.
I den lilla exklusiva klubb som får skriva och uttrycka åsikter i svenska media rasar debatten om rasismen. Det tycks just nu vara Willy Silberstein och Paulina Neuding som driver frågan om antisemitismen medan det är Jan Guillou som driver frågan om muslimhatet. Båda sidor framhåller hatet som riktas mot just ”deras” grupp och förringar förföljelsen mot den andra gruppen. Ungefär som det kan bli när man antingen grävt ned sig ordentligt i skyttegravarna eller står högt upp på barrikaden och svingar fanan, medan kulorna viner runt omkring en och krutröken står tät. Ingendera parten verkar särskilt intresserad av att bekräfta förföljelsen av den andra gruppen.
Förr var det där enkelt i Sverige. Vi hade nästan inga araber och inte särskilt många muslimer heller. Framför allt inga som tog plats i samhället, eller bredde ut sig, som många tycker i frågan. Vi hade en stat med en tjänstemannafövaltning, med mycket nära band till nazismen. Förr gned de sig mot Hitler-Tyskland. Numera gnider de sig mot Saudi-Arabien och USA. De länder som för den nazistiska budkavlen vidare i nutid.
Förr hade vi därför i stort sett bara en ”måttlig” smygantisemitism. Och vi hade förre folkpartiledaren Per Ahlmark, som med fanatisk klarsyn höll den svenska antisemitismen stången.
Numera har vi fått in en betydande mängd araber och muslimer. Nationalsocialdemokraterna och andra nazistpartier är numera intresserade av att ta itu med antisemitismen i Sverige. Åtminstone om den kan kopplas till SverigeDemokraterna, som tar deras väljare. Däremot är det svenska rasister som står för det tilltagande muslimhatet.
När det visar sig att antisemitismen istället ofta emanerar från arabiska eller muslimska kretsar, som tar med sig den femtusenåriga konflikten hit och blandar ihop enskilda svenska judar med staten Israel, svalnar intresset för att göra något åt saken. Inte minst från den pro-muslimska sidan.
Sverige har förändrats. Vi är numera både ett antisemitiskt land och ett antimuslimskt land. Vi har säkert varit det hela tiden, men det har inte synats eftersom vi inte har haft några muslimer här att öva på. Jag känner viss sympati för den sidan eftersom jag inte heller vill ha hit vare sig deras kvinnosyn, deras rättsuppfattning eller deras skenheliga krypande på marken inför präst-adelns påhitt. För mig kan de faktiskt stanna i Mellanöstern om de prompt måste släpa hit avigsidorna. Men de får ha nästan vilken åsikt och religion de vill om de håller det för sig själva, inom det egna hemmets väggar. Där har både araber och muslimer mycket att lära av judarna. De har en betydande fingertoppskänsla som hjälper dem att värna sin religion, sin särart och sin kulturella gemenskap utan att hela tiden hoppa på näsan på resten av befolkningen. Det senare något som både araber och muslimer synes vara besatta av att göra. Inte för inte har det varit någotsånär ordnad diktatur i nästan alla länder i Mellanöstern. ”Pratdemokrati” är helt enkelt inte deras grej. De är mera inställda på att låta makten tala - sin egen eller andras. Det är också det enda merparten av dem respekterar. Allt annat än maktspråk tolkar de som tecken på svaghet.
Numera har de ”någotsånär välordnade diktaturerna” i Mellanöstern ersatt av ”Pax Americana”. Dvs av urskiljningslöst kaos med stölder, skadegörelse, misshandel, våldtäkter och mord som ödelägger de civiliserade fragment som trots allt ännu fanns kvar från forntida högstående kulturer i Mellanöstern.
Den amerikanska propagandan som även väller in över oss i Sverige och sprids av våra media gör förstås sitt till att förändra samhället och öka motsättningarna. Det som inte förändras är ledande kretsars nära band till nazister.
Tisdagen den 24 februari 2015
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar