Lojal mot rättvisan eller potemkinkulissen?

.
I DN-Kulturdebatt, den 17/12, under rubriken ”Omdömeslös Lambertz skadar rättssamhällets ryggrad”, skriver professorn i medierätt, tidigare justitieombudsmannen och pressombudsmannen Hans-Gunnar Axberger.

Det är vanligt när man läser inlägg skrivna av höga jurister att de präglas av ett mycket nyansrikt, klart och koncist samt ofta även vackert språk. Axbergers debattinlägg är inget undantag. Tvärtom är det en njutning för intellektet att läsa. Det är lätt att hålla med om nästan allt och en halvspråkig tornedaling kan inte bli annat än avundsjuk på någon som kan hantera det svenska språket så. Såväl det tekniska utförandet som det konstnärliga drar in absoluta toppoäng.

Men när vi kommer till det moraliska börjar problemen. Där blir betyget inte mer än högst mediokert. Visst har Axberger rätt i att Lambertz undergräver förtroendet för rättsväsendet genom att ifrågasätta de friande domarna mot Quick för att dölja sina egna åsidosättanden av vad som ankommit på honom att rätteligen göra som JK. Men Axberger ser inte skogen för bara träden. Lambertz gör nämligen inte bara skada genom sitt bitvis absurda beteende. Han gör nytta också.

Den nytta Lambertz gör är att, må vara ofrivilligt men ändock, peka på de brister i allmän moral och hederlighet som präglar många av våra domstolars arbete lika väl som andra rättsvårdande institutioner såsom Justitiekanslerämbetet, Justitieombudsmannen och Allmänhetens Pressombudsman.

Rättsväsendet är, som Axberger själv i förhållande till Lambertz är inne på, inte till för sig självt utan till för allmänheten - gemene man som Axberger uttrycker det med avstamp i domarreglerna. Rättsväsendets viktigaste uppgift är att skipa rättvisa. Inte att skapa en falsk illusion av rättvisa som upprätthålls av att höga jurister och massmedia som ska granska rättsväsendets göranden undanhåller sig från att kommentera, debattera eller granska rättsväsendets göranden ur den aspekten.

Jag tror inte att det är möjligt att samtidigt ha ett sådant juridiskt kunnande som Axberger gläntar till i sin debattartikel, som följer av hans nuvarande och tidigare befattningar och ett sådant intellekt som kommer till uttryck i hans debattartikel, och samtidigt inte inse att han har valt bort frågan om rättsväsendets prestationer och allmänna hederlighet till förmån för att föra en skendebatt om formaliafrågor. Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg gjorde likadant, även det i DN, i februari 2013. Båda värnar förtroendet för rättsväsendet utan att bekymra sig, eller rentav genom att aktivt skyla över frågan, om domar är lagligen och moraliskt tillkomna. Det sker till förmån för en lojalitet gentemot rättsväsendet som det inte nödvändigtvis gjort sig förtjänt av och vars yttersta konsekvens är, att den allmänna debatten, liksom i rättsväsendet verksamma och av detsamma berörda personer, ska vara lojala med rättsväsendets domar även om det är uppenbart att de i hög utsträckning är tillkomna i strid med rättsväsendets allra mest grundläggande uppgift: att skipa rättvisa och därigenom främja en allmän hederlighet.

Visst ska vi vara solidariska med rättsväsendet. Men inte förrän rättsväsendet gör sig förtjänt av det. Om vi är lojala med ett dekadent rättsväsende skyddar vi de moraliska tillkortakommanden och den allmänna ohederlighet som har tagit sig in rättsväsendet och skapar mängder av rättsskandaler. Vi har ett otal ouppklarade sådana i landet, både i nutid och i förfluten tid. Det är det debatten ska handla om. Inte om att vara lojal med en banditorganisation som leker rättsväsende.

Ett rättsväsende som beter sig hederligt vinner respekt hos medborgarna och tål att dess göranden diskuteras. Ett rättsväsende som agerar ohederligt, vare sig det sker på ekonomiska eller politisk-ekonomiska bevekelsegrunder eller av andra skäl, kan inte vinna vare sig respekt eller lojalitet genom att höga jurister och korrumperad press försöker frammana oförtjänt lojalitet på falska grunder eller av formella skäl.

Torsdagen den 26 december 2013
Mikael Styrman
.