det är mycket värre än vad som hittills kommit fram. Och precis som en komocka som hunnit torka på utsidan gäller för denna rättsröta att ju mer man rotar i den, desto jävligare luktar det.
Övertorneå fredagen den 25 oktober 2013
Mikael Styrman
.
Europas ledare är förbannade. Den vildvuxna och oregerliga amerikanska säkerhetstjänsten NSA har avlyssnat dem och nu har det offentliggjorts att så har skett.
Att de har blivit avlyssnade är inget konstigt. Om man anställer brottslingar och ger dem i uppdrag att begå brott, så kommer de att begå brott. Det som istället upprör EU-ledarna är att det råder ett sådant amatörmässigt kindergarten i den amerikanska underrättelsetjänsten att vem som helst kan samla in och offentliggöra detta och därmed fullständigt skandalisera de ryggradslösa europeiska politikerna i deras väljares ögon. Sådant svider.
Alla vet, och har hela tiden vetat, att detta pågår. Att de europeiska politikerna är den amerikanska regimens tjänstehjon som slickar den amerikanska jättepempan med alla dess oregerliga utväxter.
Historien lär oss att om man strör okontrollerat med pengar över en organisation som ingen har kontroll över så kommer den att leva sitt eget liv. Strax kommer den, vid sidan av att begå brott som skadar uppdragsgivaren, även att övergå till meningslöst spionerande och registrering av nonsens. Jag behöver bara säga Stasi så förstår alla.
Nu vill Frankrikes Hollande och Tyskarnas Merkel, för att hålla skenet uppe, föra bilaterala samtal med USA. Fredrik Reinfeldt avvaktar. Från England är det tyst. Det torde bero på två saker. England och Sverige är i högre grad än de övriga den amerikanska stasiorganisationens medbrottslingar och de vet att det är mycket värre än vad som hittills kommit fram. Och precis som en komocka som hunnit torka på utsidan gäller för denna rättsröta att ju mer man rotar i den, desto jävligare luktar det.
Övertorneå fredagen den 25 oktober 2013
Mikael Styrman
.
Rapport från en steril betongskog
.
Jag svängde in på Kätköjärvivägen idag, i Övertorneå kommun, mellan Luppio och Svartbyn. Körde en liten bit längs vägen som till sin början går genom täta privatskogar. Kom strax fram till Sveriges största skogsägares, tillika Sveriges största och bäst organiserade tjuvjaktsanstiftares marker. Det är svårt att ta miste på. De täta skogarna övergår tvärt i ett månlandskap. Kliniskt rensat från skog och lika kliniskt rensat från annan vegetation, som kunde ha tjänat som föda och skydd åt de fyrbenta skapelsens varelser som är våra livskamrater, men som bor i skogarna istället för i städer, samhällen och månlandskap. Endast skogsplantor finns kvar att äta.
Där var vägen genast blockerad. Två jägare stod på vägen och tittade uppåt backen längs gränsen. De stod mitt på vägen och gjorde inte en ansats till att flytta, vare sig på sig själva eller sina bilar, som de också hade placerat så att de blockerade vägen. Efter att ha stått en stund och väntat körde jag fram, öppnade bilrutan och frågade:
- Har Ni ståndskall?
- Neej, vi har skjutit ”någonting” däruppe, svarade den ene.
- Har Ni mycket älg, fortsatte jag.
- Nej, det finns inga älgar. Vi har mycket oskjutet och kommer inte att få alla, fortsatte han och frågade vad jag skulle göra där.
- Jag ska kolla en väg, sa jag, varpå han gav sin kamrat ett tecken att flytta sin bil så att jag kunde komma fram.
När jag någon timma senare kom tillbaka hade jägarna dragit iväg. Då såg jag att de hade släpat ned sitt villebråd till vägen, längs rågången, i gränsen mellan bondeskogen och månlandskapet. Men det var ingen ”någonting” som de hade skjutit. Det var en vuxen älg av spåren på vägen att döma. Så fel han hade haft jägaren som jag talade med.
Det är självklart att Sveaskogs jägare inte får alla sina älgar när all tid tycks gå åt till att jaga ”någonting”. Om jägarna istället fokuserade på älgjakt skulle strax licensen vara fullskjuten. Men Sveaskog bryr sig inte om att älgstammen skjuts sönder och samman för alla oss andra, som inte driver skogsbruket som månlandskap i strid med naturens förutsättningar. Sveaskogs chefer, som av allt att döma rekryteras på andra grunder än skogligt och jaktligt kunnande, tror att älgarna är ett hot mot Sveaskogs skogsbruk och bedriver därför ett utrotningskrig mot älgen, vare sig den kallas för älg eller för ”någonting”.
I själva verket förhåller det sig så att kombinationen
lönsamt och sunt skogsbruk + stor och frisk högproduktiv älgstam + kloka och kunniga skogschefer fungerar utomordentligt tillsammans.
Tyvärr tycks den kombination inte finnas, vare sig i Sveaskog eller våra andra stora skogsbolag. Chefernas skrivbord är mycket sällan placerade ute i skogen varför de brister i kompetens som de har när de kommer till företaget biter sig fast och vi får därför istället kombinationen
onaturligt skogsbruk i konflikt med naturens förutsättningar + liten och sönderskjuten älgstam + politiserade stadsbeduiner bakom skrivbord i ledningen på skogsbolagen vilka bedriver ett heligt Jihad mot älgen istället för att sköta sina arbeten.
Det är en olycklig kombination som ger skogen höga kostnader och dålig lönsamhet. Det förstör också jaktvärdena för alla andra markägare och utarmar folkhushållet. Men det leder också till organiserad tjuvjakt. Trots att Sveaskog är Sveriges största skogsägare och trots att deras jaktlag vardera jagar på mycket stora arealer bedrivs jakten nämligen i huvudsak på rågrannarnas marker.
Enligt jaktlagen får inte jakt med hund bedrivas så att den huvudsakligen sker på annans mark. Sveaskogs marker tävlar med månen i fråga om sterilitet. Bolagets jägare tycks därför systematiskt bete sig på följande vis:
Hundföraren går i rågången. Eftersom Sveaskogs marker är sterila och kliniskt rena från älg söker hunden i stort sett uteslutande den angränsande privatskogen. Om det är nära gränsen när hunden får ståndskall skjuter hundföraren på grannfastigheten varefter jaktlaget släpar in älgen på Sveaskogs mark och transporterar bort den. Om man befarar upptäckt ringer man till markägaren och säger att man skjutit en älg på den egna marken men att den precis gick över rågången några meter och dog där. ”Det var ganska blodigt och den var visst skjuten i magen”, säger man. Eftersom markägaren sällan vill bråka om en älg med förorenat kött får man då som regel ta älgen.
Om älgen är längre in på marken gör hundföraren en kringgående rörelse och ”stöter” älgen så att den springer in på Sveaskogs mark och blir skjuten av passkyttarna. Men i vilket fall som helst organiserar Sveaskog - och förmodligen många andra stora skogsbolag också - systematiskt tjuvjakt på rågrannarnas marker. Men eftersom Sveaskog är statligt och polis, åklagare och rättsväsende numera synes helt ha övergått till vara statsanställda brottslingars beskyddare får det hela fortgå.
Övertorneå fredagen den 25 oktober 2013
Mikael Styrman
Rågranne och ofrivillig jakträttsupplåtare med av statens jägare återkommande våldtagna marker
.
 |
| En typisk naturlig Sveaskog |
Där var vägen genast blockerad. Två jägare stod på vägen och tittade uppåt backen längs gränsen. De stod mitt på vägen och gjorde inte en ansats till att flytta, vare sig på sig själva eller sina bilar, som de också hade placerat så att de blockerade vägen. Efter att ha stått en stund och väntat körde jag fram, öppnade bilrutan och frågade:
- Har Ni ståndskall?
- Neej, vi har skjutit ”någonting” däruppe, svarade den ene.
- Har Ni mycket älg, fortsatte jag.
- Nej, det finns inga älgar. Vi har mycket oskjutet och kommer inte att få alla, fortsatte han och frågade vad jag skulle göra där.
- Jag ska kolla en väg, sa jag, varpå han gav sin kamrat ett tecken att flytta sin bil så att jag kunde komma fram.
När jag någon timma senare kom tillbaka hade jägarna dragit iväg. Då såg jag att de hade släpat ned sitt villebråd till vägen, längs rågången, i gränsen mellan bondeskogen och månlandskapet. Men det var ingen ”någonting” som de hade skjutit. Det var en vuxen älg av spåren på vägen att döma. Så fel han hade haft jägaren som jag talade med.
Det är självklart att Sveaskogs jägare inte får alla sina älgar när all tid tycks gå åt till att jaga ”någonting”. Om jägarna istället fokuserade på älgjakt skulle strax licensen vara fullskjuten. Men Sveaskog bryr sig inte om att älgstammen skjuts sönder och samman för alla oss andra, som inte driver skogsbruket som månlandskap i strid med naturens förutsättningar. Sveaskogs chefer, som av allt att döma rekryteras på andra grunder än skogligt och jaktligt kunnande, tror att älgarna är ett hot mot Sveaskogs skogsbruk och bedriver därför ett utrotningskrig mot älgen, vare sig den kallas för älg eller för ”någonting”.
 |
| Ännu en "någonting" har framgångsrikt bärgats från den angränsande privatskogen av Sveaskogs tjuvjaktslag |
lönsamt och sunt skogsbruk + stor och frisk högproduktiv älgstam + kloka och kunniga skogschefer fungerar utomordentligt tillsammans.
Tyvärr tycks den kombination inte finnas, vare sig i Sveaskog eller våra andra stora skogsbolag. Chefernas skrivbord är mycket sällan placerade ute i skogen varför de brister i kompetens som de har när de kommer till företaget biter sig fast och vi får därför istället kombinationen
onaturligt skogsbruk i konflikt med naturens förutsättningar + liten och sönderskjuten älgstam + politiserade stadsbeduiner bakom skrivbord i ledningen på skogsbolagen vilka bedriver ett heligt Jihad mot älgen istället för att sköta sina arbeten.
Det är en olycklig kombination som ger skogen höga kostnader och dålig lönsamhet. Det förstör också jaktvärdena för alla andra markägare och utarmar folkhushållet. Men det leder också till organiserad tjuvjakt. Trots att Sveaskog är Sveriges största skogsägare och trots att deras jaktlag vardera jagar på mycket stora arealer bedrivs jakten nämligen i huvudsak på rågrannarnas marker.
Enligt jaktlagen får inte jakt med hund bedrivas så att den huvudsakligen sker på annans mark. Sveaskogs marker tävlar med månen i fråga om sterilitet. Bolagets jägare tycks därför systematiskt bete sig på följande vis:
Hundföraren går i rågången. Eftersom Sveaskogs marker är sterila och kliniskt rena från älg söker hunden i stort sett uteslutande den angränsande privatskogen. Om det är nära gränsen när hunden får ståndskall skjuter hundföraren på grannfastigheten varefter jaktlaget släpar in älgen på Sveaskogs mark och transporterar bort den. Om man befarar upptäckt ringer man till markägaren och säger att man skjutit en älg på den egna marken men att den precis gick över rågången några meter och dog där. ”Det var ganska blodigt och den var visst skjuten i magen”, säger man. Eftersom markägaren sällan vill bråka om en älg med förorenat kött får man då som regel ta älgen.
Om älgen är längre in på marken gör hundföraren en kringgående rörelse och ”stöter” älgen så att den springer in på Sveaskogs mark och blir skjuten av passkyttarna. Men i vilket fall som helst organiserar Sveaskog - och förmodligen många andra stora skogsbolag också - systematiskt tjuvjakt på rågrannarnas marker. Men eftersom Sveaskog är statligt och polis, åklagare och rättsväsende numera synes helt ha övergått till vara statsanställda brottslingars beskyddare får det hela fortgå.
 |
| En karaktäristisk steril Sveaskog i förgrunden och en lika typisk bondeskog i bakgrunden |
Mikael Styrman
Rågranne och ofrivillig jakträttsupplåtare med av statens jägare återkommande våldtagna marker
.
tisdag 22 oktober 2013
Villospåren placeras ut i Thomas Quick-fallen
.
Vilken väg ska upprensningen av surdegen som Thomas Quick-fallen utgör ta?
Vem ska ställas till svars och för vad?
Vem ska skyddas, ifrån vad och varför?
Svensk massmedia följer försiktigt den pågående processen som rimligen inte kan sluta på något annat sätt än att Thomas Quick släpps lös efter ett antal decennier på Säter.
Och hjärnskrynklarna på Säter framstår i allt knäppare ljus. Faktiskt är Thomas Quick nästan den enda som förefaller vara riktigt klok på Säter.
Men det är inte så lätt för hjärntrusten på Säter. De får ju inte försvara sig. Inte säga hur det är. Vi får inte veta vilka de skyddat när de pådyvlat Thomas Quick ansvaret för de åtta morden.
I och för sig är det en intressant process som pågår, när en mentalvård som stått till tjänst för att skydda kriminella element på framskjutna positioner i samhället, nu kläs av inför öppen ridå. Men det hindrar inte att vi måste behålla fokus. Det måste vara på de brottslingar som kunnat mörda och stycka och ödelägga människors liv och sedan kunnat förlita sig på att skurkarna i rättsväsendet ska skydda dem från ansvar för sina brott.
Och visst kan det vara intressant att veta hur det rent tekniskt gick till när maffians fotsoldater på Säter gjorde Thomas Quick till seriemördare. Men det måste finnas gränser.
I dagarna kom det ut en bok i ämnet. Journalisten Dan Josefsson verkar, enligt medias rapportering om boken, lägga skulden för härdsmältan på Säter på psykoanalytikern Margit Norell i Stockholm.
Lägligt nog dog hon 2005, enligt Aftonbladet, och var då 90 år gammal. Ganska imponerande av den organiserade brottsligheten i den offentliga sektorn. Tänk att lyckas gräva fram en syndabock som skulle vara 98 år idag - om hon levat - men inte kunna hitta någon levande att ställa till ansvar...
Anna Lind var också död när Göran Persson och Thomas Bodström & Co skyllde den skandalösa utlämningen, av egyptierna Ahmed Agiza och Mohammad Alzery till CIA, på henne.
Och visst kan en psykoanalytiker vid namn Margit Norell ha spelat en roll i sammanhanget. Vem skulle orka bli förvånad om kopplet på Säter visade sig vara odugliga och osjälvständiga stollar, oförmögna att sköta sitt jobb? Är inte det själva essensen gällande många offentliga tjänster? Att tillsätta en idiot som gör som man befaller och inte tror sig vara något?
Men Dan Josefssons bok i all ära - det viktiga är trots allt att fokusera på den bakomliggande brottsligheten som har satt rättssäkerheten ur spel. Sök rätt på skurkarna och häng ut dem och kompisarna i rättsväsendet som har hjälpt dem att gömma sig bakom korta preskriptionstider. Finns det inte en enda riktig journalist i landet som kan gräva fram dem och hänga ut dem?
Övertorneå måndagen den 21 oktober 2013
Mikael Styrman
.
Vilken väg ska upprensningen av surdegen som Thomas Quick-fallen utgör ta?
Vem ska ställas till svars och för vad?
Vem ska skyddas, ifrån vad och varför?
