Politikerbarn på objudet besök: 3. Väntan på åtal

.
1986 hade vi hållit ledningsförrättningar för ca 6 mil 20 kV ledning, motsvarande ungefär en fjärdedel av ledningsnätet. Linjerna skulle flyttas ut till väg för att bli stormhärdigare och åtkomligare. Vi skulle då inte behöva färdas så mycket i terräng, på andras fastigheter. Ledningarna skulle, med vägens hjälp, bli trädsäkra på ena sidan, trots att det totala markintrånget kunde minskas. Och felsökningarna skulle bli snabbare.

Detta fick Vattenfall att gripas av panik. Sedan vi hade byggt om vårt ledningsnät hade Vattenfall hamnat i strykklass. Tydligt syntes det vid stormen ”Mauri-myrsky” den 22 september 1982. Ledningsnäten rasade runt omkring oss. Men stormen tycktes känna av koncessionsgränsen :-). Hundratals träd rasade över ledningarna, men till skillnad från situationen i omkringliggande nät, och med några få undantag, höll våra medvetet väldimensionerade ledningsnät bra. Sämre gick det i områden där ledningsnäten endast hade dimensionerats utifrån elektriska egenskaper - som om inga mekaniska påfrestningar någonsin skulle finnas. Vi hade återuppbyggt vårt nät - hela nätet - efter 20 timmar, inklusive lågspänningsfelen. Den sista som fick tillbaka strömmen var faktiskt i kapitel 1 nämnda Kalle Korvi. Han hade mjölkbesättning då, och en fas var borta efter att linorna på en blanktrådsledning över till Toivolansaari, som var på samma grupp som Kalles jordbruk, hade slagit ihop i den hårda vinden.

På Vattenfalls sida gick det sämre. Politrukerna i media mörkade som vanligt efter bästa förmåga, redan efter några dagar. Men det läckte till oss från Koncessionsbyrån på Statens Industriverk att Vattenfall hade haft åtminstone 13 dygn långa högspänningsavbrott. Typiskt sett brukade det ta minst lika lång tid att klara av lågspänningsfelen, ofta betydligt mer. Det skulle innebära 20 h i jämförelse med minst 26 dygn.

Paniken som Vattenfalls organisation drabbades av påminde om den som stormen Gudrun många år senare orsakade i södra Sverige. Där dog flera i kaoset. Det hände inte i Norrbotten, men det var nog mer tur än skicklighet, beaktande hur arbetena bedrevs. Under kaotiska förhållanden rekryterades skogshuggare, bönder och annat folk från höger och vänster och sattes in för att avverka träd som låg på ledningarna. Efter att träden var borta i de oröjda ledningsnäten, som knappt gick att ta sig fram i, återstod att åter ta sig ut på ledningsnäten. Denna gång för att reparera ledningsnäten. En ganska tråkig bieffekt av den valda metoden var att ingen hade riktig koll på hur mycket folk som fanns ute längs ledningsnäten. Och inte gick de att kommunicera med. Kunde man slå på strömmen eller kunde man det inte?

Ganska stora stormar, fritt ur minnet under 1983 och 1985, avlöpte på liknande sätt. Och 1986 höll vi ledningsförrättningar för att omstrukturera elnätet. Vattenfall gjorde ingenting. Stora förändringar sker sällan under total endräkt. Det föranledde Vattenfall Norrbotten, då lett av Anders Hjort, att ställa sitt markägarkontor, en man vid namn Östen Lantto, till våra bromsande markägares förfogande för att försöka stoppa omstruktureringen av ledningsnätet. Han är numera död, så han har ju redan fått sitt straff. Det kom till en kraftmätning på ett förrättningssammanträde med ca 150 markägare i Övertorneå Församlingshem, när vi hade sökt rätt att få bygga en ny ledning till Siekasjärvi, i nordvästra delen av Övertorneå kommun. Lantto påstod att Vattenfall hade sina ledningar inne i skogen, med 6 m ledningsgator, och att det gick bra(!). När jag påstod att de hade ständiga och långa avbrott gjorde han som Vattenfallare brukar - han blånekade och bad mig styrka det, förlitande sig på det stora statliga Vattenfalls trovärdighet. Det var ju inte första gången jag hade med dem att göra, så jag hade förberett mig. Jag hade en väska med tidningsuppslag från lokalpress, rapporterande om ett flertal stora och långa elavbrott och dess skadeverkningar. Medan jag besvarade hans invändningar tapetserade jag, under allmän munterhet, väggarna i församlingshemmet med tidningsklipp om Vattenfalls bedrifter. Lantto satt knallröd ända upp i hårfästet och skämdes. Ledningsförrättningen gick bra och det var sista gången Vattenfalls markförhandlare ställde upp på våra förrättningar för att stoppa förbättringar av elnäten.

Stormarna gick dåligt för Vattenfall som inte visste hur de skulle tackla situationen med sina otidsenliga ledningar, uppbyggda i en tid då ingen behövde el. Det gick så långt att Vattenfall vid något tillfälle, för att hålla kunderna lugna, och visa att man gjorde något, beordrade ut sin personal att sitta färdiga i bilarna, ute vid vitala samlingspunkter, för att vänta på stormen, när sådan lovades. Så istället för att vara hemma och äta, sova och vila upp sig inför påfrestningen tvingades personalen sitta i mörkret i bilarna ute i skogen och vänta sig trötta. Det säger oss något om kompetensen hos ett på politiska grunder utvalt chefsgarnityr...

I nordöstra delen av vårt nät, runt Svanstein, intrigerade enstaka maktgalna och kriminella byapolitiker, med den likaledes kriminellt lagda Länsstyrelsens hjälp, på motsvarande sätt för att stoppa nya ledningar. Samtidigt försökte de angripa oss för att de gamla ledningarna inte var bra. Det resulterade i en prövning ända upp i Kammar- och Regeringsrätterna som vi vann i båda instanserna, skapande ett för framtiden värdefullt prejudikat. Det är en ganska underhållande historia, som jag ska berätta en annan gång.

I Kukkola genomförde vi en likadan omstrukturering med stort stöd hos markägarna.

De kommande åren, efter 1986,  skulle förrättningsbeslutens upplåtelser realiseras. Det var bråda men roliga dagar som inte lämnade så mycket tid åt att fundera på vad polis och åklagare sysslade med i Mordbrandsfallet. Men dagarna förflöt för dem också. Vinterns snö smälte. Torneälvens is sökte sig ned till Bottenviken. Som den gjort utan hjälp i tiotusentals år innan folk började bygga hus nästan i älven. Innan brandchefer och lokalpolitiker upptäckte att isen kan behöva människans hjälp för att ta sig ned till havet. Innan militärer med helikopter fick fritt spelrum, för att under stort pådrag genomföra fullständigt meningslösa sprängningar ute på isen, endast demonstrerande den egna inkompetensen och maktlösheten. Sommaren återvände och med den ersattes det döda fjolårsgräset av frodig grönska. På Polis- och Åklagarmyndigheten kröp dagarna fram, medan man satt och tittade på det växande gräset, minutiöst följande den senaste utvecklingen på gräsfronten.

Den 13 juni 1988 hade tydligen gräset blivit tillräckligt långt för att spåren skulle vara utraderade, för då lade åklagaren Thor-Bertil Mjörnerud ned åtalet med rubriceringen ”Brott kan ej styrkas”.

Ett 425 kvm timmerhus i två fulla våningar, på grund av huggen granit, och ett timrat 120 kvm magasin hade brunnit ned till grunden efter att två flickor hade suttit och eldat vid husväggen till det ena huset, till skydd mot den hårda blåsten. Och åklagaren kommer fram till att brott ej kan styrkas. Då ska man veta att mordbrand inte kräver uppsåt för att kunna leda till fällande dom. Det räcker att det ska ha funnits risk för att brand ska uppstå. Och den risken var ju ganska tydlig...

Jag tror att Ni kan ana vad jag tänkte om åklagarens moraliska och mänskliga kvaliteter när jag kontaktade honom - utan att jag här behöver klä dem i ord.

Läs fortsättningen på ”Politikerbarn på objudet besök” här på bloggen.

Stockholm söndagen den 17 november 2013
Mikael Styrman
.