Rapport från en steril betongskog

.

En typisk naturlig Sveaskog

Jag svängde in på Kätköjärvivägen idag, i Övertorneå kommun, mellan Luppio och Svartbyn. Körde en liten bit längs vägen som till sin början går genom täta privatskogar. Kom strax fram till Sveriges största skogsägares, tillika Sveriges största och bäst organiserade tjuvjaktsanstiftares marker. Det är svårt att ta miste på. De täta skogarna övergår tvärt i ett månlandskap. Kliniskt rensat från skog och lika kliniskt rensat från annan vegetation, som kunde ha tjänat som föda och skydd åt de fyrbenta skapelsens varelser som är våra livskamrater, men som bor i skogarna istället för i städer, samhällen och månlandskap. Endast skogsplantor finns kvar att äta.

Där var vägen genast blockerad. Två jägare stod på vägen och tittade uppåt backen längs gränsen. De stod mitt på vägen och gjorde inte en ansats till att flytta, vare sig på sig själva eller sina bilar, som de också hade placerat så att de blockerade vägen. Efter att ha stått en stund och väntat körde jag fram, öppnade bilrutan och frågade:

- Har Ni ståndskall?
- Neej, vi har skjutit ”någonting” däruppe, svarade den ene.
- Har Ni mycket älg, fortsatte jag.
- Nej, det finns inga älgar. Vi har mycket oskjutet och kommer inte att få alla, fortsatte han och frågade vad jag skulle göra där.
- Jag ska kolla en väg, sa jag, varpå han gav sin kamrat ett tecken att flytta sin bil så att jag kunde komma fram.

När jag någon timma senare kom tillbaka hade jägarna dragit iväg. Då såg jag att de hade släpat ned sitt villebråd till vägen, längs rågången, i gränsen mellan bondeskogen och månlandskapet. Men det var ingen ”någonting” som de hade skjutit. Det var en vuxen älg av spåren på vägen att döma. Så fel han hade haft jägaren som jag talade med.

Det är självklart att Sveaskogs jägare inte får alla sina älgar när all tid tycks gå åt till att jaga ”någonting”. Om jägarna istället fokuserade på älgjakt skulle strax licensen vara fullskjuten. Men Sveaskog bryr sig inte om att älgstammen skjuts sönder och samman för alla oss andra, som inte driver skogsbruket som månlandskap i strid med naturens förutsättningar. Sveaskogs chefer, som av allt att döma rekryteras på andra grunder än skogligt och jaktligt kunnande, tror att älgarna är ett hot mot Sveaskogs skogsbruk och bedriver därför ett utrotningskrig mot älgen, vare sig den kallas för älg eller för ”någonting”.

Ännu en "någonting" har framgångsrikt bärgats från den angränsande privatskogen av Sveaskogs tjuvjaktslag

I själva verket förhåller det sig så att kombinationen
lönsamt och sunt skogsbruk + stor och frisk högproduktiv älgstam + kloka och kunniga skogschefer fungerar utomordentligt tillsammans.

Tyvärr tycks den kombination inte finnas, vare sig i Sveaskog eller våra andra stora skogsbolag. Chefernas skrivbord är mycket sällan placerade ute i skogen varför de brister i kompetens som de har när de kommer till företaget biter sig fast och vi får därför istället kombinationen

onaturligt skogsbruk i konflikt med naturens förutsättningar + liten och sönderskjuten älgstam + politiserade stadsbeduiner bakom skrivbord i ledningen på skogsbolagen vilka bedriver ett heligt Jihad mot älgen istället för att sköta sina arbeten.

Det är en olycklig kombination som ger skogen höga kostnader och dålig lönsamhet. Det förstör också jaktvärdena för alla andra markägare och utarmar folkhushållet. Men det leder också till organiserad tjuvjakt. Trots att Sveaskog är Sveriges största skogsägare och trots att deras jaktlag vardera jagar på mycket stora arealer bedrivs jakten nämligen i huvudsak på rågrannarnas marker.

Enligt jaktlagen får inte jakt med hund bedrivas så att den huvudsakligen sker på annans mark. Sveaskogs marker tävlar med månen i fråga om sterilitet. Bolagets jägare tycks därför systematiskt bete sig på följande vis:

Hundföraren går i rågången. Eftersom Sveaskogs marker är sterila och kliniskt rena från älg söker hunden i stort sett uteslutande den angränsande privatskogen. Om det är nära gränsen när hunden får ståndskall skjuter hundföraren på grannfastigheten varefter jaktlaget släpar in älgen på Sveaskogs mark och transporterar bort den. Om man befarar upptäckt ringer man till markägaren och säger att man skjutit en älg på den egna marken men att den precis gick över rågången några meter och dog där. ”Det var ganska blodigt och den var visst skjuten i magen”, säger man. Eftersom markägaren sällan vill bråka om en älg med förorenat kött får man då som regel ta älgen.

Om älgen är längre in på marken gör hundföraren en kringgående rörelse och ”stöter” älgen så att den springer in på Sveaskogs mark och blir skjuten av passkyttarna. Men i vilket fall som helst organiserar Sveaskog - och förmodligen många andra stora skogsbolag också - systematiskt tjuvjakt på rågrannarnas marker. Men eftersom Sveaskog är statligt och polis, åklagare och rättsväsende numera synes helt ha övergått till vara statsanställda brottslingars beskyddare får det hela fortgå.

En karaktäristisk steril Sveaskog i förgrunden och en lika typisk bondeskog i bakgrunden

Övertorneå fredagen den 25 oktober 2013
Mikael Styrman
Rågranne och ofrivillig jakträttsupplåtare med av statens jägare återkommande våldtagna marker
.