Yrsa Stenius - chefredaktör utan moralisk kompass

.
(Uppdaterad fre 20/12 2013, kl 11:45)

Hannes Råstam var progmusiker upp till ganska mogen ålder, innan han bytte häst och blev grävande journalist. Han hann vara journalist ca 18 år innan dog. Trots denna förhållandevis korta tid i jobbet hann han göra mer för att bekämpa den svenska rättsrötan än alla andra svenska journalister och chefredaktörer och packet som låtsas vara korruptionsbekämpare på våra polis- och åklagarmyndigheter - tillsammans. I kölvattnet på hans avklädning av vårt korrumperade rättsväsende, som han inte hann göra färdigt, därför att döden trängde sig emellan, har nu förre chefredaktören på Aftonbladet äntrat scenen, den 29 november i Dagens Nyheter.


Oduglingarnas tolk

Under rubriken ”Sture Bergwalls eget ansvar” gör Yrsa Stenius (nedan Y.S.) sig till tolk för de många odugliga och korrumperade journalister och redaktörer i Sverige som mer är att betrakta som en självupptagen klubb för inbördes beundran än granskande tredje statsmakt.

Aftonbladets tidigare chefredaktör Yrsa Stenius

I sin debattartikel lyckas hon med den intellektuella kullerbyttan att jämställa den sedan ca 20 år tillbaka till sluten psykiatrisk vård dömde Thomas Quick, en ”dåre”, med de för vård av psykiskt sjuka specialistutbildade läkare och psykologer som var friska och fria att komma och gå som de ville på Säter. Ingen kan enligt Y.S. ha större ansvar än den andra för att expresståget ”Thomas Quick”, med van der Kwast-ligan på förarplatsen, kom att under flera decennier blint rusa fram genom det nattsvarta svenska juridiska mörkret.


Naivt och ansvarslöst system

Med den reservation som följer, av att Quick var betraktad som sjuk, kan han naturligtvis skuldbeläggas för att han efter ca 20 års sluten vård försökte ljuga till sig fördelar, enligt det system som gav fördelar på Säter. I så måtto är det dock fråga om en systemkollaps. Därför att man inte insett att systemet var sådant att det skulle komma att leda till just den sortens missbruk av systemets naivitet. Man kan ju inte skuldbelägga patienten för att ett system som är till för att hantera sjuka människor kollapsar bara för att en patient, enligt en lekman, ”ljuger övertygande”. Bekännelserna, som visade sig vara lögner måste ju gå att verifiera. I en rättsstat dömer man inte folk för mord bara för att de hittar på att erkänna ett mord. Hur skulle man då göra när flera erkänner oberoende av varandra? Döma allihop och strunta i att söka efter den riktiga mördaren?


Låga krav på trovärdighet

När en person, under tvångsvård, erkänner 39 mord och inte kan leverera mer kontrollerbara uppgifter om morden än vad man kan inhämta i sjukhusets bibliotek och datorer, tycker Yrsa Stenius att det är ok att tro honom - för att han ljuger övertygande!

Det var mycket annat som var skumt i Quickprocesserna och som visade att domstolarna som dömde honom gjorde det i ond tro. De gjorde dock bara som de var vana att göra. De lyssnade på vad den politiska makten ville ha för domslut och levererade det. Om Quick var skyldig eller oskyldig var en helt ointressant fråga för domstolarna. Politiska domstolar arbetar så. Jag har själv varit med om det många gånger och vet därför vad jag talar om.


39 erkännanden men bara åtta åtal

Två sådana för domstolarna mycket graverande omständigheter kan jag nämna. Quick erkände 39 mord men åtalades bara för åtta. Var finns logiken? Var han trovärdig i åtta erkännanden, men inte i resterande 31, eller vilken domstolslogik har gällt?

I några fall pekade Quick ut medhjälpare till morden, vilka åklagaren och domstolarna vare sig brydde sig om att åtala eller ens kalla att vittna i domstolarna. Varför var han trovärdig i erkännandena av de åtta morden, men inte i fråga om utpekandet av medgärningsmännen? De domare som nu i efterhand tvår sina händer och påstår sig ha varit i god tro ljuger skamlöst för att försöka rädda sin heder. Sådan bottenlös inkompetens som skulle kunna förklara en dom i god tro under ifrågavarande omständigheter finner åtminstone jag utesluten. Den skulle med största sannolikhet redan ha förhindrat fullföljandet av juridikstudierna.


Ett samhälle utan ansvarsutkrävande förfaller

Det är för all del inte ovanligt att svenska journalister och redaktörer har defekt, eller helt saknar, moralisk kompass, samtidigt som de klivit in i rollen som innebär att de, och endast de, har moralisk resning. Men detta synsätt, som Y.S. redovisar inger stark betänklighet. Det lyfter nämligen bort ansvaret från där ansvar ska utkrävas och lägger ansvaret där inga befogenheter eller möjligheter att påverka systemet finns. Det leder oss till ett samhälle där just sådana fall som "Thomas Quick" kan inträffa.

