Politikerligan

.
Emellanåt blir det stora rubriker i media om olika ligor av brottslingar och deras eskapader. Vi har haft exempelvis Maskeradligan, Polisligan och Militärligan som alla har skapat stora rubriker i pressen. Ofta handlar det om dramatiska och våldsamma metoder och skeenden. Men en liga som inte skapar några rubriker är Politikerligan.

Som en tjuv om natten smög exempelvis nyligt nyheten om de bedrägerianklagade SSU-ombudsmännen i Piteå genom pressen. Det var knappt möjligt ens för en intresserad läsare att märka att bedrägerierna pågått under lång tid och varit systematiska. Inga artiklar som informerade allmänheten. Inga bilder av brottslingarna, varken före eller efter de fällande domarna. Annars älskar ju pressen att publicera stora bilder och misskrediterande artiklar om människor som inte är fällda och ofta inte ens misstänkta för något brott. Inte sällan är dessa artiklar producerade på uppdrag av Politikerligan som använder pressen som redskap för att plundra andra, som inte är med i ligan. Och våra journalister och redaktörer som gärna slår sig för bröstet och framhäver sin egen hederlighet, sina stolta ideal och sin betydelse för ”försvaret av demokratin” deltar villigt i Politikerligans kriminella verksamhet.

I fallet SSU i Piteå blev det, som förväntat, löjligt milda domar. Varför? De stora bedrägerierna, bedrivs i åtminstone tredje generation, med skydd av tidigare generationer SSU:are. Dessa är numera ofta högt uppsatta personer i samhället. Inte sällan i ledningen för skenbart legala verksamheter - ofta kollektivt ägda. Det vill säga ofta utan egentlig ägare. Andra infiltrerar ”rättsväsendet”.

Det blev inga artiklar om de löjligt milda domarna. Varför? Det är naturligtvis så, att ett rättsväsende som inte är frikopplat från politikens direkta inflytande, behandlar, och alltid har behandlat, politiska brottslingar med silkesvantar. Om den här brottsligheten hade varit begränsad till SSU skulle nog till och med våra korrumperade massmedia känt sig tvingade att beskriva brottsligheten. Men nu är ju problemet att den här brottsligheten genomsyrar alla etablerade politiska partier. Politikerna är därför oavsett partibok kollegor och partners - inte motståndare och konkurrenter, som man dock gärna vill få medborgarna att tro. Däremot är de ju ofta konkurrenter om de bästa platserna vid köttgrytorna. En speciell variant är det mutualistiska samarbete som i alla tider funnits mellan Nationalsocialdemokratin och Centerpartiet innebärande att centerns politiker avstår från att konkurrera om de bästa platserna i utbyte mot att en del av stöldgodset kommer centerns politiker till del. Gentemot väljarna är naturligtvis samarbetet hemligt och centerpolitikerna uppträder skenbart som riktiga politiker och inte som köpta mutkolvar.

De politiska partierna har i sin hand att utforma regelverket för stöd till studieförbunden och de direkta partistöden så att partierna håller sig försörjda. Varför är det då viktigt att brott begångna i skydd av de politiska partiernas verksamhet utreds och stävjas? Det givna svaret är förstås att om det inte sker kommer snart alla samhällets resurser att förbrukas av en vildvuxen kriminalitet i de politiska partierna. Och många enskilda verksamheter kommer att stjälas av kriminella politiker - av politikertattare. Nu syftar jag inte på tattare i betydelsen människa av romskt ursprung. Jag syftar istället på ordets negativa betydelse: lata, egennyttiga och allmänt tjuvaktiga och gränslösa människor.

Väljarna, tillika skattebetalarna, har rätt att veta hur mycket av deras skattemedel som förbrukas inom ramen för politisk verksamhet. De har också rätt att kräva att inte mer medel tas i anspråk än vad som verkligen åtgår. Dessutom innebär den här brottsligheten att medel stjäls, inte bara till politisk verksamhet utan även till enskilda politikers privata levnad och konsumtion. Det blir med tiden svårt att veta hur mycket pengar som förbrukas av den politiska verksamheten och hur mycket som stjäls av kriminella politiker. Vi är med rask takt på väg mot en tredjevärlden-situation innebärande att landet blir allt fattigare och politikerna allt mer välmående.

Att rättsväsendet totalt har låtit sig korrumperas så att inga politikertattare riskerar att dömas för sin brottslighet fostrar naturligtvis en helt kriminell politikerkår. Eftersom det här har pågått i flera, kanske många, decennier har vi numera sannolikt begåvats med en hel homogen kår av politiska brottslingar- Politikerligan eller om man så vill Politikertattarstammen!

Förr, när dåtidens kungar drog ut i omvärlden för att kriga och röva, utkämpades krigen av fattigt folk som dels inte kunde sköta sina näringar på grund av krigen och dels riskerade för tidig död eller invaliditet. Andra, belades med avgifter för att hålla armén. Kungens närmaste och för honom nyttigaste medarbetare adlades. Stöldgodset hamnade hos kung och adel. Idag drar inte svenska kungar, eller kungarnas efterträdare politikerna, runt i världen och krigar. Mest beror det nog på att man krigade Sverige fattigt och odugligt. Fattigt och odugligt, men med rik adel. Historieböckerna är fyllda av berättelser om stora svenska framgångar på slagfält och vid sjöslag. Men en jämförelse med andra länders historieskrivning talar ett annat språk liksom verkligheten som innebar att Sverige krigade sig fattigt. Dagens efterträdare till kung och adel - politikertattarstammen - begränsar sig till att plundra den egna befolkningen med hjälp av en korrumperad journalistkår och ett dito rättsväsende. Det finns även numera exempel på politiker som vill att svenska soldater åter ska ut och dödas på ärans och hjältarnas fält, på politikernas uppdrag. Inte politikerna själva naturligtvis och inte deras barn heller, men andra svenskar. Ett land vars förmåga att försvara sig har ödelagts, av den politiska korruptionens förbrukande av försvarsmedlen till meningslösa inköp, ska nu åter ut och kriga. Var finns den halta, blinda, lytta och allmänt odugliga motståndare som ett genomkorrumperat svenskt försvar kan rå på?

Mellan politikertattarstammen, rättsväsendet och journalistiken råder ett typiskt mutualistiskt förhållande som naturligtvis är mycket svårt att bryta, annat än genom det totala sammanbrottet, som kommer allt närmare, eftersom ett system som det svenska korrumperade systemet inte kan undgå att ytterligare försämras och ta i anspråk allt större resurser, i utbyte mot allt sämre prestationer.

Södertälje onsdagen den 21 maj 2014
Mikael Styrman
.