.
(Uppdaterad 15 april 2015, kl 08:33)
I en debattartikel i Dagens Nyheter torsdagen den 9 april d å skriver Utrikesminister Margot Wallström och Försvarsminister Peter Hultkvist, båda nationalsocialdemokrater, att de vill skicka en väpnad svensk styrka om 35 man till norra Irak. Med ett roat leende på läpparna läser man strax vidare. Äntligen en rolig nyhet från regeringskansliet. 35 man - jajamän! Vad tror regeringen egentligen att det är som pågår i Irak? Ett familjebråk i Rosengård?
Det blir inte mindre roligt när man längre fram får läsa att syftet är att stötta främst de Irakiska säkerhetsstyrkorna med utbildning och rådgivning. Men vad är det som händer på regeringskansliet? Är de höga av någonting?
I stora delar av Mellanöstern är ”fred” sedan decennier, sekler eller rent av millennium, ett tillstånd som är väl så blodigt som de blodigaste av de krig som Sverige deltagit i. Sverige för sin del, har inte varit i krig på över 200 år. Vad värre är - Sverige har inte vunnit ett krig sedan 1600-talet, även om vi på historielektionerna fått lära oss om framgångsrika svenska slag. Dessvärre visar sig historieskrivningen i andra länder göra gällande att en del av de stora svenska framgångarna istället varit inget mindre än svenska katastrofer. Kanske är det just därför krigen inte vunnits?
Värst av allt, det som får regeringens förslag att riktigt lysa av inkompetens, rent av enfald: Sverige har aldrig krigat i ökentrakter eller något liknande.
Sådana triviala omständigheter får naturligtvis inte hindra tron på den svenska överlägsenheten.
En titt bland kommentarerna till debattartikeln synes andas viss skepsis. Någon frågar, med tydlig underförstådd hänvisning till senare tiders svenska militära framgångar, om regeringen kommer att skicka med mat till truppen? En annan påpekar att svensk militär lider brist på så basala saker som uniformer och ifrågasätter om regeringen ska skicka musikkåren eller beridna högvakten? Någon ifrågasätter, om trupper från helt andra klimat- och terrängförhållanden, som dessutom aldrig varit i strid, och när deras föregångare, när de varit i strid de senaste nästan 400 åren förlorat, verkligen kan tillföra något? Den som lever får se. Säkert kan svenskarna tillföra något. Man kanske kan introducera pappaledighet bland de irakiska säkerhetsstyrkorna? Eller kanske lära dem köra tåg? Eller att bryta och transportera järnmalm, förvalta spararnas medel, jaga älg, kanske i Alaska, driva kärnkraftverk, kolkraftverk, gaskraftverk eller telefonnät? Kanske kan Telia bli IS mobiloperatör? De har ju nästan alla andra skurkar på sitt CV?
Man kan, och bör, naturligtvis ställa sig ett antal frågor med anledning av regeringens förslag. Är det i världssamfundets intresse att Sverige som inte vunnit ett krig på snart 400 år ska utbilda de som ska bekämpa IS? VEM har kommit på idén att Sverige är lämpligt för uppgiften och varför tar sig en sådan idé fram till DN:s debattsida utan att hamna i papperskorgen längs vägen dit?
Svaret på den första frågan är naturligtvis uppenbart. Om man önskar den civiliserade mänsklighetens undergång bör Sverige leda kampen mot IS. Istället borde naturligtvis svenskarna, mot bakgrund av Sveriges trac-record allt sedan Axel Oxenstiernas dagar, istället utbilda IS styrkor.
Svaren på de senare frågorna är kanske inte lika uppenbara. Men de är däremot typiska för den svenska offentliga sektorn. Av skäl som jag i skrivande stund inte vill ge mig in på att förklara är mobbning utbrett i Sverige, framför allt i den offentliga sektorn. Mobbningen bedrivs av underhuggare, men med svaga och ryggradslösa chefers välsignelse, och riktar sig mot kompetenta medarbetare med ryggrad. Fenomenet orsakar hundratals självmord varje år i Sverige och garanterar den offentliga sektorns oduglighet. Alla, eller nästan alla, svenskars strävan efter konformitet gör att dåliga förslag inte hittar till papperskorgen.
Det finns dock ett område inom vilket Sverige inte har något att tillföra IS och det är juridiken. Sverige tolkar lagen med samma frimodighet som IS tolkar koranen, deras egen lagbok.
Södertälje onsdagen den 15 april 2015
Mikael Styrman
.
Irakierna vet naturligtvis själv vad som behöver göras för att det ska bli lugn i Irak. Man hade t o m en gubbe, Saddam som var expert på att rensa ut de ca 3-4 tusen islamistiska element som varje år gallrades bort av Iraks militär och säkerhetstjänst. Det var Saddams storhetsvansinne som blev hans fall och givetvis att Saudi och Israel ville ha bort honom. Nu ska irakierna köpa fler i krig fungerande helikoptrar från Ryssland (till skillnad från USA:s helikoptrar som är på verkstad hela tiden) och då är IS dagar i alla fall i regeringskontrollerade delar av Irak snart till ända. Wallströms 35 gubbar kan väl lära ut lite genusvetenskap eller hur man lägger upp mysbrallor till hugade åhörare bland irakierna, även om jag tror att den skaran är väldigt begränsad! Så 35 man är nog en rätt lagom styrka för denna ack så viktiga uppgift.
SvaraRaderaBenny