Requiem över en långfingrad knekt

.

I kölvattnet på Paulssonligans kolossala svindleri mot pensionsspararna, med hjälp av gruvbedrägeriet ”Northland Resources”, utspelar sig mycket märkligt nu när Svarte-Petter ska skickas runt. Bland annat framställs Anders Sundström i maffiatrogna media som ”hjälten” som försöker rädda gruvan, Pajala och alla inflyttade, numera ruinerade, svenska gästarbetare. Samma gäller för myglarna som tillsammans med maffiatorpeden till konkursförvaltare numera svindlat till sig anrikningsverket.

Det kanske märkligaste hittills - och det klart roligaste - är den på fredagen den 17 juli 2015, i Norrbottens-Kuriren publicerade insändaren, ”Gruvan i Pajala ska leva”. Men i vad som får förmodas vara ett försök att ge denna gränslösa och underhållande insändare en seriös prägel har man skickat fram tre underhuggare i det nationalsocialdemokratiska partiet att skriva under. Det är de tre förra kommunalråden kamrat Owe Pekkari, kamrat Bengt Niska och kamrat Kurt Wennberg. Därutöver en pensionerad bidragsföretagare som tidigare tillsammans med partifunktionärer delat på över femhundra miljoner kronor svindlade från skattebetalarna, på den tiden pengarna var värda någonting. Det är naturligtvis den måttlöst bekräftelsetörstande, i maffiapressen hedrande benämnda ”bärkungen” och bland allmänheten mindre hedrande men gemenligen kallade ”bärslavhandlaren” Allan Lehto. Slutligen är Rolf Digervall från Raj-Raj Band med bland undertecknarna och nu skrattar jag högt för mig själv. Det gör nog alla med sinne för folklig humor som sett Rolf uppträda med Raj-Raj Band.

Vem kan glömma hur Rolf och kompani fångar den tornedalska karaktären, när de sjunger ”ge mig en kniv och en jättetall och strax har jag gjort en bastupall”? I bildtexten vid insändaren framhålls, att gruvan ska skapa hundratals arbetstillfällen och stora skatteintäkter. Det är ju dråpliga överdrifter och verklighetssatirer som håller mycket hög Raj-Raj-klass. I verkligheten har ju Northland skapat tusentals fattiga pensionärer, ruinerade gästarbetare och stora förluster för samhället.

Men den härligt krypande underdåniga satir, som förmedlas oss i den renommétvättande insändaren, kan mycket väl vara krönet på en strålande komikerkarriär. Man hade lätt kunnat förledas att för tid och evighet sortera in Digervall i buskisfacket. Men här ger han ju verkligen prov på lågmäld sofistikerad kanslihushumor, när han tillsammans med Sundströms övriga underhuggare kramar ihjäl den i kvicksanden allt djupare sjunkande röde baronen, så att de långa fingrarna allt mer darrigt greppar ordförandeklubban, med vars hjälp folkets plånböcker dräneras, med de ädlaste motiv.

Att Allan Lehto är med i denna hyllningskör är inte ägnat att förvåna. Sina pengar gjorde han genom att krama dem som kramade skattebetalarnas plånbok och genom att dela med sig av en del av det som de lättlurade trodde att skulle användas till att driva bärföretag. Må vara svart och under bordet, men sådan är ju all maffiaverksamhet. Till och med när allt hade försvunnit i Polen och Ryssland, under mystiska och självfallet outredda omständigheter, tvingades våra pensionsfonder betala ett överpris för det konkursmässiga råttboet. Allt för att dölja politikernas och tjänstemännens svindlerier. Men de skulle komma att ta tillbaka pengarna, när Lehto genom Northland konfronterades med de verkliga marknadskrafterna. Och nu står hoppet till att Sundström ska kunna hitta på ett sätt att åter öppna kranarna och låta stöldgodset flöda över Lehto.

Under renässansen, som i sitt ursprung Italien varade ungefär från år 1400 till år 1600, var det inte ovanligt att renässansfurstar på olika sätt nyttjade de medel de roffat åt sig från ett förslavat folk, till att försköna bilden av sig själva och sitt eftermäle. Att olika borgare och köpmän stod i ett starkt beroende till fursten var sant då som nu. Bidragsföretagare som Allan Lehto är när som helst beredda att intyga att månen är en stor grön ost om så behövs. Och underhuggare som Pekkari, Niska och Wennberg är inte mindre påverkbara än andra fotsoldater, varken då eller nu. Antingen stupar de i strid med fienden, eller så avrättas de av sina egna. Många är kallade att ta över deras platser. Varje renässansfurste med självaktning var också de sköna konsternas försvarare. De skrivkunniga städslades av fursten, att i utbyte mot riklig belöning i detta liv, dikta om furstens gärning i förskönande ordalag. Jag menar, hur många dåtida beskrivningar, nedtecknade av människor i furstens sold, finns det som beskrivit fursten som en enfaldig, girig, ondskefull, burlesk eller hotfull översittare, vars favoritsysselsättning var att få motståndares och medarbetares huvud spetsade på pålar och som dessutom hade för vana, att utan att fråga om lov, lägra sina underhuggares hustrur och döttrar? Inte många skulle jag tro. Och hur många porträtt finns det, föreställande en furste med vansinnig eller ondskefull blick, med ful och krokig näsa med stora vårtor, oproportionerliga ansiktsdrag i ansiktet eller den övriga lekamen, ärr i ansiktet och varför inte enögda, nästan tandlösa av allt sockerätande, gränslöst feta, lytta och krumma? Inte många sådana heller?

Det är i det skenet herrarna Pekkari, Niska, Wennberg, Lehto och Digervalls insändare ska läsas.

Men en betydande skillnad finns det mot renässansen. Då var det fursten, som i kraft av sin makt och särställning kunde bevilja sig sådana förmåner. Idag får av allt att döma även en långfingrad knekt bete sig likadant. Det hade varit otänkbart under renässansen. Om en knekt då hade burit sig åt som Sundström idag, skulle vederbörande utan större dröjsmål torterats, blivit halshuggen och fått sitt huvud uppsatt på en påle på något lämpligt torg - sig själv till skräck och androm till varnagel. För den övriga Paulssonligans rätta skolning fanns förr goda hjälpmedel som Sträckbänk, Judasstol, Järnjungfru, Scavenger’s Daughter och Spiktunna. Allt var inte bättre förr, men en del saker var onekligen det.

Man kan roa sig med att spekulera i vem som har skrivit insändaren. Den skulle nästan kunna vara författad av Anders Sundström själv, till sitt eget förhärligande, eller åtminstone av någon mycket lyhörd för Sundströms bild av sig själv och avsaknad av respekt för andra människors förståndsgåvor. Av sammansättningen av undertecknare att döma kommer initiativet från politiskt håll. Kommunpolitiker i Tornedalen är mycket sällan mer än hjälpligt skrivkunniga. Deras vanligaste spökskrivare är Lars Pekka. Han känns igen i de lismande formuleringarna. Därför är min gissning att Lars Pekka har skrivit insändaren enligt instruktioner direkt eller indirekt från Anders Sundström själv. Jag skulle vara mer än förvånad om inte korrekturet växlats ett antal gånger per mail och Sundström läst dem högt för sig själv, stående, betraktande sig själv i helfigurspegel  - i profil.

Jag rekommenderar varmt läsning av denna underhållande insändare. Länken till tidningen. Den säger mycket om förhållandena i Norrbotten, i hela riket och förstås, sist men inte minst, om Sundströms egna tillstånd.

Death Valley, Norrbotten, måndagen den 20 juli 2015
Mikael Styrman
.