Svensk massmedia följer försiktigt den pågående processen som rimligen inte kan sluta på något annat sätt än att Thomas Quick släpps lös efter ett antal decennier på Säter.
Och hjärnskrynklarna på Säter framstår i allt knäppare ljus. Faktiskt är Thomas Quick nästan den enda som förefaller vara riktigt klok på Säter.
Men det är inte så lätt för hjärntrusten på Säter. De får ju inte försvara sig. Inte säga hur det är. Vi får inte veta vilka de skyddat när de pådyvlat Thomas Quick ansvaret för de åtta morden.
I och för sig är det en intressant process som pågår, när en mentalvård som stått till tjänst för att skydda kriminella element på framskjutna positioner i samhället, nu kläs av inför öppen ridå. Men det hindrar inte att vi måste behålla fokus. Det måste vara på de brottslingar som kunnat mörda och stycka och ödelägga människors liv och sedan kunnat förlita sig på att skurkarna i rättsväsendet ska skydda dem från ansvar för sina brott.
Och visst kan det vara intressant att veta hur det rent tekniskt gick till när maffians fotsoldater på Säter gjorde Thomas Quick till seriemördare. Men det måste finnas gränser.
I dagarna kom det ut en bok i ämnet. Journalisten Dan Josefsson verkar, enligt medias rapportering om boken, lägga skulden för härdsmältan på Säter på psykoanalytikern Margit Norell i Stockholm.
Lägligt nog dog hon 2005, enligt Aftonbladet, och var då 90 år gammal. Ganska imponerande av den organiserade brottsligheten i den offentliga sektorn. Tänk att lyckas gräva fram en syndabock som skulle vara 98 år idag - om hon levat - men inte kunna hitta någon levande att ställa till ansvar...
Anna Lind var också död när Göran Persson och Thomas Bodström & Co skyllde den skandalösa utlämningen, av egyptierna Ahmed Agiza och Mohammad Alzery till CIA, på henne.
Och visst kan en psykoanalytiker vid namn Margit Norell ha spelat en roll i sammanhanget. Vem skulle orka bli förvånad om kopplet på Säter visade sig vara odugliga och osjälvständiga stollar, oförmögna att sköta sitt jobb? Är inte det själva essensen gällande många offentliga tjänster? Att tillsätta en idiot som gör som man befaller och inte tror sig vara något?
Men Dan Josefssons bok i all ära - det viktiga är trots allt att fokusera på den bakomliggande brottsligheten som har satt rättssäkerheten ur spel. Sök rätt på skurkarna och häng ut dem och kompisarna i rättsväsendet som har hjälpt dem att gömma sig bakom korta preskriptionstider. Finns det inte en enda riktig journalist i landet som kan gräva fram dem och hänga ut dem?
Övertorneå måndagen den 21 oktober 2013
Mikael Styrman
.
torsdag 17 oktober 2013
Ett embryo till en Anti-Bankster-lag?
.
Media har rapporterat om att Regeringen har lagt ett förslag om att begränsa långivarens rätt att säga upp lån i förtid.
Kanske har vi fått ett embryo till en Anti-Bankster-lag?
Om det nu inte, i vanlig ordning, blir så urvattnat, tandlöst, fritt från sanktioner och kopplat till för låntagaren omöjliga beviskrav, att det bara blir en betydelselös floskel. En nullitet som våra banksters, med det kriminella politiska slöddrets hjälp, med vilka de samarbetar, glatt tutande kör runt och fortsätter som vanligt - med rövarbankirmetoder a la 1700-talet.
Lagförslaget är förstås en motsättning i sig. Visst vill våra makthavare bygga ett bra samhälle. Men å andra sidan vill man inte begränsa sina möjligheter till maktutövning med banksterväldets stöd. Då skulle man ju inte kunna göra plundringsräder som den mot Ekfors Kraft. Och hur ska man då veta säkert att man ska kunna skydda de bröder som plundrar exempelvis Telia och Vattenfall - om man inte kan få död på de exempel som genom sin blotta existens röjer att korruptionen finns, och blomstrar, i det offentliga fögderiet?
Stockholm torsdagen den 17 oktober 2013
Mikael Styrman
.
Media har rapporterat om att Regeringen har lagt ett förslag om att begränsa långivarens rätt att säga upp lån i förtid.
Kanske har vi fått ett embryo till en Anti-Bankster-lag?
Om det nu inte, i vanlig ordning, blir så urvattnat, tandlöst, fritt från sanktioner och kopplat till för låntagaren omöjliga beviskrav, att det bara blir en betydelselös floskel. En nullitet som våra banksters, med det kriminella politiska slöddrets hjälp, med vilka de samarbetar, glatt tutande kör runt och fortsätter som vanligt - med rövarbankirmetoder a la 1700-talet.
Lagförslaget är förstås en motsättning i sig. Visst vill våra makthavare bygga ett bra samhälle. Men å andra sidan vill man inte begränsa sina möjligheter till maktutövning med banksterväldets stöd. Då skulle man ju inte kunna göra plundringsräder som den mot Ekfors Kraft. Och hur ska man då veta säkert att man ska kunna skydda de bröder som plundrar exempelvis Telia och Vattenfall - om man inte kan få död på de exempel som genom sin blotta existens röjer att korruptionen finns, och blomstrar, i det offentliga fögderiet?
Stockholm torsdagen den 17 oktober 2013
Mikael Styrman
.
Fördumningens språkliga konsekvenser
.
(Uppdaterad 17/10, kl 09:32)
I Tornedalen har en kombination av okunnighet, ovilja att låta okunnigheten ersättas av kunnighet, av lättja, oförstånd eller eljest, samt statliga kulturpengar som väntar på att slösas bort så snart någon hittar på en förevändning att strö ut dem, lett till den språkliga analfabetismens förhärligande. Som så många gånger är fallet i språkliga gränsbygder, lär man sig grannspråket bristfälligt. Man lär sig lite grand, lär sig tala, kanske även skriva, kan göra sig hjälpligt förstådd, men med stora brister i sin språkliga förmåga.
Det som förmodligen skiljer Tornedalen från många andra gränsbygder är att i Tornedalen förhärligas denna inkompetens och oförmåga att lära sig det andra språket ordentligt, och upphöjs till och med till dygd.
Statens tjänstemän har på kulturområdet samma problem som på andra områden. Medborgarna övertaxeras, med andra ord plundras. För att dölja övertaxeringen slösar man hellre bort överflödet än anpassar skatteuttaget till behovet. Slösandet sker med betydande samvetsgrannhet.
I avsaknad av riktig, kvalificerad, kultur slösas i Sverige pengarna bort på klotter och lyten. Mycket av den konst som offentliga medel slösas på förefaller andas förakt för beslutsfattarnas intellektuella kapacitet. Med statliga kulturpengars hjälp intalas tornedalingarna att de är särskilt märkvärdiga för att de är för lata och ointresserade för att lära sig ordentlig finska och istället försöker tala med sina finska vänner, åtminstone delvis, med svenska ord med finska ändelser. Charmigt, javisst, men knappast något att glorifiera.
Det finns även utrymme för att tycka, att det är oartigt mot finnarna och deras språk att inte bemöda sig att tala deras språk ordentligt. På motsvarande sätt kan det vara ett uttryck för förakt mot Sverige och svenskarna att vara i landet år efter år utan att lära sig annat än Rinkebysvenska eller annan rotvälska. Budskapet kan vara: jag respekterar er inte och bryr mig därför inte om hur jag talar ert språk.
Tornedalsfinskan kan beskrivas som ett slags första trevande försök att göra sig förstådd. Men något som ganska snart bör ge plats för riktiga språkkunskaper hos den som vill kunna kommunicera.
Även på andra områden skördar språklig inkompetens framgångar. Sannolikt åtminstone delvis en följd av, och en indikator på, skolans sammanbrott. Ett exempel är hur felanvändningen av ordet ”själv” sprider sig som en präriebrand över landet. Från början ett dialektalt lyte, som jag misstänker härrör sig från Småland. Analfabetism från småländska eller andra skogsbygder, med människor som saknar förmåga, eller vilja, att lära sig svenska ordentligt. Svenskar som inte lärt sig skilja på orden ”ensam” och ”själv” använder numera själv i betydelsen ensam. Numera ser vi det även i dagstidningarna. Inte så konstigt kanske, eftersom de allt som oftast förefaller utgivna av nonchalanta och okunniga analfabeter i andra och tredje led.
Ordet ensam betyder ensam - ingen annan är närvarande.
Ordet själv betyder att man gör något själv istället för att låta någon annan göra det.
Men i den nyanalfabetiska betydelsen som sprider sig över landet betyder själv även ensam och hotar kanske på sikt, om vi inte får ordning på skolan och journalistiken, att tränga ut ordet ensam.
Någon kan säkert göra gällande att ett språk alltid lever och förändras. Och så är det naturligtvis. Men just i fråga om felanvändningen av ordet själv är det likafullt en indikator på språkets förfall. Ett språk, som speglar ett samhälle på uppgång, tenderar nog annars att växa och bli rikare på nyanser - inte fattigare.
Ett stort språk, som franskan, tyskan eller spanskan, anses, fritt ur minnet, ha ca 150.000 ord.
Ett ”medelstort” språk har ca 50.000 - 100.000 ord.
Jag har lärt mig någon gång att svenskan har ca 110.000 ord men såg en uppgift om att Strindberg i sina alster använt sig av ca 119.000 ord.
Engelskan står i särklass med sina uppskattningsvis ca 300.000 ord, vilket säkert förklaras av det forna imperiets stora utbredning och därav följande många beröringsytor mot andra språk, genererande omfattande inlåning av nya ord.
Vissa mindre språk har så lite som 10.000 - 20.000 ord.
Det ger sig självt, att ju fler ord ett språk har, desto exaktare kan man beskriva olika saker. På ett språk med få ord har man analogt med detta små möjligheter att beskriva fenomen och uttrycka tankar och åsikter tydligt. De multipla betydelserna blir många och möjligheterna till missuppfattningar därför fler. Språket blir ineffektivt. Ett land med ett ineffektivt språk kan nog befaras också bli ineffektivt på andra sätt.
Om inte vi kan vårda vårt språk ens så mycket att vi kan skilja på ”ensam” och ”själv” ger det nog en mycket tydlig indikation om vart vi är på väg.
Stockholm torsdagen den 17 oktober 2013
Mikael Styrman
.
(Uppdaterad 17/10, kl 09:32)
I Tornedalen har en kombination av okunnighet, ovilja att låta okunnigheten ersättas av kunnighet, av lättja, oförstånd eller eljest, samt statliga kulturpengar som väntar på att slösas bort så snart någon hittar på en förevändning att strö ut dem, lett till den språkliga analfabetismens förhärligande. Som så många gånger är fallet i språkliga gränsbygder, lär man sig grannspråket bristfälligt. Man lär sig lite grand, lär sig tala, kanske även skriva, kan göra sig hjälpligt förstådd, men med stora brister i sin språkliga förmåga.
Det som förmodligen skiljer Tornedalen från många andra gränsbygder är att i Tornedalen förhärligas denna inkompetens och oförmåga att lära sig det andra språket ordentligt, och upphöjs till och med till dygd.
Statens tjänstemän har på kulturområdet samma problem som på andra områden. Medborgarna övertaxeras, med andra ord plundras. För att dölja övertaxeringen slösar man hellre bort överflödet än anpassar skatteuttaget till behovet. Slösandet sker med betydande samvetsgrannhet.
I avsaknad av riktig, kvalificerad, kultur slösas i Sverige pengarna bort på klotter och lyten. Mycket av den konst som offentliga medel slösas på förefaller andas förakt för beslutsfattarnas intellektuella kapacitet. Med statliga kulturpengars hjälp intalas tornedalingarna att de är särskilt märkvärdiga för att de är för lata och ointresserade för att lära sig ordentlig finska och istället försöker tala med sina finska vänner, åtminstone delvis, med svenska ord med finska ändelser. Charmigt, javisst, men knappast något att glorifiera.
Det finns även utrymme för att tycka, att det är oartigt mot finnarna och deras språk att inte bemöda sig att tala deras språk ordentligt. På motsvarande sätt kan det vara ett uttryck för förakt mot Sverige och svenskarna att vara i landet år efter år utan att lära sig annat än Rinkebysvenska eller annan rotvälska. Budskapet kan vara: jag respekterar er inte och bryr mig därför inte om hur jag talar ert språk.
Tornedalsfinskan kan beskrivas som ett slags första trevande försök att göra sig förstådd. Men något som ganska snart bör ge plats för riktiga språkkunskaper hos den som vill kunna kommunicera.
Även på andra områden skördar språklig inkompetens framgångar. Sannolikt åtminstone delvis en följd av, och en indikator på, skolans sammanbrott. Ett exempel är hur felanvändningen av ordet ”själv” sprider sig som en präriebrand över landet. Från början ett dialektalt lyte, som jag misstänker härrör sig från Småland. Analfabetism från småländska eller andra skogsbygder, med människor som saknar förmåga, eller vilja, att lära sig svenska ordentligt. Svenskar som inte lärt sig skilja på orden ”ensam” och ”själv” använder numera själv i betydelsen ensam. Numera ser vi det även i dagstidningarna. Inte så konstigt kanske, eftersom de allt som oftast förefaller utgivna av nonchalanta och okunniga analfabeter i andra och tredje led.
Ordet ensam betyder ensam - ingen annan är närvarande.
Ordet själv betyder att man gör något själv istället för att låta någon annan göra det.
Men i den nyanalfabetiska betydelsen som sprider sig över landet betyder själv även ensam och hotar kanske på sikt, om vi inte får ordning på skolan och journalistiken, att tränga ut ordet ensam.
Någon kan säkert göra gällande att ett språk alltid lever och förändras. Och så är det naturligtvis. Men just i fråga om felanvändningen av ordet själv är det likafullt en indikator på språkets förfall. Ett språk, som speglar ett samhälle på uppgång, tenderar nog annars att växa och bli rikare på nyanser - inte fattigare.
Ett stort språk, som franskan, tyskan eller spanskan, anses, fritt ur minnet, ha ca 150.000 ord.
Ett ”medelstort” språk har ca 50.000 - 100.000 ord.
Jag har lärt mig någon gång att svenskan har ca 110.000 ord men såg en uppgift om att Strindberg i sina alster använt sig av ca 119.000 ord.
Engelskan står i särklass med sina uppskattningsvis ca 300.000 ord, vilket säkert förklaras av det forna imperiets stora utbredning och därav följande många beröringsytor mot andra språk, genererande omfattande inlåning av nya ord.
Vissa mindre språk har så lite som 10.000 - 20.000 ord.
Det ger sig självt, att ju fler ord ett språk har, desto exaktare kan man beskriva olika saker. På ett språk med få ord har man analogt med detta små möjligheter att beskriva fenomen och uttrycka tankar och åsikter tydligt. De multipla betydelserna blir många och möjligheterna till missuppfattningar därför fler. Språket blir ineffektivt. Ett land med ett ineffektivt språk kan nog befaras också bli ineffektivt på andra sätt.
Om inte vi kan vårda vårt språk ens så mycket att vi kan skilja på ”ensam” och ”själv” ger det nog en mycket tydlig indikation om vart vi är på väg.
Stockholm torsdagen den 17 oktober 2013
Mikael Styrman
.