Miljardärer, Finanskändisar eller Vrakplundrare?

.

Minister som börjat ledsna på att hålla inkompetenta kleptomaner kvar vid köttgrytorna?

Media, inte minst i Norrbotten, rapporterar om efterspelet till Anders Sundströms och Mats Paulssons kraschade Northland Resources. Att Northland skulle krascha var både förutsägbart och oundvikligt. Det kan var och en konstatera som bryr sig om att studera järnmalmsprisets långsiktiga utveckling i förfluten tid. Men det var också ointressant. Vad som däremot var intressant var investerarnas pengar. Eller investerarnas av odugliga förvaltare bortslarvade pengar.

Tiden runt konkursens utbrott handlar om att sopa igen spåren till dem som verkligen skott sig på den. Viktigast är att finna en lojal konkursförvaltare som låter sig ledas med till buds stående övertalning och smörjmedel och som därför inte fördjupar sig i bakomliggande orsaker. Det blev Hans Andersson och den frågan är ännu under kontroll.

Nästa steg är den vanliga metoden att med en blygsam belöning under bordet förvärva tillgångarna i boet för en spottstyver. Den går nu mot sitt slut.

Hamnen i Narvik, som kostade 328 miljoner kronor att bygga har nu sålts för 5,7 miljoner kronor. Det torde vara en kombination av främst tre samverkande faktorer: Byggnation till medvetna överpriser, försäljning till medvetna underpriser och en ”resonabel" konkursförvaltare. Har de ursprungliga investerarna anledning att glädja sig? - Knappast! Men de har sig själva att skylla. Om man undandrar sig sitt ansvar som kapitalägare (som alla sparare är) och i sitt ställe sätter en lika okunnig person som en själv, så bör man inte vara förvånad över att det går åt helvete. Den som förvaltar stora mängder av andras pengar är ständigt föremål för olika lukrativa förslag som vanligtvis förenar tre ting. De är bra för förvaltaren, mycket bra för uppvaktaren men i bästa fall medioker för kapitalägaren - ofta katastrofal - som i Northland-fallet.

Anrikningsverket i Kaunisvaara samt 137 malmvagnar, som kostat åtminstone två miljarder kronor (tvåtusenmiljoner) att anskaffa, har sålts för 50 miljoner kronor. Köparna kallas i media för bland annat miljardärer eller finanskändisar. Ett mera träffande epitet torde vara vrakplundrare. Och till plundrarna bör naturligtvis konkursförvaltaren räknas. Det är inte så lite déjà vu över upplägget. Köpare är några klippare, kända för att leva på den offentliga sektorn, det politiska systemets och rättsväsendets tillkortakommanden. Den som hela sitt yrkesverksamma liv tjänar sina pengar på svarta löner, lika svarta mutor, inför tämligen öppen ridå, men aldrig behöver vare sig skaka galler eller bli av med stöldgodset, kan inte rimligen förväntas uppnå en sund affärsmoral. Föga förvånande är upplägget, så som det har beskrivits i media, inriktat mot den gamla goda metoden, att på östtyskt manér låta tre man utföra en mans arbete. Så har den svenska nationalsocialdemokratin under decennier arbetat Sverige fattigt. På riksnivå är man numera sanningen på spåren. Men i Norrbotten tycks närmast imbecilla politiska företrädare fortfarande vara inne på att det är en god idé att själv bli omvald och hyllad genom att hela landet arbetar sig fattigt. Men vad kan man förvänta sig med ledande politiska företrädare som Anders Sundström, Sven-Erik Bucht, Sven-Erik Österberg och Bengt Niska? Det får en onekligen att tvivla på antingen demokratin eller rösträkningen, möjligen båda. Kanske skulle utländska valobservatörer vara ett steg på väg mot en bättre ordning? Som i Afrika. Det går ju inte att tro på en demokrati som resulterar i att ”valda” ledare nästan kan bytas mot valfria patienter på ett hem för efterblivna, med åtminstone femtio procents chans till omedelbara ekonomiska förbättringar som följd.

Beträffande vrakplundrarnas upplägg, som det har presenterats, verkar det gå ut på, att LKAB, på nationalsocialdemokratiska pampars uppdrag, ska sälja lågförädlad malm till underpris, transportera den till Kaunisvaaras anrikningsverk för en obetydlig förädling, för att sedan transportera vidare malmen, som då ännu bara är en råvara, ut i världen, där bara de effektivaste gruvorna, med de lägsta kostnaderna, idag överlever. Så gjorde man förr, när världen ropade efter våra varor, till vilket pris som helst. Fortfarande finns sådana dinosaurielösningar i bruk. Stålämnen exempelvis kyls ned i Luleå, körs 90 mil på en järnväg som håller på att bryta samman, för att åter värmas upp och genomgå en ganska obetydlig förädling. Slutligen skickas den ännu lågt förädlade varan till Schweiz och andra industriländer, och utvecklingsländer, där man gör klockor av dem som säljs tillbaka till oss för dyra pengar. Men Sverige behöver inte fler sådana lösningar för att bibehålla den inslagna kursen.

Tron på att ett sådant upplägg skulle kunna fungera, kan ha sitt ursprung i en livslång gärning i byggbranschen bland den offentliga sektorns och politikens lättmutade tjuvar och banditer. Anders Sundström syns inte i detta upplägg. Det betyder inte att han inte är inblandad. Men det betyder inte heller att han har kontroll. Snarare är han en spelknapp. Maffian spelar om Sundströms heder och därmed indirekt om många andra skurkar som riskerar att släpas ut ur templet med ansiktet i smutsen. Det Sundström och Paulsson måste överväga, är vad som blir fallet om man spänner bågen tillräckligt hårt? Ett kolossalt nationalekonomiskt förlustbringande projekt, för att pendla in låtsasarbetare till pensionärerna i Pajala, eller ett par betongstövlar och en ståplats i Nybroviken eller Hammarbykanalen? För Cattis Falck, Lena Gräns, Carl Fredrik Algernon och Olof Palme gick det inte bra.

Framtiden visar hur mycket ett par långfingrade karriärers kontaktnät är värda. Köpeskillingen för anrikningsverket är i vilket fall som helst så obetydlig att det bara kan bli en bra affär. Och Northlands investerare är blåsta igen. I ett fungerande rättsväsende skulle de fem vrakplundrarna, maffians konkursförvaltare och maffians femtekolonnare i den politiska världen alla skaka galler. Men i Sverige där lagarna är skrivna av maffian, för maffian och upprätthålls av maffian - direkt och indirekt - är väl de grova svindlerierna runt Northland tämligen riskfria.

Och den maffiatrogna pressen skämmer ut sig i vanlig ordning. Sedan undrar de över att folk inte längre betalar för att läsa tidningar som bara innehåller tillrättalagt och manipulerat strunt. Men maffians presstöd och styrda annonsering värmer ännu gott en stund. Ungefär som när man pissar på sig. Men värmer det ännu sedan, när ingen längre läser de innehållslösa tidningarna? Kommer vare sig presstöd eller annonsbeställningar att fortsätta att komma? Och vem vill anställa en journalist när yrket blivit synonymt med definitionen för en mutkolv eller skurk som inte kan tala sanning?

Death Valley, Norrbotten, tisdagen den 21 juli 2015
Mikael Styrman
.