Framgången som fiende

.
Förra gången det var EU-val kom Piratpartiet in i EU-parlamentet. Det var följden av en utbredd oro för det fria ordet och den personliga integriteten. Det var en stor framgång. Med framgången slog sig folkresningen till ro. Det var inte tillräckligt stor framgång för att bli omvalda. Utan att ha bemödat sig om, eller utan att ha förstått behovet av, eller lyckats organisera och nå ut till sina sympatisörer kunde Piratpartiet inte upprepa bravaden. Piratpartiet har säkert många sympatisörer och kan ha gjort mycket gott i EU-parlamentet. Men det hjälper inte när media inte är nämnvärt intresserade av Piratpartiets överlevnad och partiet självt, i den mån det finns något, inte förmått att på annat sätt, med exempelvis modern teknik, knyta kontakt med sina sympatisörer och mobilisera dem.

Feministiskt Initiativ kom in i år. Som det tycks av media har det inte skett med hjälp av modern teknik utan snarare med riktigt gammaldags försäljningsteknik. Det återstår nu att visa väljarna vad man står för och varför man bör bli omvalda nästa gång för det inte ska bli ”hon dansade en sommar” som det blev för Piratpartiet.

Sverige-Demokraterna kom också in den här gången. Partiet har länge byggt organisation inom landet. Och de präktigaste av alla präktiga politiker i symbios med den godhjärtade dumhetens byråkrati kommer av allt att döma att bädda för en ny framgång för partiet både nationellt och på EU-nivå, nästa gång. Det räcker med att studera Frankrikes exempel för att ana vart vi är på väg.

Om man är orolig för, som man säger, de högerextremas tillväxt, är det inte nödvändigtvis bästa metoden att klanta till invandringspolitiken och tala om för människor, "von oben", vad de bör tycka. Invandringspolitikens "framgångar" upplevs inte nödvändigtvis likadant ute i den svenska verkligheten som i parlamentens verklighetsfrämmande idealtillvaro.

Södertälje måndagen den 26 maj 2014
Mikael Styrman
.