Tågurspårningen gick bra

.
Det började inte brinna.

Risk för traumatiska bränder är något man utsätter sig för när man bygger som i Stockholm - i tunnlar.
”Krematorium Stockholm” har jag tidigare kallat stadens sätt att inte lösa trafikproblemen.

Om, eller när, tunnelbränderna börjar kommer det, med myrstackens logik, knappast att förändra saken nämnvärt.

Man kan tycka att det är konstigt, att exempelvis i London med 14 miljoner invånare klarar man sig i stort sett utan tunnlar för väg och järnväg, men i Stockholm med 1,5 miljoner invånare gör man det inte.

Men även på andra sätt skiljer Stockholm ut sig. De ”gröna öarna” som finns här och där byggs bort genom förtätning av bebyggelsen. Enligt ledande Stockholmspolitiker ett sätt att skapa ”en levande stad”. Stockholm som till skillnad från London återkommande hemsöks av snöfall planerar inte sina vägar för att de ska kunna plogas och avsätter inte yta för snötippar där snön kan lagras utan omfattande brännande av diesel för borttransport av snön. Idealet är naturligtvis att snön så långt möjligt kan lagras där den faller eller så nära som möjligt. Förtätningen av bebyggelsen tycks ha som målsätttning att snön, till miljöns förfång, ska transporteras så långt som möjligt, men först efter att ha fått staden att stanna.

Det är natuligtvis korruptionen som är drivkraften bakom denna suboptimering av resurser. Under förespeglande av allmännyttigt arbete, borstar mutkolvarna varandras ryggar.

I alla branscher där tre man utför en mans arbete uppstår en kortsiktig politisk vinst i form av skapad sysselsättning vilken läggs som lök på laxen ovanpå mutorna.

Åkeribranschen - och politikerna - drar nytta av att snön ska kajkas omkring. Följaktligen planeras staden för att snön ska kajkas omkring.

Byggbranschen - och politikerna - drar nytta av att de gröna öarna exploateras. Följaktligen exploateras de gröna öarna.

Byggbranschen - och politikerna - drar nytta av att mängden tunnlar och avlägsna köpcenter ökar. Följaktligen ökar de och lokal handel slås ihjäl.

Alternativet, det som fungerar och är uthålligt, är naturligtvis att staden planeras för att kunna ta emot snö, att byggandet inte breder ut sig över stadens lungor och att stadens kulturarv inte ödeläggs av mångfiliga motorvägar samt att människor ges incitament att bo där de jobbar eller vice versa. Men ett sådant samhällsbyggande gör att onödigt byggande uteblir och att mutor och andra karriärfördelar uteblir. Därför kommer suboptimeringen att fortsätta.

Man kan inte undgå att häpnas över den idioti som präglar stadens planering. Att man till synes ”försöker lösa” trafikproblemen genom att koncentrera mer folk i staden och främja att de två gånger om dagen kajkar runt i staden, huller om bulller, som om de leker hela havet stormar och det går ut på att se vem som blir utan parkeringsplats.

Tågolyckan i tunneln vid Stockholms Södra station gick bra - den här gången.

Stockholm onsdagen den 13 november 2013
Mikael Styrman
.