En S-uppgörelse i den undre världen

.
Daniel Suhonen har i boken ”Partiledaren som klev ut i kylan”  skrivit om kampen om partiledarposten i nationalsocialdemokratiska partiet. Att spelet är rått i den politiska toppen förvånar knappast. Ingen, eller åtminstone ytterst få, torde glädjas åt det, men förvånad…nej, knappast. Att Håkan Juholt blev stucken i ryggen av de egna är därför inte konstigt, snarare självklart. Att han skulle bli det kunde nog vem som helst räkna ut som följer med någotsånär vad som händer i världen.

Jag är mer förvånad över att Juholt blev partiledare. Det är nog en måttstock på hur djup krisen är i S. Jag tyckte dessutom att det var ganska underhållande så jag kan förstå att S-pamparna tyckte att det var plågsamt och att de blev rädda att förlora sina platser vid köttgrytorna.

Håkan Juholt omnämns, om jag har förstått det rätt, av partivänner ofta som underhållande och gemytlig. Av icke-partivänner istället som en dryg och bullrig pamp. Båda beskrivningarna kan ju faktiskt vara riktiga - samtidigt.

Det förtjänar att ihågkommas, att Juholt fick kicken av de mer durkdrivna skurkarna i partiet. Inte för att han ljög och fabulerade och motsade sig själv utan istället för att han ljög så illa att folk förstod att han lurades. Att luras var ok, men inte att luras så illa att man blir avslöjad...

Nationalsocialdemokratin är numera en pamp- och maktapparat som berövar människorna såväl deras frihet som deras pengar. Det är dessutom länge sedan partiapparaten och den byråkrati den skapat känt sig förpliktigade att ge skattebetalarna något i utbyte mot deras pengar. Med andra ord är (S) en gangsterorganisation. Att man blir stucken i ryggen i en gangsterorganisation borde inte överraska. Ändå tycks Håkan Juholt och kretsen kring honom vara både förvånade och upprörda över att så skett.

Det hade, menar jag, varit mer hedrande om den indignerade kretsen kring Juholt hade varit mer upprörda över något av de många justitiemord och de stölder som nationalsocialdemokratin gjort emot andra. Sådana som inte frivilligt gett sig in i maffians bikupa. Exempelvis justitiemordet mot mig, min familj och Ekfors-bolagen. Men icke. Att hacka på och stjäla av andra är ok för nationalsocialdemokrater, däremot inte att stjäla av och sticka varandra i ryggen.

Det är nog inget att vara upprörd över, tycker jag. Går man med i maffian får man räkna med hårda tag och smutsiga metoder. Men kanske kan Suhonens bok göra nytta. Om den kan få de nationalsocialdemokratiska väljarna att ta avstånd från sådana metoder och straffa de fulaste myglarna kanske nationalsocialdemokratin kan röra sig i demokratiskt riktning. Men jag misströstar i fråga om möjligheterna att nå framgång. Nationalsocialdemokratiska väljare vill nog ha en liten kraftfull ledare med mustasch som pekar ut färdriktningen med hela handen. De blir nog vilsna annars och börjar stjäla av varandra. Gudarna ska veta att snart sagt alla som nått framskjutna positioner i partiet bakom sig har en stig kantad med organiserade stölder av statliga-, landstings- och kommunala bidrag och att mellanpamparna redan har för vana att sätta på underhuggarnas fruar. Inte heller det ett helt accepterat beteende i mer demokratiska kretsar.

Mutholm torsdagen den 16 oktober 2014
Mikael Styrman
.