Det leder därmed också till ett samhälle där

åtta mördare går fria därför att hela hjärntrusten leker och lallar med en mentalpatient istället för att jaga mördarna,

kriminella poliser och åklagare får utreda brott därför att ansvar aldrig utkrävs om de är brottsliga i tjänsten,

nationens försvar bryter samman för att det fungerar som industristöd åt banksters och som inköpare och förvarare av oanvändbar utrustning köpt till överpriser,

tågen slutar att gå därför att det fungerar så bra i vackert väder att man anser sig ha rätt att tro att det ska fungera lika bra även när det snöar eller blåser eller när räls eller kontaktledningar nötts ut,

elen slutar att fungera, trots rekordhöga priser, därför att det fungerar bra med oröjda ledningsgator i vindstilla väderlek och man därför i avsaknad av yrkeskunnande i ledningsfunktionerna tror att det ska fungera även när det regnar, snöar och/eller blåser,

kriminaliteten frodas i ledande politiska kretsar därför att vi inte har någon organisation för att efterforska, utreda och lagföra brott begångna av politiker på olika nivåer, vilka nivåer exempelvis Per-Ola Eriksson, Sven-Erik Bucht, Göran Berg, Maud Olofsson och Anna-Karin Hatt kan få representera, eller den nu brottsmisstänkta centerriksdagsledamoten Abir Al-Sahlani. Al-Sahlani misstänks ha plockat åt sig mellan tre och sex miljoner av statliga biståndsmedel, för egen och för sin fars räkning.

Partiet har enligt Sveriges Radio sagt nej till att lämna ut årsredovisningarna. Biståndsorganet SIDA har också sagt nej. Ärendet har överlämnats till Utrikesdepartementet som har tagit tre månader på sig för en sekretessprövning innan handlingarna nu lämnats ut. Partiledaren Annie Lööf vägrar att kommentera frågan.

Det kan finnas skäl att påminna om att centern, som riskerar att åka ur riksdagen, är ett ekonomiskt välbeställt parti. Politiska partier i Sverige saknar skydd mot ekonomisk brottslighet emanerande inifrån organisationen. I ett ekonomiskt välbeställt parti kan det finnas starka drivkrafter för mindre nogräknade personer att slå sig fram till makten. Så starka, att de kan vara beredda att ställa grundläggande demokratiska värderingar åt sidan för att nå sitt mål.

Det förstärker onekligen bilden av centerledningen som en, måhända kriminell, sekt som tar sig rätten att sätta sig över de demokratiska regler och principer enligt vilka vi ska utse våra politiska företrädare i landet. Analogt med nyss nämnda tonar bilden fram av en ledning vilken tar sig själva rätten att inte bara plundra privata skogsägare genom godtycklig konfiskatorisk lagstiftning, nödtorftigt kamouflerad till naturskydd, utan även

stjäla privatägda elverk under påstådd men inte specificerad misskötsel utan att sedan på något sätt förändra företagets skötsel,

roffa åt sig centerväljarnas rikedomar,

stjäla skattebetalarnas tillgångar storskaligt.

Nu var det egentligen inte det jag skulle skriva om denna gång. Men jag fann det nödvändigt att belysa konsekvenserna som kan bli följden i ett samhälle där journalistiken slutar fungera.


Alla inblandade ville tro

Y.S. skriver att Quick blev trodd därför att han spelade sin roll så rasande skickligt och med sådan inlevelse. Men är det verkligen sant? Åtminstone de avsnitt jag såg i TV från rekonstruktioner visade på en teater där skådespelaren allt som oftast inte kunde någonting om pjäsen och då övergick till att stöna. På sin höjd god amatörteater. Med inlevelse kan jag också gå med på. Nej, Thomas Quick blev trodd därför att det gagnade alla dessa inblandade lallares karriärer och ekonomier att tro på honom.

Det som för övrigt är unikt med detta rättshaveri är framför allt att det har blivit avslöjat. Det saknas inte allvarliga, och på olika sätt värre, rättshaverier som ännu är oupptäckta, eller snarare ännu är mörklagda, i Sverige, med massmedias benägna och aktiva medverkan. Det unika med det här fallet är att det råkade komma i händerna på en så dugande och oförstörd journalist som Hannes Råstam.


20 års erfarenhet

Det må vara att i de politiskt och socialt korrekta kretsar som Y.S. rör sig i blir man kanske inte expert på att agera ångestfylld mentalpatient. Men Thomas Quick hade ju varit intagen i tjugo år. Skulle man inte på tjugo år lära sig hur ångestfyllda patienter beter sig? Och skulle inte läkare som till profession har att umgås med sådana, och att bedöma dem, lära sig jobbet? Vad är det för dumheter, Y. S.?


Vänskapskorruptionen fördunklar journalistens omdöme

Det framskymtar av Y.S. skrivning att hon, liksom många andra tror lite för mycket på Claes Borgström för att det ska vara riktigt bra för deras analytiska förmåga. Det är ju alldeles uppenbart på filmerna från rekonstruktionerna att Quick är hög som ett hus. Om Claes Borgström har sagt åt Y.S. att han ”aldrig skulle ha tillåtit att Quick vallades drogad på en brottsplats" återstår två möjliga alternativ: antingen ljuger Claes Borgström som en häst travar eller så är han en total odugling - åtminstone när det kommer till att bedöma om en person är drogad eller inte. Det senare förefaller mindre sannolikt eftersom han drivit advokatbyrå tillsammans med Thomas Bodström.

