I oförstånd och upphöjd inbilskhet

.

Så här dagen efter morden på IKEA i Västerås vet vi fortfarande inte vad som egentligen har hänt. Utfallet av händelserna är något förvånande. En mor och en vuxen son har blivit mördade av, som det förmodas och har rapporterats, två gärningsmän. Av media ytterst motvilligt avslöjade som varande av utländsk härkomst - vilket alls inte saknar betydelse. Men den förmodade gärningsmannen är också svårt knivskuren vilket skapar viss osäkerhet, och nyfikenhet, inför vad som har hänt mer än de två morden.

I vanlig ordning inledde media med sin traditionella mörkläggning. Inget skulle yppas om att gärningsmännen är av utländsk härkomst. Ännu mindre om deras bakgrund, uppehållsstatus, eventuell asyl osv. Givet omständigheterna finns det som vanligt stark anledning att betvivla att det som så småningom kommer att berättas för oss verkligen är sanningen. Om exempelvis ett beslutat eller förväntat avslag på en ansökan om uppehållsrätt eller asyl finns med bland korten är det mycket som talar för att statsapparaten, som en man, kommer att ljuga svart till vitt. Redan stämplas dådet som ett ”obegripligt vansinnesdåd”. Det mesta talar för att det är trams och uttalat mot bättre vetande.

Den situation som skapats av våra media och våra politiker - må vara i oförstånd och upphöjd inbilskhet - har lett fram till dessa mord. Sannolikt har vi inte heller sett det sista mordet. Det är nog inte ens som Churchill yppade vid ett tillfälle under Andra Världskriget ”kanske slutet av början”. Snarare befinner vi oss precis i början av början av vad som komma skall. Men morden är ändå en sådan omskakande händelse att det har ett alldeles särskilt intresse att följa hur media hanterar sin skam med anledning av det inträffade.

Jag råkade läsa Tove Lifvendahls ledare i Svenskan av idag, med rubriken ”Det politiska ansvaret efter IKEA-morden”. Ledaren går en balansgång, mellan hur man har förhållit sig, och hur man borde ha förhållit sig. Jag tycker mig ana en nyvaknad skam över att man från medias sida, liksom staten, för att inte säga det offentliga, har svikit invandrarna och flyktingarna. De har överlåtits åt religiösa fundamentalister, psykopater och gangsters att härja med. Visserligen kan man väl inte förvänta sig att en skribent alltid ska lyckas hitta precis rätt nyans eller lyckas skapa millimeterrättvisa mellan olika intressen eller grupper i det skrivna. Men jag tycker att ledaren ändå utöver skammen har en tydlig slagsida, kanske ett försvar av den tidigare linjen. Exempelvis bygger Lifvendahl upp sitt resonemang med hjälp av förföljelse som balkantiggare påstås ha blivit utsatta för, att ”frätande vätska” kastats mot ansiktet på en kvinna och en ”smällare” kastats mot en annan. Vad Lifvendahl gör här, och det är inte så lite fult, är att försöka få oss att koppla ihop denna påstådda ”frätande vätska” med de attacker med syra, som inte helt sällan kastas mot ansiktet på kvinnor i Pakistan, i syfte att förstöra deras liv. Jag måste säga att jag tror inte en minut på det där. Jag är övertygad om att det är uppblåst till oigenkännlighet. Kanske rent av en bluff från början till slut, från människor som satt i system att bedra sin omgivning. Jag tycker mig även sakna i hennes uppräkning ”attackera människor med syra och smällare” att det numera frekvent rapporteras i svenska media om attacker med maskingevär och handgranater i våra städer. För mig är det svårt att tro, mot bakgrund av vad som så nyligt utspelat sig, att man kan skriva om detta och ”glömma” dessa händelser. De är troligen avsiktligt utelämnade och det är sannolikt gjort i manipulativt syfte. Varför? För att det är invandrarligor som ägnar sig åt sådant och det passar inte medias försvar av sin förda politik att påminna om dessa saker.

