Mobbdrevet mot Helena Groll och Studio Ett

.
När det för någon vecka sedan utspelade sig följde jag mobbdrevet i våra största media, mot Helena Groll och radions Studio Ett, med stegrande häpnad. Hon hade råkat snubbla på orden när hon ställde en fråga till Israels ambassadör och frågade ambassadören om judarna själva hade någon skuld till att judeförföljelserna tycks öka. Naturligtvis skulle hon ha frågat om staten Israels agerande i bland annat, och framför allt, Gaza hade någon skuld. Ambassadören uppfattade den felaktiga formuleringen och reagerade som ”prinsessan på ärten”. Det vill säga: han tog tillfället i akt att å alla israelers och judars vägnar bli kränkt. Det är för övrigt inte första gången den rollen spelas av Israels ambassadör i Sverige.

Det satte igång inget mindre än ett mobbdrev i våra stora media. Alla skulle vara med och sparka på rasisterna i Studio Ett. Jag uppmärksammade det inträffade när jag fick höra Sveriges Radio, med Ekots chef Anne Lagercrantz i spetsen göra - inte en pudel - utan istället ett helt ormbo av pudlar krälande i stoftet. Och det vara bara några timmar efter en ganska harmlös och lättförklarad felformulering. Denna ganska harmlösa incident utlöste en rasande hysteri i den stora svenska pressen. Jag var själv riktigt nyfiken när jag försökte ta reda på vad som hade blivit sagt. Nyfikenheten blev inte mindre av att man under hysterins verkan försökt sopa bort spåren genom att klippa bort det sagda från repriserna. En sorts historieförvanskning, som innebar att man skapade ett stort rasistiskt påhopp av just ingenting, genom att för läsarna dölja, att det sagda, som fick media i hysteri, bara var just en enstaka något oskicklig formulering. Den oredigerade versionen finns på Youtube, klicka här.

Nu är ju inte jag ovan vid att etablerade media beter sig oärligt. Jag har i åtminstone femtio års tid, på första parkett kunnat följa hur våra media ofta inte är annat än ohederliga propagandister. Men denna våldsamma överdrift kan ändå inte få passera opåtalad tänkte jag för mig själv. Och det nya, tyckte jag, var att man den här gången inte bara ljög om och anklagade människor som inte tillhörde mediafamiljen. Nu angrepp man även varandra med samma ohederliga metoder med vilka man återkommande stigmatiserar och jagar vanliga människor till döds.

Ett ämne att skriva om. Men ett svårt ämne. Att skriva om det, få sin synpunkt framförd, utan att lägga upp bollen på straffpunkten åt de många krypskyttar som gömmer sig i ruggen, i väntan på en felsägning, kan liknas vid att ta sig igenom ett minfält med alla lemmar i behåll. Jan Guillou fick smaka på det där minfältet när han försökte skriva balanserat om ämnet i Aftonbladet för en tid sedan. Nu fungerar ju Jan Guillou så, att han är aldrig bättre än när han möter hårt motstånd. Och nu har den ibland briljante Guillou skrivit om ämnet igen i Aftonbladet, klicka här.

Lördagen den 7 mars 2015
Mikael Styrman
.