Y.S. gör härvid lag samma fel som hela "van der Kwastligan" gjorde. Hon VILL tro på Claes Borgström och är därför beredd att blunda för att verkligheten i form av de skoningslösa filmerna från rekonstruktionerna inte håller med Claes Borgström.

Vi andra, som inte är fördärvade av våra journalisters kollegiala självtillräcklighet och vänskapsband kan lära oss någonting av Y.S. debattinlägg. Det visar nämligen oss andra varför allvarliga rättshaverier uppstår, utspelar sig och begravs, inför våra journalisters och redaktörers ögon, men utan att rapporteras till allmänheten. Ett lagom mycket, och till rätt personer, planterat rykte räcker nämligen för att grova brott ska få utspela sig helt i det tysta inför deras ögon.


Den kollektiva journalistiska skammen

Så avgjordes rättsläkarens och obducentens livsöde i Catrine Da Costa-fallet, liksom mördarjakten även i det fallet torpederades, med domstolens benägna medverkan. En parallell av flera, kanske av många, till Thomas Quick-fallen. Mycket talar för att det hittills gått likadant med justitiemordet mot mig och Ekfors Kraft. Den listan kan säkert göras lång av journalister som levt och verkat i vår tid. Men då måste de vara mer intresserade av att identifiera dessa fall, än av att gripa efter det ena eller det andra halmstrået, med vars hjälp de kan inbilla sig själva att de skött sitt arbete på ett hedervärt sätt. För det är nämligen, tror jag, drivkraften bakom Y.S. debattinlägg. Ett sätt att förhålla sig till den kollektiva journalistiska skammen över att inte ha gjort sitt jobb, vilket Hannes Råstam blottlade genom sitt utmärkta journalistiska arbete.

Det känns för ynkligt att allvarliga rättsövergrepp förtigs eftersom journalister och redaktörer bedriver sitt arbete på ett sådant sätt att det inte stör deras vänskapliga relationer med brottslingar och dilletanter. Men det är förstås en gammal sanning att lallare ofta kan vara högt uppsatta och att människan är mycket benägen att slicka uppåt och sparka nedåt - även journalister och redaktörer. Detta trots att i yrkets väsen ingår, som kanske främsta uppgift, att sparka dilletanter och lallare uppifrån och nedåt, tills de når sin kompetensnivå. Det är den fungerande granskande journalistikens konsekvens. Men, när journalistiken inte fungerar upphör denna för vårt samhällsbygge viktiga renhållningsfunktion, inkompetensen biter sig fast på hög nivå och samhället slutar att fungera, på område efter område, som jag ovan gav några exempel på.


Kartlägg det journalistiska nätverket som göder rättsrötan

En stor journalistisk uppgift återstår. Att kartlägga det journalistiska nätverket på samma sätt som Dan Josefsson kartlade Margit Norells nätverk. Hur ser det journalistiska nätverket ut? Vem pratar man med för att genomföra mörkläggningar? Det kan inte vara jättesvårt eftersom flera av våra spindoktorer klarar det med bravur. Till gagn för sig själva och den grova ekonomisk-politiska brottsligheten, men till skada för rättssäkerheten och såväl medborgarnas som samhällets ekonomi. Spindoktor är en aktad uppgift idag - i kriminella kretsar. En viktig uppgift för att lyfta vårt samhälle ur träsket det befinner sig är sannolikt att förändra den rådande samhällsmoralen så att spindoktorerna betraktas som de manipulativa brottslingar de egentligen är - även bland journalister och redaktörer. Spindoktor är inte en harmlös godisfarbror som delar ut fördelar i jobbet. Det är en brottsling vars uppsåt ofta är att dölja oegentligheter och ibland grova brott.

Den mesta samhällskritiska, eller ska vi säga brottslighetskritiska, debatten kvävs av våra stora media. Jag tolkar publiceringen i DN av Y.S. inlägg som ett utslag av den kollektiva journalistiska skammen i Thomas Quick-fallen. Dessvärre inte som ett försök att komma till rätta med skammen. Istället ett sätt att förneka dess orsaker.

Den bärande tesen i Y.S. resonemang är nästan att Quick inte var frihetsberövad mentalpatient utan istället läkare på Säter och därför ansvarig för att lögnerna inte genomskådades. :-)
Journalistiken i våra stora massmedia har lång väg kvar att gå för att ta sig ut från det Säter-liknande dårhus i vilket vår samhällsbevakning till stora delar befinner sig.

Jag tycker att det är värdefullt att Y.S. på detta sätt har inskridit till Claes Borgströms, eller är det syskonen Borgströms(?), försvar. Det visar oss hur viktig vänskapskorruptionen är för att journalistiken ska gå vilse. Ett vänskapsband räcker för att fullständigt kasta den journalistiska moralen över bord.

Mutholm fredagen den 20 december 2013
Mikael Styrman
.