I alla tider har olika folkslag bekämpat varandra för att försvara sina egna och sitt släktes överlevnadsmöjligheter. Det har skett även under tider då jorden har ”flödat av mjölk och honung”, trycket från människor varit försumbart och djurstammarna och fiskbestånden varit generösa. Det har pågått under människans hela tid på jorden. De senaste hundra åren och i synnerhet de allra senaste decennierna har människan fått för sig att leka Gud, trott sig efter några år på högskola kunna göra ett bättre jobb än naturens under hundratusentals, ja miljoner, år utvecklade skapelse. Och nu på senare tid har den mänskliga inbilskheten förlett människan att tro sig stå över hela sitt genetiska arv. Nu är denna inbilskhet så allvarlig, att i tider av kraftig överbefolkning av jorden, av människan skapade hot mot våra grödor, vattentillgångar, fiskbestånd, pollinatörer och vårt klimat, tror en del människor att vi ska kunna bortse från hela detta arv och svälta ihjäl tillsammans, under broderligt delade vedermödor. Historien innehåller många exempel på kulturer som gått under, eller folkgrupper som helt utrotats, när de allt för generöst och aningslöst välkomnat mindre generöst inställda kulturer. Det har alltid slutat likadant. De aningslösa har utrotats. Jag befarar därför att det kommer att gå precis likadant den här gången. Det nya är, om inte politiken radikalt förändras, att denna gång blir det svenskarna som utrotas.

Det här är svåra frågeställningar, snudd på omöjliga att hantera, inte minst för vår av den godhjärtade dumheten drivna politik. Jag tror att det är mycket svårt att lyckas ändra någons inställning i sådana här viktiga frågor. Våra värderingar är skapade under generationer av ändå kortvarigt överflöd, vilket nu går mot sitt slut. Det överflöd som rått och som skapat de stabila förutsättningarna för vårt moderna samhällsbygge, förleder många av oss, kanske de flesta, att tro att överskottet alltid ska finnas.

Förmodligen är den fråga vi har att ta ställning till, och som i slutändan måste bestämma hur flykting- och migrationsfrågan ska hanteras, följande:

- Måste alla dö för att inte alla kan överleva?

Om svaret på den frågan nu är ja så avviker det radikalt från vad som alltid har präglat inte bara människans utan hela skapelsens tid på jorden, nämligen Darwins ”survival of the fittest”. De arter överlever som förmår anpassa sig till nya förutsättningar. Även om vi naturligtvis gärna skulle vilja att det vore så, är det inte nödvändigtvis de mest generösa eller mest godhjärtade som överlever. Det har åtminstone inte varit det hittills. Det är inte heller med nödvändighet de hänsynslösaste. Men det är säkert de som förmår att på ett klokt, och ibland säkert även obekvämt, sätt anpassa sig till nya förhållanden.

Våra ledares oförmåga att inhämta kunskap om, och förstå sig på, omvärlden har gett oss ett rättsväsende som dömer Afghanska gruppvåldtäktsmän till några års vistelse i svenskt fängelse. För oss är det naturligtvis fängelse. Men i jämförelse med exempelvis afrikanska hotell, är det ytterst få hotell på den afrikanska landsbygden som kommer ens i närheten av komforten i svenska fängelser. För människor som levt i nästan ouppvärmda hyddor, kanske utan fönster, med stampat jordgolv och med hungern, törsten och kölden som kanske ständig följeslagare är det nog mycket svårt att uppleva det som straff, att flytta in i ett svenskt centraluppvärmt fängelse, med tvätteri, lagad mat tre gånger om dagen, som man inte ens behöver laga själv och TV, för att bara ta några exempel. Det kan knappast uppfattas som ett straff. Snarare som en belöning, som en förflyttning till paradiset på jorden.

