Déjà vu

.
Jag körde igenom Övertorneå i eftermiddag, för första gången på länge. Det var redan mörkt, men de nya vägbelysningsarmaturerna lyste upp vackert. Varmt och behagligt ljus, lagom mycket, stiliga armaturer. Och för en gångs skull var det lite folk ute. Vanligtvis är man numera ensam, eller nästan ensam, när man kör genom Övertorneå. Roligt att den nya vägen, som man har lagt ut 60 miljoner skattekronor på inte alltid gapar tom. Den blir nog inte så lätt att ploga den nya smala vägen, med alla sina vinklar, parkeringsfickor, höga och skarpa trottoarkanter. Men den kommer att hålla ned farterna genom byn. Det är en återgång till vad som gällde på 1960-talet innan nationalsocialdemokratin omvandlade bondbyn Övertorneå till ett modernt betongsamhälle. Trottoarerna är desto bredare numera. Marken är inte återlämnad till de fastigheter den en gång stals ifrån, när byns sossekäringar var så avundsjuka på jägmästarfrun, som hade skapat byns enda ansade tomt, att de var tvungna att bredda vägen för att skenbart legalt komma åt att skövla den vackra häcken, de många gårdsträden och de stensatta blomsterarrangemangen. Men det lyckades ju. Även byns huvudgata kom för några decennier att vara lika steril och ödslig som de många bilderna av älvdalen, tagna i skarven mellan 1800- och 1900-talen. Då fanns inte ett träd i älvdalen som kunde fånga upp nordanvinden. Men nu är gatan smal och trottoarerna lika breda som Nybrogatan i Stockholm, i dess nedre sträckning. Men ödsligt är det ändå. Det är något man har glömt. Det finns inga människor som kan trampa de breda 60-miljoners trottoarerna. Och det blir inte så lätt för några att ta sig dit heller, eftersom alla pengar för att underhålla det övriga vägnätet har gått åt till denna visserligen fina men ändå helt onödiga väg.

Jag har lite svårt att förstå böjelsen för trafiklösningar som inte går att ploga i detta nordliga läge. I Nordafrika skulle en dylik lösning passa bra. På strandpromenaden i Tunis eller varför inte i Mogadishu. Fast det är förstås ett övergående problem eftersom gatuvimlet allt mer liknar ett snöigt och kallt Mogadishu.

När jag passerade vårt kontor, som står öde och igenbommat allt sedan naziströrelsens tillslag, fick jag syn på något som störde bilden av harmoni. Blåljus. Ambulansen kom längs Gamla Vägen, i krypfart, med ett fackeltåg efter sig. Jag blev nyfiken, vände bilen och fattade posto. Det var ett fackeltåg mot droger. Det har jag inte sett något sedan nazisterna organiserade fackeltåg mot den mörka belysningen som de själva hade släckt genom att inte betala räkningen för att kunna stjäla Ekfors-bolagen. Och den lätt förbryllade känsla jag hade innan förbyttes i den déjà vu-upplevelse. Jag iakttog det annalkande fackeltåget medan jag satt och försökte komma underfund med vad som föranledde upplevelsen. Efter en stund kom jag på det: -The Truman Show! Det var filmen med Jim Carrey, i vilken han är huvudperson i en dokusåpa om hans liv i hemstaden Seahaven, som ju lika gärna kunde ha hetat Pleasantville, och som är en bubbla, en bluff, en ångestdämpande låtsasvärld. Så där kom de goda människorna i ett antidrog-fackeltåg, ytterst initierat av de som skor sig på att de så småningom görs drogberoende samtidigt som samhället håller upp priset på drogerna. Det hjälps inte men jag kände mig som Truman Burbank i slutet av filmen, när han har rymt, rott över vattnet, och tagit sig till kanten den kända världen, till studions vägg och där betraktar låtsasvärlden.
Undrar om det finns fler som känner igen sig eller är jag ensam om sådana tankar?

Övertorneå söndagen den 1 december 2013
Mikael Styrman
.