torsdag 11 december 2014

Ett parti i utveckling - men till vad?

.
Pretorian
När jag var barn stängde moderaterna, dåvarande högerpartisterna, persiennerna när de hade partimöte, av rädsla för repressalier, blockader med mera. Det kan synas främmande och avlägset idag, men då, och för dem, var det allvar.

När jag var en ung man kritiserade moderaterna ofta socialdemokraterna för att vara odemokratiska och för att partipiskan bestämde vad människor fick tycka. Nu har det gått några år och flutit en hel del vatten under broarna. Gösta Bohmans måg har hunnit vara partiledare för moderaterna och även Fredrik Reinfeldt.

Nu, när Sveriges Television ställer frågor till moderata kommunpolitiker om invandringspolitiken, vågar hälften av dem inte svara. Av den hälft som vågar svara tycker hälften att det är så lågt i tak att man inte kan diskutera invandringspolitiken i partiet. Möjligen ljuger en del av den andra hälften av rädsla för repressalier och/eller rädsla för att bli utrensade?

Fru Kinberg Batra tycks än så länge vara inne på att köra på som hittills. Lite översitteri och partipiska är aldrig fel om man vill ha kontroll på vad medlemmarna tycker - eller uttalar.

Nu är ju inte hon vald ännu så det är inte så lätt att veta vad som blir hennes anslag - om hon blir vald till ordförande. Än så länge är det bara Pretoriangardet som valt henne. Men hon går säkert hem, bland tanterna på Östermalm - om de inte föredrar en man istället. Men dels är de inte så många och dels skulle de nog rösta på moderaterna om så partiledaren vore en häst.

Den närmaste tiden blir nog väldigt händelserik i svensk politik. Kommunfolket har börjat förstå vad som händer två år efter att man tagit emot invandrare och/eller flyktingar i stort antal. Rikspolitiken har inga andra lösningar än strutsbeteende. Ängsligt partifolk har lyft ena foten upp i luften men vet inte var de vågar ställa ned den. Rätt ställe kan göra ett litet parti stort, fel ställe kan göra ett stort parti litet. Sällan har väl den känslan varit starkare än nu?

Hur går det i slutändan för ett parti som har journalistikens gillande men inte väljarnas? Josef Stalin är bland annat känd för att ha sagt att det inte är väljarna som bestämmer vem som vinner val utan de som räknar rösterna. Men kan man lita på det? Är verkligen korrupta rösträknare, partipiskan och stöd från ett nästan likformigt journalistkollektiv ett fullgott och uthålligt surrogat för väljarstöd?

Södertälje torsdagen den 11 december 2014
Mikael Styrman
.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar