.
I media uppmärksammas så här sommartid, i vanlig ordning, hur man runt Dalälvens nedre lopp vill bespruta mot myggen, inte en gång, utan flera, återkommande. Att döma av media blir det aldrig nog. Men jag vill inte sätta mig till doms över det. Jag lever inte där, vistas aldrig där, och kommer att alltid att undvika att sätta min fot där. Jag kan därför inte bedöma om en del ortsbors längtan efter att använda kemikalier, vars effekt på naturen inte går att helt förutse, är berättigad eller inte. Till stor del på grund av den lyckade kampanjen för att framhäva nedre Dalälvsloppet som helvetet på jorden kommer jag, och förmodligen många andra att noggrant undvika att någonsin sätta vår fot där.
Det hela påminner, som jag strax ska utveckla, om min hembygd, i Tornedalen. Där har man, trots ganska obetydliga och kortvariga myggproblem, också tyckt att man bör få spruta mot myggen. Visserligen varar problemen som regel bara 1-2 veckor men det hindrar förstås inte att man för ett väldigt liv om myggproblemet. Nu senast ordnade man VM i myggfångning för att riktigt pränta in i resten av världen hur synd det är om Övertorneå-borna. Eller var det möjligen för att skoja med dem som efter tiotusentals år med samma myggbesvär plötsligt inte kan leva utan att spruta? Budskapet till omvärlden blir naturligtvis att det finns mycket mygg i Övertorneå.
Resultatet har inte låtit vänta på sig. Turisterna har uteblivit i år. Sommarens stora begivenhet, marknaden, har gått back, eller åtminstone näst intill. Antalet betalande besökare på marknadsdanserna var bara en bråkdel mot vad som tidigare brukat gälla. Nu slåss man inbördes om vems fel det är. Ett mindre öltält en bit från hotellet tillhörigt ett nationalsocialdemokratiskt kommunalråd, som ”kör sitt eget race”, är starkt misstänkt för att ha sugit åt sig nästan alla det stora hotellets gäster. Marknadsgeneralen har avgått. Med hel- och halvkända TV-personligheters hjälp går man nu all-inn för att marknadsföra myggplågan. På något sätt måste man kunna få tag i de förväntat många kufar i Tyskland, som man tror att tycker att det är definitionen på en bra semester, att åka någonstans där det finns helvetes mycket mygg, för att där låta frugan och barnen bli uppätna, inte minst på nätterna. Vad finns det att göra åt sådan optimism och sådan klarsyn? Det är väl bara att önska Övertorneå-borna lycka till. Man har åter igen lyckats placera sig på kartan, något som brukar vara viktigt för byapolitiker i förskingringen.
Det finns även fler likheter med nedre Dalälvsbygden. I Älvkarleby lyckades någon eller några, för nu ganska länge sedan, intala kommunpolitikerna att det var en bra idé, och en kommunal angelägenhet, att bygga ett stort hotell vid E4:an. Det ca 10 mil längre norrut belägna Tönnebro Värdshus var ju ständigt fullt med folk och en stor framgång. Resultatet blev att Tönnebro fortsatte att vara fullt av folk och Älvkarlebyhotellet var tomt. Av någon anledning förstod inte stockholmare på väg norrut vilken god idé det var att stanna och ta in på hotell efter 14 mils körning. Föga förvånande gick det åt fanders med musik. Numera har anläggningen sedan ett antal år övertagits, mot en försumbar summa förmodar jag, av en kinesisk affärsman. Han har tydligen också rådgivare eftersom han lagt ned stora summor på att förvandla anläggningen till någon sorts kinesisk drakborg med murar och allt. Själv skulle jag gärna, någon gång i livet vilja besöka kinesiska muren. Men kanske inte en kopia av den i svenska Älvkarleby. Återstår att se om det platsar bland svenskarnas favoritsysslor att stanna i Älvkarleby för att besöka ett svensk-kinesiskt fd kommunalt hotell.
I Övertorneå byggde kommunen ett hotell på 1980-talet för idag motsvarande ca 100 miljoner kronor. Det såldes till privata ägare för en dryg miljon, för några år sedan. Det vill säga ungefär samma proportioner som när de nu hyllade finansmännen och deras konkursadvokattorped var färdiga med Northland. Idag är halva hotellbyggnaden i Övertorneå alltjämt Folkets Hus för de, efter flera decenniers framgångsrik nationalsocialdemokratisk politik, allt färre återstående invånarna. Andra halvan är numera flyktingförläggning. Två närbesläktade verksamheter som tillsammans ska dra in hotellet och kommunen i den ljusnande framtid som är vår.
Luppioberget var förr ett lokalt bemärkt utflyktsberg i Övertorneå kommun. Det var innan människor hade börjat röra sig utanför den egna kommunen, hade egna bilar och innan TV hade kommit. Stor möda har under decenniers tid lagts vid det för kommunens framtid uppenbarligen livsviktiga projektet att låta Tomtemors Kaffestuga ersättas av en grå fyrkantig kartong av den typ som är så populär numera. Återstår att se vilken effekten blir på antalet turister som nyttjar väg 99 genom kommunen. Kommer utsocknes resenärer att förstå vilket viktigt utflyktsmål Luppioberget var för lokalbefolkningen för 100 år sedan, en dag per år?
En liknande kartong byggde kommunen vid Kattilaforsen, två mil norr om Övertorneå. för drygt 10 år sedan. Dess viktigaste funktion är just nu att skymma utsikten mot forsen för ortsborna. Den ska nu säljas - i praktiken skänkas bort - eftersom kommunen inte ens får tag i någon arrendator som vill försöka driva den. Eller ”entreprenör” som det heter på kommunspråk. Enligt det kommunpolitiska synsättet är nämligen en ”entreprenör” en människa som kommer till en färdig anläggning som kommunens politiker och utsocknes konsulter har tänkt ut och byggt, för 5-6 ggr högre pris än om någon privat företagare skulle ha byggt den, för att där steka hamburgare. Periodvis har kommunen betalat krögare för att vara där, hålla öppet och steka dessa hamburgare - världens dyraste sådana?
Jag är rädd det säger oss mycket om framtidsförutsättningarna för alla kommuner vars politiker delar denna syn på entreprenörer.
Death Valley, Norrbotten, torsdagen den 23 juli 2015
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar