.
Det är förstås ganska lustigt att så många höga svenska chefer offentligt ställt sig bakom en sådan enfaldig argumentation till förmån för Saudiarabienavtalet. Lustigt för alla utom dem själva förstås. Det måste ju vara kränkande att kunna beslås med att vara så långt borta ifrån verkligheten. Och det är ju inte ägnat att öka förtroendet för hur våra stora svenska företag drivs. Det känns som om inte könsfördelningen i våra företags ledningar är det stora problemet. Det måste finnas andra systemfel kopplade till ledningsrekryteringen som kräver mer akuta åtgärder.
Men går det att förstå och förklara? Går det att ta till sig hur de kan vara så totalt isolerade? Lever de i vakuum isolerade från resten av världen? Träffar de aldrig vanliga svenskar? Umgås de bara med varandra och med rövslickare i karriären? Kan man lita på att ett sådant lyte begränsar sig till situationer då man ska ”informera” resten av samhället eller påverkar detta hela deras livssituation? Hur beter sig sådana människor exempelvis ute i trafiken?
Det kan väl inte vara så enkelt som att åratal utan kritik och journalistisk granskning, samt med oemotsagda lögner i det offentliga rummet, skapat en falsk verklighet, en slags parallell verklighet i vilken de framlever sina dagar, tryggt invaggade i tron att vi andra sväljer alla lögner som vi matas med - oavsett vilka tokigheter de hittar på?
Finns det fler omständigheter rörande vilka de endast kortare stunder gästar verkligheten? Kan man göra en enkät för att ta reda på omfattningen eller är det rent av någonting som det bör bedrivas institutionaliserad forskning omkring? Wallenbergstiftelserna brukar, om jag inte är helt fel informerad, finansiera forskning. Det här fenomenet måste ju vara av stort allmänt intresse att det forskas om.
Söndagen den 8 mars 2015
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar