Putin har ökat aggressiviteten, eller…?

.
Det går inte en dag utan att det myndigt trummas ut av politiker och journalister hur Putin har ökat aggressiviteten. Och sällan eller aldrig blir det påståendet bemött. Varför? För att ingen tycker annorlunda?
-Knappast!
Mer troligt är att det beror på att det är som vanligt i Sverige. De som tycker annorlunda förtigs och får inte komma fram i media. Där släpps i det här sammanhanget bara sådana fram som ansluter sig till den USA-styrda och/eller USA-vänliga propagandan.

Men om man med nyktra ögon och öppet, ofanatiskt, sinnelag betraktar den historiska utvecklingen under de senaste 30 åren så har tidigare Sovjetunionen, numera Ryssland, i huvudsak dragit sig tillbaka inom sina egna gränser. Warszawapakten har upphört att existera. Något hot från öst existerar inte om man inte provocerar fram det.

Ett lämpligt och fredsvänligt svar från västmakterna hade varit att åtminstone tagga ned Nato och varför inte lägga ned denna numera både onödiga och dysfunktionella organisation helt. Istället har väst svarat med att lägga Nato som en strypsnara runt Rysslands gränser. Land efter land har sedan inte hjälpts av väst utan istället på olika sätt destabiliserats med tydligt sikte på att försämra ländernas relationer till Ryssland. Det uppenbara syftet har varit att underblåsa skarpa motsättningar för att med dessas hjälp etablera Natobaser och vapensystem i länderna.

Ingen av de många åsiktsmaskiner och debattörer, nästan alla av samma åsikt, som får komma till tals i Svenska media tycks vara kapabla att se något ovänligt eller fientligt i det. Här kommer det gamla bibliska talesättet till sin rätt: det är lättare att se grandet i sin nästas öga än bjälken i det egna ögat.

Visst har Putin hårdhänt motsatt sig intrigerna i Georgien som vår egen amerikanska tennsoldat, vår ”medium-size-dog-with-big-dog-attitude” var inblandad i, efter bästa förmåga. Och visst har Putin motsatt sig att låta västs intriger beröva Ryssland dess Svarta Havshamn. Men hade han inte gjort det skulle vi nog till mans tvingats betrakta honom som både svag och korkad. Och sannolikt skulle han inte heller kunna sitta kvar vid makten utan att tillvarata Rysslands intressen.

När det kommer till andra länder har Putin och Ryssland fungerat som en återhållande faktor medan USA och Nato stökat till många länder bortom allt förstånd: Irak, Libyen, Syrien exempelvis. Iran styrs med hård och religiös hand som säkert har många fel och brister. Men, hade man inte haft ett sådant styre skulle med säkerhet tiotusentals iranier, eller mer, redan mördats i meningslösa fraktionsstrider i kölvattnet på amerikanska destabiliserande insatser.

Om man jämför det Putin gjort på senare tid - det vill säga vad han verkligen gjort - inte vad man i generaliserande och diffusa termer vill smeta ut över honom - så är det ju synnerligen betydelselöst i jämförelse med vad USA gör varje dag och har gjort i hundra år i Syd- och Mellanamerika. Och då ska man komma ihåg att inget av länderna i Amerika utgör, eller har utgjort, något hot mot USA, medan de åtgärder som Natostollarna ägnar sig åt i Rysslands grannländer inte ser ut som försvarsarbete, snarare som invasions- och krigsförberedelser. I sammanhanget måste man ju i hederlighetens namn väga in att Ryssland, med några få och till Ryssland gränsande undantag, inte ägnar sig åt krigföring i andra länder. Vad Nato och USA beträffar så är det ju snart lättare att räkna de länder de inte bombar godtyckligt, än att räkna de som bombas.

Jag måste säga att jag har väldigt svårt för att förstå människor som på det ovan beskrivna sättet skamlöst kan argumentera mot bättre vetande. I andra sammanhang åtminstone skenbart intelligenta människor antar en fullkomligt imbecill enögdhet just i fråga om relationen till Ryssland. Det är märkligt vad karriärhunger driver människor till.

Södertälje torsdagen den 23 oktober 2014
Mikael Styrman
.