Tungt att INTE bära regeringsmakten

.
”Det har varit tungt att bära regeringsmakten” sa Fredrik Reinfeldt i SVT:s morgonnyheter idag. Och det förstår man när man ser en regeringsledamot i TV. Det är inte att ta miste på att de är trötta. Men riktigt så är det nog inte. Det har istället varit tungt att INTE bära regeringsmakten.

Om man tar till sig nästan all makt och sedan inte agerar när saker och ting fungerar illa är det ofrånkomligt att man drabbas av missnöjet med det som går fel. Det är lika självklart som att Göran Persson skulle drabbas av Tsunami-missnöjet sedan han blivit trött av att dra till sig all makt och därför oförmögen att agera när omständigheterna så krävde.

Apspelet i KU har just passerat revy. En svensk politiker är alltid straffriförklarad. Riskerar endast en knäpp på näsan av KU. Inte ens det ansvaret har alliansregeringen visat sig förmögen att bära. Åtminstone tycks inte väljarna ha köpt versionen om den totala bristen på kännedom om de statliga bolagens svindlande affärer. Många är nog benägna att tro, att det är mer eller mindre ointressant för statens företagsledningar vad en mindre spelare som näringsminister Maud Olofsson tycker. Det är vad Reinfeldt och Borg säger som räknas. Att man skulle ha genomfört dessa affärer bakom ryggen på R och B förefaller därför osannolikt. Det blir ännu mindre sannolikt när det inte leder till något räfst och rättarting när det blir känt i efterhand hur man burit sig åt.

Att se vad som utspelat sig i de statliga företagen, och i byråkratin, utan att agera, antyder endera av två saker - möjligen båda. Antingen var man informerad och/eller inblandad och då kan man inte agera. Eller så har man beröringsskräck och då kan man inte heller agera. I bägge fallen är man regeringsoduglig. Resultatet i EU-valet kan indikera att många tänkt just så.

Problemet med de statliga företagen är förmodligen åtminstone delvis att svindlerierna får hålla på därför att de innebär en tillämpning av moderaternas ideologi. En sorts övertro på marknadens krafter. Om man låter de från marknaden skyddade statliga företagen agera på andra marknader ska de bli effektiva och affärsmässiga. Ungefär som man trodde att marknaden skulle få ordning på järnvägen i det glesbefolkade Sverige. Det är svårt att agera mot något som till synes är i linje med ens egen ideologiska övertygelse. Därför får företagsledningarna i svenska skattebetalarägda public service-företag leka riktiga direktörer utomlands och dränera företagen på miljarder som hamnar i maffians fickor, ingen nämnd och ingen glömd.

Ännu mindre har regeringen tagit ansvar för att sanera den allt mer korrumperade byråkratin och rättsväsendet. Grova missförhållanden har kommit i dagen utan annat än motvilligt och tafatt agerande från regeringens sida.

Regeringsdugligheten har även i andra viktiga frågor, som exempelvis den sönderfallande infrastrukturen, begränsats till beslut om att trycka in ännu mer pengar i kollapsade och dränerade system istället för att se till att sanera dem.

Samtidigt med allt detta har maffiatrogna media rapporterat om det stora och obrutna förtroendet för Fredrik Reinfeldt. Det är klart att verklighetsuppfattningen och självbilden kan bli underlig när det inte finns någon fri och kritiskt granskande press som kan hålla en i form.

Jag känner mig inte övertygad om att media kommer att rapportera om det, men nog drar jag i alla fall slutsatsen att gårdagens val till EU visar att MINST en tredjedel av moderaternas väljare inte tycker att man axlat regeringsmakten och därför straffade Reinfeldt och Co igår genom att inte gå till valurnorna. Och ungdomarna attraherades av allt att döma inte av de gamla betongpartiernas visionslöshet, avskärmande från de stora hot som vår civilisation står inför och fortsatt fåfänga hopp om att den förväntade eviga tillväxten ska lösa alla problem på en allt mer förödd jord.

Ett EU-val är inget riksdagsval, men om sådana som ideologiskt räknar sig till allianspartiernas kärnväljare - åtminstone till den ideologi som partierna säger sig bekänna sig till - kan välja att avstå från att rösta i ett EU-val, kan de naturligtvis även avstå från att rösta i ett riksdagsval.

Kanske väljarna tycker att regeringsmakten borde använts till att leva som man lär istället för att gynna det egna och närstående brödraskapet och de maffiaanstrukna finansiärerna?

Fredrik Reinfeldt har visat sig vara så makthungrig att partipiskan viner i moderaterna, till och med mer än i Nationalsocialdemokraterna, vars partipiska moderater alltid häcklat. Tiden före valet har framkommit att Reinfeldt och likasinnade försvarar ett likadant styre i EU. Det är svårt att säga hur många av moderaternas väljare som bryr sig om det, men inte lär det vara någon fördel att förknippas med det, om det står och väger.

Det blir en smärtsam process att analysera valresultatet i en ”demokratisk” organisation där ledarna är oantastliga, om det alls blir någon sådan process. Hur hitta en förklaring till kräftgången utan att behöva ställa sig några smärtsamma och farliga frågor?

Södertälje måndagen den 26 maj 2014
Mikael Styrman
.