.
Vanligtvis skriver man om olika delområden i ett ämne och avslutar så småningom med att sammanfatta och dra slutsatser. Jag bestämmer mig sällan för att sätta mig och skriva om något. Istället brukar jag informera mig om problemet. Sedan när ämnet är moget, kommer det ut av sig självt, när jag råkar sitta vid datorn. Den här gången kom slutsatsen ut först och då publicerar jag den i den ordningen, hur opedagogiskt det än må vara.
Rubrikens fråga besvaras enklast med: Därför att det inte finns någon återkoppling i det svenska storskogsbruket.
Alla familjeföretag, verksamheter som drivs från generation till generation, ansamlar kunskap och erfarenhet som även förs vidare till nästa generation. Denna kunskap måste inhämtas på annat sätt i verksamheter med annan drifts- eller ägandeform. Ibland lyckas det - ibland inte.
I Ekfors Kraft som vi hade drivit i tre generationer, blev kunskapsövertaget de stora elefanterna så övermäktigt att de kände sig tvungna att med hjälp av en kriminell offentlig förvaltning, och ett dito rättsväsende, helt sonika stjäla företaget, därför att man själva med rätta framstod som ett koppel idioter. Och det är klart att det blev jobbigt för maffian att plundra kraftbolagen och knappt få ihop till att reparera ledningsnäten efter hand som deras egna fallfärdiga skräplinjer blåste omkull eller ramlade ihop av snötryck, orsakande veckor och månader långa elavbrott, när samtidigt ett av landets minsta elverk kunde vara avbrottsfritt nästan utan bemanning och förfoga över bland annat två egna helikoptrar för nätverksdriften. Det blev helt enkelt för mycket. Man blev ”tvungen” att nyttiggöra sig främst lokala och regionala politikersluskar och människors missunnsamhet - glesbygdens adelsmärke.
I den svenska skogen blir denna kunskapsinsamling mycket viktig eftersom skogen har så långa omloppstider, särskilt uppe i norr. Det tar så lång tid från utförd åtgärd tills man kan se resultatet av åtgärden och dra slutsatser, att ett människoliv inte räcker för att man ska bli en duktig skogskarl. Man måste ta del av och lära sig av sina företrädares erfarenheter. I det familjeägda skogsbruket sker det genom huvudsakligen muntlig tradition. Erfarenheter förs vidare från far till son, generation efter generation. I storskogsbruket sker det inte alls. Och de politiskt tillsatta strebrar som klättrat till maktens tinnar i Skogssverige har, om den helt osminkade sanningen för en gångs skull ska få komma fram här på bloggen, helt enkelt varit för dumma i huvudet för att begripa vikten av erfarenhetsöverföringen för uppbyggnad av erforderlig skogskompetens. När resultatet, eller ska vi säga följderna, av deras verksamhet blir synliga har de sedan länge lämnat sina positioner.
Den som kör bil en gång var femte år blir ingen riktigt bra bilförare. Det tror jag att de flesta kan hålla med om. Vederbörande kan nog ändå köra, iakttagande försiktighet. Men riktig bra blir han inte. Och så är det med skogsskötsel också. Därför tror jag att skogsskötseln blir bäst om verksamheten har en viss omfattning, så att den blir en ganska kontinuerligt pågående uppgift. Då finns det också motiv att fortbilda sig. Däremot tror jag inte att förvaltningsobjektet ska vara så stort att inte förvaltaren är väl förtrogen med alla sin skogs olika bestånd. Även i denna del har storskogsbruket gjort magplask. Genom att rationalisera för hårt och säga upp personal har man skapat stora förluster i skogsförvaltningen. Problemet är, att det är lätt att visa på den årliga besparingen som uppstår när man sparkar en skogvaktare, kronojägare eller förvaltare. Det är betydligt svårare att visa på den skada som uppstår när skogen med sin långa omloppstid blir försummad och felaktigt skött. För att förstå det krävs att chefen själv förstår sig på skog och dessutom är lite ”musikalisk”. Och tyvärr är cheferna i skogsindustrin i det här sammanhanget obetydligt mer musikaliska än en döv sågbock.
Det här är en del av det stora svenska systemfelet. I Sverige finns det pengar för att låta byråkratin svälla och skapa låtsasmyndigheter som i bästa fall bara föder onyttiga drönare som åker runt och pratar skit, äter, dricker och kopulerar på skattebetalarnas bekostnad. Sådana som i sämre fall gör betydande företagsekonomisk och samhällsekonomisk skada genom att i sin enfald försvåra mången samhällsnyttig verksamhet, när de lägger sina inkompetenta fingrar i blöt. Det finns pengar till att hålla drönare som sysslar med meningslös arkivering av tusenårig harskit och lerskärvor, den ena den andra lik, men det finns inte pengar till att avlöna en ordentlig förvaltning av nationalhushållets viktigaste tillgång.
Det finns också pengar till att låta invandrare, flyktingar och svenskar som är för ointresserade av arbete ligga på sovlocket, eller få bidrag vitt och dessutom jobba svart, eller sitta på svenska för invandrare - totalt utan framdrift. Ändå vet alla, att den som flyttar till ett nytt land lär sig språket själv, om det behövs för att inte tvingas åka tillbaka, därför att livet i det nya landet annars blir för svårt att leva. Samtidigt finns ett enormt behov av stamkvistning i skogen, för att i möjligaste mån läka skadorna av skogsvandalernas framfart genom felaktig röjning. Allt det här beror förstås på att landet huvudsakligen styrs av en viss sorts människor: sådana som är tillräckligt egennyttiga och hungriga för att ta sig till makten, men som är klåpare när det gäller att med hjälp av makten uträtta något vettigt. Landet styrs av klåpare helt enkelt. I bästa fall inte kriminella, men, vågar jag påstå, ofta är de just kriminella.
Jag blev skogsägare redan som barn. Orsaken var att våra politikersluskar hade byggt upp ett tjuvaktigt skattesystem som bestal alla som fick för sig att bli gamla eller dö. Barn- och ungdomsåren förflöt till stor del i skog och mark, ibland med far eller farfars sällskap. Särskilt ungdomens jakter var tillfällen att gemensamt vistas i skog och mark. Vid arton års ålder tog jag över förvaltningen av mina egna fastigheter. Vid 21 fick jag överta min farbrors fastighet i Kukkola, som var kraftigt märkt av kombinationen goda virkeskonjunkturer och alltför långvarigt samarbete med ETT skogsbolag, som kommit att få alldeles för fria händer. Detta sammanföll med tidpunkten för ”älgexplosionen” som var kulmen på många års sparande för att bygga upp den svaga älgstammen. Lokalt fanns mycket stora älgskador. Idag är alla så väl läkta att man inte kan se var de har varit utan att veta om det i förväg. Och detta har skett i stort sett utan åtgärder. Naturen gör jobbet. Under min innehavstid har fastigheten vuxit ca 40.000 mf3 medan jag har avverkat ca 10.000 m3f, inkl den svåra åderlåtningen som stormen ”Mauri-Myrsky” den 22 september 1982 orsakade.
Tillsammans med en god och erfaren rådgivare, Sigvard Malmström vid Assi, inventerade jag hela fastigheten under några dagar våren 1979. Nästan hela fastigheten blev föremål för någon form av åtgärd. Senare byggde jag väg så att praktiskt taget ingen del av fastigheten har mer än 300 m till väg. Senare förvärvade jag ytterligare angränsande arealer.
Närmare tiotalet år senare följde jag upp mina ganska noggranna anteckningar om beståndens dåvarande skick och planerade samt utförda åtgärder. Bland annat fann jag då något område om vilket jag hade skrivit ”Blir ingenting. Fullständiga åtgärder: hyggesrensning, markberedning och plantering.” Men nu ville ödet annorlunda. Området låg besvärligt till på fastigheten som på den tiden saknade det vägnät den har idag. Markberedning beställdes, men blev inte utförd, eftersom markberedaren inte lyckades ta sig fram till beståndet. Därmed uteblev även hyggesrensningen och planteringen. Så småningom glömdes hela beståndet bort. När jag då tittade på beståndet tiotalet år senare stod där en fantastiskt fin, jämn och tät föryngring. Den dagen såg jag ljuset! Jag förstod vikten av, för att kunna dra rätt slutsatser om hur ett bestånd ska skötas, att känna till vad som har hänt tidigare och när olika åtgärder gjorts. Denna erfarenhet har jag sedan gjort fler gånger. Men ingen gång blir ju som den första.
Vår svenska skogsförvaltning sker i normalfallet helt utan återkoppling till historiken. Den finns inte tillgänglig. Är ofta inte ens dokumenterad. Det första som borde ske innan man tar beslut om åtgärder är ju att stämma av vad som gjorts tidigare och hur det har fungerat. Samma år som den ursprungliga inventeringen snubblade jag, på en annan fastighet, över de misslyckade föryngringarna från 1960-talet som sannolikt vägde tungt när dilletanter, möjligen i bästa välmening, orsakade planteringskatastrofen som sedan dess plågat och förföljt svenska skogsägare. Ja, det plågar väl inte alla riktigt, eftersom många fortfarande tror att det är en riktig åtgärd och inte ett verk av en kollektiv hjärnblödning.
Ett annat nära besläktat ämne är att det, mig veterligen, inte överhuvud taget finns något system för uppföljning och analys av utförda åtgärder och deras eventuella effekt. Det innebär att åtminstone Stor-Skogssverige famlar i mörkret om nyttan av olika insatta åtgärder i jämförelse med alternativa åtgärder.
Man kan säga om storskogsbruket i Sverige,
som det brukar sägas om historia i allmänhet:
att man inte vet varifrån man kommer,
inte vet var man är
och därför inte heller vet vart man är på väg.
Stockholm lördagen den 16 november 2013
Mikael Styrman
.
Du skriver väl.
SvaraRaderaDå jag var ung arbetade jag på Götaverken i Göteborg som grovplåtslagare.
En vinter byggde vi en ramp för ett RO-RO fartyg, rampen vägde lite styvt 100ton och var stor som 1/4 fotbollsplan. Kravet på rampens form var +-20mm i alla riktningar.
Då vi var klara med bygget av rampen var den skruvad, sned och vind på alla sätt. På varvet fanns 2 st riktkarlar anställda, dessas uppgift var att genom värme och kyla rikta upp våra konstruktioner.
Vår ramp låg på en bädd utanför varvsledningens verksamhetskontor.
Nåväl, på måndagen kom riktkarlen med sin utrustning, pall med frigolitskiva att sitta på, en liten kolkamin, kaffepanna, ett litet vindskydd av presenning.
Han gick runt vår konstruktion och spanade, drack lite kaffe, rökte lite, gick och snackade med oss som byggt biten, lite mer kaffe, läste lite ritning.
Så förflöt måndag, tisdag, onsdag, på torsdagen kritade han dit ett par kryss på olika ställen på biten och provade med lite värme för att se hur den reagerade,
suddade ut kryssen, märkte upp nya och provade på några andra ställen, därimellan kaffe, pall och röka.
Fredag morgon var han på jobbet före oss andra och var i full färd med att rita kryss och kilar lite överallt på rampen, efter fika började han värma i och runt sina markeringar,
han använde olika munstycken och sätt att värma på, han jobbade otroligt intensivt fram till lunch då han kastade i sig maten och sedan sprang ner och började kyla vissa punkter med ibland snö ibland vatten,
ibland mycket ibland bara lite försiktigt. Vissa ställen värmde han ytterligare lite och så kaffe, pall och röka förstås.
Då vi gick hem på kvällen satt han fortfarande och passade på biten. Måndag morgon mättes rampen och den var perfekt!
Hela veckan kunde vi gubbar se hur kontorets fönster befolkades av diverse tjänstemän, ju längre veckan gick desto fler näsor tryckta mot rutorna.
Riktaren fick efter detta jobb nya arbetsuppgifter och mobbades ut av verksledningen. Ingen på kontoret förstod att vad de fått bevittna var en ypperlig yrkesmans mästarprov,
för dem var det 32 timmars kaffedrickande, rökande och småskvaller följt av 8 timmars arbete.
Vi som begrep hur otroligt svårt och ansvarsfullt hans jobb var tappade all respekt för överheten genom detta.
Jag som ung blev fullkomligt rasande över ledningens dumhet, de äldre menade att så var det bara,
vi och riktkarlen hade otur att vi blivit anvisade just den planen för bygget.
Forts följer.
/Peter
Forts.
SvaraRaderaJag har senare i livet ofta jobbat i utvecklingsprojekt med mycket innovativa, kunniga och engagerade ingenjörer.
Ofta har i dessa grupper funnits några med goda examina men obefintlig förmåga att förstå vad som pågår i ett utvecklingsarbete,
dessa personer med stelt intellekt och bristande samarbetsförmåga samt dålig respekt för sina medarbetares kunskaper har jag några år senare ofta sett högt upp i företagsledningarna.
De är för rigida i sina personligheter för att kunna förstå en föränderlig verklighet så de väljer den administrativa karriären istället och
förorsakar företagen otroligt mycket skada genom sina intellektuella och mentala tillkortakommanden.
Under mitt liv har jag träffat några få verkligt beundransvärda hantverkare, en snickare,2 elektriker, en rörmokare och några yrkesmän på varvet av olika sort.
Jag har också haft nöjet att arbeta ihop med några verkligt beundransvärda tekniker av olika akademisk höjd.
Gemensamt för dessa fantastiska människor är att de alla saknat makt och inflytande i företagen de arbetat för, karriäristerna har trampat ner dem.
Det finns ett par undantag, ett tyskt företag jag arbetat för hade en teknologie doktor i ledningsgruppen som tog sig tid att resa till Sverige för att personligen sätta sig in i ett projekt vi arbetade med,
detta skedde utan att det svenska huvudkontoret fått information om hans resa.
Då de fick reda på besöket slog de omedelbart sönder utvecklingsgruppen och förklarade för tyskarna att projektet måste läggas i malpåse tills vidare pga. personalbrist.
Tyskarna hade allokerat 100 miljoner SEK för en provserie av produkten, den kommer aldrig att färdigställas, för många tår blev trampade på och prestige går före uppdrag.
Jag arbetade också en tid för ett amerikanskt elektronikföretag som hade en ingenjör från Island som huvudutvecklare av deras mest vinstgivande produkt.
Plötsligt fick killen för sig att han skulle resa hem till Island och börja med fårfarmeri,
amerikanarna öppnade omedelbart ett kontor på Island och erbjöd honom anställning där med samma lön och fria arbetstider. Det kallar jag respekt för företagandets verklighet!
Under mitt yrkesliv har jag fått se hur kunskap, hederlighet, respekt och långsiktiget ersatts av deras motsatser.
Brytpunkten ser jag som tiden för Milton Friedmans ideers genomslag, Palmes radikalisering av arbetarrörelsen, Harvardekonomernas ökade inflytande över företag och myndigheter.
Allt möjligjort av ett ekonomiskt överflöd som gav utrymme för inproduktivt spenderande.
Jag tror vi har många års lidande kvar under de inkompetenta marodörernas ledarskap innan nöden tvingar oss att tänka och handla förnuftigt igen.
Själv har jag emigrerat då det blivit omöjligt att arbeta med utveckling i Sverige pga. penningmänniskornas/politikernas/byråkraternas tyranni.
Som sagt, du skriver väl och jag läser dina alster med nöje.
/Peter
Jag arbetar som besiktningsingenjör inom elområdet och förundras ofta hur illa nya tekniska lösningar fungerar ute i praktiken.
SvaraRaderaEller hur det överhuvudtaget (inte)fungerar i samhället idag. Ansvarstagande,Kunskapsöverföring, hederlighet, respekt och långsiktiget existerar inte överhuvudtaget alls vad jag kan se i Sverige.
På sikt måste det ju vara förödande för den Svenska ekonomin om alla värdefulla kunskaper är bortblåsta!
Kan dessa kunskaper överföras genom riktigt bra utbildningar i framtiden undrar jag.
Erfarenheter är ju mycket svårt att överföra, och att lära sig av misstagen verkar ju inte heller gälla längre.
Svar till Peter:
SvaraRaderaDu har verkligen lyckats väl med att beskriva okunnighetens främlingskap - konfronterad med en kunnig yrkesmans kompetens.
I Sverige anses sällan rumsrent att nämna dumhet. Genom en offentlig lögn som vi alla tvingas genomleva finns nämligen inte dumhet i Sverige. Faktiskt är det så att alla är lika kloka. Ändå går den inte att bortse ifrån. Dumheten beter sig på snarlikt sätt konfronterad med intelligens - åtminstone i Tornedalen. När den obegåvade möter ett tankesätt som han inte förstår sig på är förklaringen vanligtvis att den tänkande individen antingen är galen eller idiot. Så det går alldeles utmärkt att utifrån lite olika utgångspunkter definiera idioti. :-)
En sak vill jag särskilt lyfta fram som Du lyckats fånga, nästan lite grann som en bisak. Du beskriver hur det inte precis saknades folk på kontoret som hade tid att försöka hålla reda på hur mycket eller lite riktaren arbetade, dock utan att begripa sig på hans arbetsinsats. Det var kanske något av ett privilegium för tjänstemännen inne på kontoret att vara undersysselsatta och förströ sig genom att studera arbetarnas prestationer. De upplevde kanske att han inkräktade på deras privilegium att vara lata och undersysselsatta? En kvarleva från ett klassamhälle som ännu präglar den svenska nationalsocialdemokratins syn på arbete. De respekterar nämligen fortfarande inte vare sig människan eller yrkeskunnande. De respekterar med få undantag bara pengar och social status. Det är en stor del av anledningen till att den svenska offentliga sektorn har kollapsat. Ingen, eller få, sätter värde på att vara en duktig arbetare. Man är hellre en oduglig chef. Alla vill vara chefer och då fungerar inga verksamheter. Det faller tillbaka på lönesystemen och skattesystemen som gjort det svårt eller omöjligt att belöna en duktig yrkesman. Man har tvingats betala en dålig yrkesman nästan på kronan lika mycket som en bra. Signalen blir att kompetens inte är värt något. Skulle tro att häri döljer sig en stor del av förklaringen till den tyska framgången och den svenska utförsbacken.
Peter,
SvaraRaderaDin berättelse om riktaren - jag var tvungen att läsa den igen.
Det är för sorgligt att det blir så där.
Att en sådan arbetets konstnär blir utsatt för sådan misstro och sådant förakt från människor som ingenting begriper.