Detta måste man förmodligen kunna ta till sig, för att förstå hur många av de nyanländande som kan tänkas mörda, för att hellre bli satt i ett svenskt fängelse - förpassas till paradiset på jorden - än bli utvisad till de förhållanden man kom i från. Alla som kommer är naturligtvis inte brottslingar. Alla är inte heller ärkeängeln Gabriel. Men tillräckligt många är i våra ögon grova brottslingar med många mord och våldtäkter på sitt samvete - i många fall kanske som en del i en överlevnadsstrategi. Problemet låter sig knappast kringgås genom att ge alla som vill ha det uppehållstillstånd. Den som levt så under avsevärd tid lär knappast ändra livsstil för att samhället informerar om att det inte är tillåtet här. Tror man det, är man nog tyvärr hopplöst inskränkt. Försök gärna informera fd jugoslaver och araber, om att det inte är tillåtet att skjuta andra med maskingevär, eller kasta handgranater i huvudet på folk som man inte gillar. Det verkar inte gå hem.

Att lagstifta är svårt. Inte bara för våra byapolitiker och knapptryckare. Kineserna, hos vilka inga byapolitiker göre sig besvär, därför att samhället styrs av en elit som inte släpper upp andra, hade för ett antal år sedan problem med ett stort antal personrån. För att komma till rätta med problemet ändrades lagen, så att rånare fick dödsstraff. Det resulterade i att antalet rån minskade något, medan antalet rånmord ökade kraftigt. Eftersom rånaren hotades av dödsstraff om han åkte fast, valde han att mörda sitt rånoffer för att inte lämna några vittnen, vilka skulle kunna medverka till ett dödsstraff. Även om lagstiftningen sker med de bästa av avsikter är det inte alltid lagen får de avsedda konsekvenserna. Lagstiftaren måste kunna förstå, inte hur han själv skulle påverkas av straffet, utan istället hur de gärningsmän som avses dömas kommer att uppfatta straffet.

Det är möjligt att vi måste enas om en helt ny tolkning av begreppet ”likhet inför lagen”. Att man dömer människor med helt olika bakgrund och förutsättningar, till exakt samma straff, för exakt samma brott, är inte nödvändigtvis likhet inför lagen, om den ena upplever det som det grövsta straff, medan den andre upplever det som en ytterst generös belöning. Millimeterrättvisa går aldrig att uppnå. Men det går heller inte att vara tillfreds med att gruppvåldtäktsmän som kommer från andra förhållanden än våra upplever sig bli belönade av det svenska samhället.

Under medeltiden utvecklades de mest sinnrika maskiner för att plåga människor med. Det berodde inte nödvändigtvis så mycket på en uttalad vilja att plåga varandra. Sannolikt berodde det mer på, att i tider av hårt fysiskt arbete, utan tandläkare, läkare och mediciner, hade människor ont allt som oftast. Om man hade låst in en medeltida människa i ett modernt svenskt fängelse vore det ungefär detsamma som att ge en kunglig belöning. Omvänt gäller naturligtvis att en modern svensk som utsattes för medeltida metoder att utmäta straff, eller hålla förhör, sannolikt skulle dö på fläcken under svåra plågor. Straffet måste med andra ord stå i rimlig proportion till brottslingens normala tillvaro för att det ska råda likhet inför lagen. Vill vi uppnå det måste vi förändra sättet att utmäta straff på. Att låsa in människor som kommer från nästan medeltida förhållanden i svenska fängelser, leder knappast till önskade resultat. Det är orimligt att den som mördar för att få stanna i Sverige hamnar i ett svenskt fängelse. Vederbörande bör istället straffas i sitt gamla hemland och på det sätt som är brukligt där. Om inte vi förmår frigöra oss från gamla dogmer kommer förmodligen väldigt många svenskar att mördas i det som poliser och journalister nu till följd av funktionell dumhet kallar för ”obegripligt vansinnesdåd”. Det är naturligtvis inga vansinnesdåd. Istället är det fråga om för förövaren utomordentligt rationella och egennyttiga handlingar, må vara präglade av en hänsynslöshet som en typisk frisk svensk har svårt att förstå, utan att få bakgrunden förklarad för sig.

Södertälje tisdagen den 11 augusti 2015

Mikael Styrman

.