Lövsanering - ett krig mot faunan

.
Lövsanering var länge honnörsordet i samband med skapandet av monokulturer av tall, eller i sämsta fall av gran, över hela landet. Tall och gran är båda raka och lämpliga för industriell hantering. De är lätta att sälja som bräder och plank för ett råvaruproducerande U-land som Sverige, som förr inte kunde, ides eller behövde förädla råvaran själv i efterkrigstidens Europa. Sverige kan fortfarande inte bättre. Skillnaden från förr är att Europa är återuppbyggt och där är man bättre på vidareförädling. Stora delar av den förädlingsindustri som vi hade skickade dessutom Carl von Ribbentrop, Bengt Dennis och mannen som satte foten över sanningen om Estonia iväg till Baltikum för en spotstywer för att rädda våra banksterdynastier.


Ekologiskt krig

Men att ett träslag är bra för industriellt ändamål borde ju inte resultera i att det är det enda som får växa i landet. Det borde finnas mentala spärrar hos välutbildade(?) och högt uppsatta personer som förhindrar sådana effekter. Ändå är det precis vad som har varit fallet i Sverige i decennier. Skogsindustrin, och därmed staten, har bedrivit ett formligt utrotningskrig, ett ekologiskt krig, mot andra träslag och mot djur och andra livsformer, vilka är beroende av dessa andra träslag för sin överlevnad.

Det brukar inte saknas uppfinningsrikedom i krig. Och skogsindustrins, och därmed statens, ekologiska krig mot naturen har inte utgjort något undantag.


Gränslös giftspridning

Lövskog har sprutats med handsprutor, med traktorer, flygplan och helikoptrar. Skogsindustrins fanatiska giftkokare har suttit i TV och druckit gift för att visa hur hälsosamt det är. Giftsprutning har använts som hyggesrensnings-, röjnings- och gallringsmetod. Viltet har, sett ur deras perspektiv, fått finna sig i att dessa motoriserade dårar har trängt sig in i deras ”hem” och sprutat gift över trädgården, vardagsrummet, sovrummet, köket, det dukade bordet och skafferiet. Fy fan, så människan har burit sig åt.


Giftsprutning även där det inte behövdes

Dessutom sprutades mycket stora arealer som inte alls behövde sprutas. Våra marker gränsar till dåvarande Domänverket. Vid ett tillfälle i min ungdom skulle de flygbespruta områden som sluttar ned till våra fiskesjöar. Jag var orolig och i kontakt med dåvarande revirförvaltaren som försökte lugna mig men inte gjorde några större eftergifter. Smärre justeringar skulle göras av gränsen, vill jag minnas. Men när jag tänker tillbaka på vad som sades vid vårt samtal vill jag inte undanhålla läsekretsen det. Han sa nämligen att ifrågavarande områden egentligen inte alls behövde sprutas. Men, det var förenat med höga startkostnader att över huvudtaget spruta i området. När det väl satt igång var den rörliga kostnaden inte hög i jämförelse med manuella metoder. Så därför sprutade man även områden som inte behövde sprutas - för att det var jämförelsevis billigt. Vi kan ju lite till mans fundera över hur mycket gift som skogsindustrin har spridit i vårt land i onödan? Och hur många dödsfall det eventuellt har åstadkommit?

Betrakta bilden och försök föreställa Dig vilken produktivitet som skulle blivit kvar om 1960-1980-talens storskogsbruks giftkokare skulle dragit förbi. Då har Du kommit en bit på vägen för att förstå vilket "stordåd" de gjorde för nationalhushållet.

Kontraproduktivt och med följdskador

Dessvärre har man egentligen inte uträttat någon nytta trots all skada man har gjort. Istället har man skapat luckiga och lågproducerande bestånd. Man har tagit ifrån skogens djur naturens bete som om människan har ensamrätt till naturen. Följden har blivit att betestrycket blivit hårdare mot skogsföryngringar som även de är kliniskt rensade från annat bete för djuren. Därför har giriga, stirriga och indoktrinerade skogsägare inlett ett utrotningskrig mot älgen (se separat inlägg: Jaktstölden). Som om det vore älgens fel att skogsägarna själva sköter sin skog som de blinda slåss.

Och de galnaste av dem anser sig ha rätt att skjuta bort älgen för alla andra för att de själva köpt eller ärvt en fastighet där älgen uppehåller sig på vintern. Så länge det finns en enda älg i skogen kommer det att finnas betesskador där den älgen uppehåller sig på vintern. Men det gör ingenting för en klarsynt människa. Efter några år har viltets betesskador läkts av naturen utan människans inblandning. Om nu inte någon föreläggande-fascist vandrar förbi och inser att om han eller hon skyndar sig hinner vederbörande skriva ut ett vitesföreläggande innan naturen hinner läka spåren efter betesskadorna. Därmed uppnås två mål. Fascisten får helt lagligt trakassera skogsägaren samt får ett kvitto på att själv ha varit behövd. Säkert i bägge fallen tillfredsställande.


Överdrivet och felaktigt om betesskadorna

Jag har på flera ställen på våra marker kunnat följa hur svåra betesskador beter sig över en längre tidsperiod. Och faktum är att efter några år går det inte att se var betesskadorna skett därför att andra träd vuxit upp i det skadade virkets ställe, utan att jag som skogsägare behövt vidta en enda åtgärd eller lägga ut en enda krona. Enda orosmoment har varit en enögd och inkompetent skriven lagstiftning som lämnar dåligt med utrymme för vilt i våra skogar. Åtminstone om det överlämnas till stollar och föreläggande-fascister att tolka lagen. Den kvardröjande skadan av betesskador - och nu talar jag med nästan livslång erfarenhet - har varit 10-15 år senarelagd slutavverkning - om 100 år(!) - på i förhållande till vårt skogsinnehav mycket begränsade ytor. I gengäld belönas vi med ett betydande jakt-, kött- och rekreationsvärde som vida överstiger skadorna. Den belöningen utfaller dessutom varje år - om inte amoklöpande centerpolitiker, som inte kan skilja på mitt och ditt, dessförinnan tillåts ödelägga vår jakt. När räkningen av betesskadorna kommer, då har vi i norra Sverige i 100 år, eller i tre generationer, årligen tillgodogjort oss ett jaktvärde sammanlagt hundratals gånger överstigande värdet av betesskadorna.


Inte rätt att skicka vidare skadan

Älgen är viktig för alla markägare. En skog utan älg är en fattig skog oavsett vilket virke som växer där och oavsett om man är jägare eller inte. Älg, och annat vilt, erbjuder naturupplevelser, jakt, kött och intäkter. Varifrån kommer synsättet att man får köpa en fastighet, vilken som helst, och kan strunta i om den är utsatt för vinterbete och omedelbart ha rätt att utrota älgarna för alla andra? Det är fullständigt vansinnigt. Jag menar att den som köper en fastighet med vinterbete står sitt kast. Det avsätter sig på fastighetens värde på samma sätt som ett vägservitut. Det är köparens sak att bestämma om betesskador förekommer på fastigheten och om han finner det viktigt sätta priset på fastigheten därefter. Det ska inte finnas någon rätt att utrota vår gemensamma älgstam för att man har köpt fel fastighet, betalat för mycket eller av oförstånd överdriver skadan av viltets betning. Dessutom innebär den nuvarande ordningen en slags tjuvjakt. Ett sätt att tillägna sig alla andras älgar under förevändning att det är ”skyddsjakt”.


Yin och Yang

För att återvända till lövsaneringen efter denna lilla utflykt till den närbesläktade älgfrågan så hade jag som ung, under den tid som formade mig som nybliven skogsägare, att göra med i huvudsak tre skogsvårdskonsulenter: Sven Lantto i Haparanda. En utomordentligt positiv och pragmatisk man under vars tid jag sanerade min fastighet i Kukkola. Egon Grubbström, i södra delen av Övertorneå kommun, ursprungligen från Arvidsjaur, tror jag. Han hade med nämnda Lantto snarlika egenskaper och var en utpräglad naturmänniska. Bägge dessa hade, enligt min uppfattning en nykter distans till de värsta stolligheterna från länsjägmästare Ingemar Eriksson. Därutöver hade jag också att göra med en synnerligen byråkratisk konsulent, av värsta preussiska typ, som genomförde varje direktiv uppifrån till punkt och pricka, trakasserande småskogsägarna med förelägganden och hot om fullständiga åtgärder. Han såg sig framför allt som arbetsgivare till beredskapsjobbarna och nyttjade sin position till att tvinga markägare att röja och lövsanera marker för dryga pengar, trots att de ibland knappt hade ett lövträd på hela den berörda arealen. Även solen har sina fläckar. Två bra av tre är ju inte så tokigt. Det här var på 1970-1980-talen. Senare politiserades Skogsvårdsstyrelsen i Norrbotten i högre utsträckning. Framför allt tycks politiseringen och den avtagande kompetensen ha förvärrats ju närmare Luleå man kom. Nu uttalar jag mig naturligtvis inte om hela organisationen utan bara om människor jag konfronterats med och som också kommer att förekomma här på bloggen.


Tre onödiga lövsaneringar - ändå löv om naturen vill

Nåja, giftsprutningen avlöstes med tiden av motormanuell röjning. En dag var jag ute med nämnda Egon och visade honom bekymrat på områden som jag låtit röja och lövsanera enligt tidens anda och som naturen redan efter något år hade tagit tillbaka så att min åtgärd framstod som i det närmaste helt bortkastad. Egon tittade och sa på sitt eftertänksamma sätt: jaaa, det här området kan du röja hur många gånger du vill. Det kommer ändå att bli först löv och sedan underifrån kommande gran. Och det kommer att bli dyrt att fortsätta röja. Jag gav ju mig inte så lätt men vi var till områden relativt nära som Egon berättade att Niemis Gemensamhetsskog hade lövsanerat inte mindre än tre gånger. Där sprutade lövet upp i sällskap med några enstaka tallar och granar. Så jag gav upp mitt motstånd. Och på det område jag och Egon en gång tittade där frodas lövet och underifrån kommer ett väldigt friskt granbestånd. Där kan jag snart, i samband med gallring slutavverka lövet. Men om jag hade gjort som den av industrins hormoslyrkokare och politikerna styrda myndigheten förordade hade där inte funnit mycket av värde.


Goda råd som ger förlustbringande skogsbruk

Med ömsom irritation och ömsom ett leende på läpparna läser jag skogspropagandan i fackpressen. Där behandlas hur man undantagslöst och till hisnande kostnader ska göra fullständiga åtgärder, hyggesrensa, markbereda och plantera för att få ny skog och hur man ska lövsanera och röja - gärna sedan också hjälpplantera. Och följer man dessa kloka råd går det mesta av landets skogsbruk med ordentlig förlust. Varför jag anser det ska jag behandla i andra blogginlägg eftersom detta redan blivit på tok för långt.

Stockholm söndagen den 24 november 2013
Mikael Styrman
.